Några av Spaniens mest kända banor

 

Mellan Gibraltar och Estepona ligger många riktigt bra banor, med flaggskeppet Valderrama som den mest kända. Rent tekniskt tillhör sträckan Gibraltar-Manilva provinsen Cadiz, men för att inte krångla till det räknar vi även denna sträckan till Costa del Sol.

 

För den som vill bo mitt i smeten bland några av Spaniens topprankade banor erbjuder SO/ Sotogrande femstjärnigt boende i standardrum som är hela 33 kvm, med en hel del snygg design utan att det går ut över funktionen. Sängarna var absolut förstklassiga, precis som badrummet.

 

En av flera pooler på SO/ Sotogrande. Vårt rum. Längst upp: Alcaidesa Links med utsikt mot Gibraltarklippan.

 

Spa- och fitnessavdelningen sprider ut sig på hela 800 kvm. Här erbjuds utöver diverse träningsredskap även olika typer av behandlingar, bland annat ”Kryoterapi”. Köldterapi, som är det vardagliga namnet, innebär att kroppen kyls ner med flytande kväve som håller sådär 100 minusgrader. Precis som vinterbad ska det vara bra för hälsan, både förebyggande och lindrande – på vilket sätt får du googla. En av oss var inte sugen på att utsätta sig för detta – han bär fortfarande på traumatiska minnen efter en svett-klaustrofobisk alginpackning med gladpack i Tunisien för tio år sedan – men den andre av oss var mer äventyrlig.

 

Nerfrysning pågår. Nedan: delar av spa-avdelningen.

 

Första sekunderna är värst, men sedan blir det hanterbart för de flesta. Den av oss som inte satsade på nerfrysningen tog en ”deep tissue-massage”, som inleddes med att varm väldoftande olja hälldes över ryggen och sedan masserades in. Det här var den absolut bästa massage han fått och krämpor han inte ens visste att han hade lokaliserades och knådades. Massagen avrundades med en kall öl, det gjordes inte nerfrysningen.

 

 

Närmaste banan ligger vägg-i-vägg med hotellet. Almenara Golf har 27 hål uppdelade på tre slingor med lite olika karaktär. Los Lagos har mest utrymme för den som spelar brett medan Los Pinos kräver mer precision. Los Alcornoques (namngiven efter den angränsade nationalparken) är mest kuperad. Eftersom den sistnämnda var stängd under vårt besök fick det bli Lagos och Pinos. På samtliga slingor är det bermudagräs på fairway, som blir brunt vintertid men utan att förlora sina spelegenskaper.

 

Klubbhuset på Almenara.Nedan: öppningshålet på Pinos.

 

Vi började på Pinos, som betyder granar. Det här är den slinga som ligger närmast klubbhuset och hotellet, första tee hittar du direkt utanför proshopen. Se till att få med dig en banguide, utan en var vi på flera hål osäkra på hur långt vi vågade slå. Teeskyltarna ger ingen information utöver längden på hålet.

 

 

De två första hålen spelas nerför, på det andra ska du vara försiktig med att inte ta för mycket klubba då allt lutar vänster och det är lätt att du hamnar i ett läge där du inte kommer åt greenen trots att du inte har långt kvar.

 

 

Los Lagos gillade vi faktiskt ännu mer. Som namnet antyder dyker det upp en sjö i layouten, men det var variationen på hålen som gjorde mest intryck på oss även här. Från hål 3 och framåt kommer det några riktigt fina hål där du inte bara behöver ha koll på riktningen utan också dina längder. Hål 7, ett korthål över en rejäl portion vatten med en bro till höger, är mycket likt signaturhålet på Quinta do Lago South i Algarve.

 

 

Sammantaget är Almenara en av de bättre layouter vi har spelat på solkusten, att vi inte hade hört talas om den tidigare trots att vi spelat flertalet banor här nere beror nog på att den hamnat lite i skuggan av sina välkända grannar. Det som framförallt gör rundan här kul är att hålen är rejält varierade, ligger väl avskilda från varandra och tvingar dig att tänka till innan du drar iväg bollen. Skicket var också mycket bra rakt igenom. Ska vi hitta något att gnälla på är det att avslutningshålen på såväl Pinos som Lagos kändes lite tama jämfört med resten av layouten.

 

 

Närmaste granne till Almenara är inte helt okända Valderrama. Här avslutade Europatouren alltid innan Dubai-shejkerna öppnade plånboken. Kvalar du in till en tourtävling får du lira gratis, annars blir det till att lägga upp ohyggligt mycket pengar. Genom att klubben bara släpper ett antal tider till gäster varje dag håller man uppe efterfrågan/varumärket, på samma sätt som tillverkare av exklusiva sportbilar gör. 45 min innan du slår ut får du tillgång till drivingrangen.

 

 

Många hål är relativt trånga, vackert inramade av korkekar och olivträd och fria från störande bebyggelse. Layouten är omväxlande och finishen mycket hög. Faktiskt lite väl hög på vissa ställen: många hål hade under vårt besök en extremt finklippt yta framför green som fungerade som ramp för sorkdödare. Kanske inte ett problem bland proffsen, men min motspelare under dagen hade en spelstil som hade halverat Andalusiens sorkbestånd om de små liven varit på plats.

 

 

De många träden, inte minst första nio, gör att det kan bli mer flipperspel än golf bland stammarna. Vi säger inte att vingelpellar som oss inte kommer att uppskatta Valderrama – för det gjorde vi verkligen – men kan du inte se bortom din egen prestation är risken stor att du kommer att bli missnöjd när banan sannolikt drar ner byxorna på dig.

 

 

Du kan hitta riktigt bra golf till betydligt mindre pengar i Andalusien. Om du däremot vill lira Valderrama för att kunna skryta för kompisarna hemma går det att räkna hem rundan på bara några månader – om kompisarna inte flyr fältet redan efter att du nämnt det tio gånger första veckan. Själva tycker vi att det är på tok för mycket pengar för en runda golf, oavsett vad som levereras.

 

 

Inte långt bort hittar du San Roque, med en äldre och en nyare bana, som de för enkelhetens skulle döpt till Old Course och…ehh…New Course. Klubbhusområdet är allt du fantiserat om när det gäller spanska prestigeanläggningar – stilfullt på ett traditionellt och återhållsamt sätt. Den gamla banan ligger integrerad med klubbhuset och medlemmarnas villor. Att den framförallt är till för medlemmarna poängterar klubben genom att greenfeen är dubbelt så dyr här som på nya banan.

 

San Roques klubbhus.

 

New Course ligger rakt över vägen lite för sig själv, som ett oäkta barn. Den är designad av en Dye, förvisso sonen Perry, men alla i den där familjen verkar hårt hållna av pappa Pete, som mer framgångsrikt än någon annan lyckats kombinera fantasi med förutsägbarhet när han skulpterat flera av världens bästa golfbanor. Räkna med många bunkrar med uppdragna bakkanter, jobbiga att hamna i men också rättvisa genom att de syns på långt håll.

 

Mot slutet kände vi att den typiska Dye-layouten mattades av lite, kanske att sonen Perry inte är lika uthållig som farsan. Med fem tees kan du välja att spela banan från 4 593 meter upp till 6 497. Även om det är en ganska lång bana upplevde vi att flera par 4:or var skönt korta. Det är inga problem att avverka rundan till fots om du har normalflås.

 

 

Old Course är en mer traditionell typ av bana. Även om vi själva gillade layouten på den andra bättre, var finishen snäppet högre här, fattas bara annat när greenfeen är dubbelt så hög. Hade greenfeen varit densamma på båda banorna hade det varit hugget som vilken vi rekommenderat dig att satsa dina pengar på, för att vi verkligen gillar Dye-designen. Med halva priset på New Course är det självklart att det är den du ska lägga slantarna på.

 

 

Mer eller mindre rakt över vägen ligger Alcaidesa med två 18-hålare. Alcaidesa Links är det självklara dragplåstret av de två, inte för att det anges vara en linksbana (det har gått inflation i begreppet), men för att vyerna är betagande från nästan varje hål, över Medelhavet och Gibraltarklippan. Visst kan man invända att ett antal hål är på skrå, men det är något vi med lätthet kunde leva med då banan levererar en skön mix av varierade hål där faktiskt inget är det andra likt.

 

 

Några hål är mer trixiga än andra, inte minst sjuan som vi har svårt att se någon manövrera utan huvudkli på andraskottet. Sammantaget är det här en bana som kräver ett inspelningsvarv för att få grepp om spelstrategin. För många kräver den också en golfbil. Går du ska du vara medveten om att den är mer kuperad än man leds att tro från klubbbhuset. Spelar du normalt från gul tee rekommenderar vi dig att flytta bak till vit tee.

 

Den andra banan på Alcaidesa heter Heathland och är ett klart plan B-alternativ. Inte för skicket eller layouten, utan för avsaknaden av storslagna vyer. Även här är det rejält kuperat emellanåt, inte minst när du ska ta dig från hål 11 till 13, en strapats vi helst hade gjort med syrgas. Första fem hålen känns väl tama, sedan blir det bättre. Precis som på Links är hålet utlagda över ett stort område, vilket gör att man inte störs av golfare med dålig dagsform på intilliggande hål. Har du tid tycker vi definitivt att du ska spela båda banorna. Faciliteterna i klubbhuset är mycket fina, tyvärr serverades det bara riktigt mat mellan 13 och 16, i varje fall under vårt besök.

 

 

För den som vill hacka loss ordentligt på de två banorna finns det – inte minst i lågsäsong – erbjudande om förmånliga golfpaket på klubbens hemsida. Du bor på Vista Real, ett lägenhetshotell som förvisso ligger nära banan men som kräver bil för transporten till klubbhuset. Den officiella standarden på lägenheterna är tre stjärnor. Exteriört är det mer tvåstjärnigt, interiört mer åt fyrstjärnigt. Vi bodde i en lägenhet med kombinerat kök/vardagsrum och ett sovrum. Soffan i vardagsrummet var bäddbar men ska ni bo en vecka funkar den här typen av lägenhet för två personer, inte fler. Alla lägenheter verkar ha en väl tilltagen balkong, med vy mot den gemensamma poolen. Mycket bra värme i lägenheterna, om det skulle bli kyligt utomhus.

Vår lägenhet på Vista Real.

 

Tjugo minuter norrut längs kusten, strax söder om Estepona, gav vi oss på Dona Julia. Klubben ligger i höjd med Casares, bara några hundra meter från kustvägen N340. Det här är en av de billigare banorna i området, vilket gör att det är en hel del trafik på banan, även tidiga morgnar.

 

 

Klubbhuset vinner inga stilpoäng, ser mest ut som ett provisorium. Våra hyrklubbor var av skiftande kvalitet, behöver du hyra ska du nog förbereda dem på att du vill ha ett vettigt set.

 

 

Bansträckningen påminner om Santa Maria längre österut, med inledande hål som är lika mycket alpinism som golf. När det gäller Dona Julia är det de första sju hålen som klättrar rejält uppåt i en nästan rak linje – helt klart ska du överväga att hyra golfbil om du inte känner dig hyfsat vältränad. Greenen på hål 7 är banans högsta punkt och ger dig fina vyer mot banan och Medelhavet långt därnere.

 

Hål 8 från röd tee, halvvägs och vid inspelet. 

 

Hål 8 är banans kanske häftigaste hål, ett par 5 brant nerför som går att spela över 600 meter – och som kortast 524 meter. Fairway är avdelad i terrasser och kör du bil ska du vara extra uppmärksam annars är det lätt hänt att du blir luftburen.

 

Hål 9 från gul och röd tee. Nedan: hål 12, med bästa utsikten mot Medelhavet.

 

Hål 9 är det i vårt tycke tuffaste hålet, ett par 4 med enbart elände på båda sidor fairway – har du ”spikrak” i slagarsenalen är tipset att använda det slaget här. Sedan planar layouten ut och blir mer lättraskad. På hål 12 (nedan), ett långt par 3 med rejäl bredd för sorkdödare, har du banans bästa vyer mot havet och bergen som överblickar Estepona. Avslutningshålet är ett korthål över vatten – perfekt om matchen står och väger.

 

Avslutningshålet, kort par tre över vatten.

 

Vi var positivt överraskade av Dona Julia. Layouten är betydligt mer kuperad än vi hade trott och flera hål erbjuder tees där man känner hornen växa i pannan. Greenerna var under vårt besök fina och lättrullade och överlag höll banan ett bra skick.

 

 

Finca Cortesin fem minuter inåt landet från Casares erbjuder tillsammans med Valderrama Spaniens exklusivaste helhetsupplevelse – men till en billigare peng. Det vi framförallt gillar – utöver skicket – är att layouten är utspridd på en rejäl yta så att man inte störs av andra golfares dåliga dagsform på intilliggande hål. Detta innebär att det finns halvmaffiga transportsträckor mellan några hål – vilket är den främsta anledningen till att hyra en golfbil (en annan är att bilarna har gps).

 

Drivingrangen på Finca Cortesin.

 

Gillar du att ta i med storbulan så att amalgamet lossnar har du kommit rätt. Det finns ganska gott om utrymme och därmed goda odds för dig som slår långt men inte alltid spikrakt. Vatten är i spel på bara två hål, annars är det framförallt bunkrarna som tvingar dig att tänka till. Några dåliga hål finns egentligen inte, men vi hade gärna sett lite mer av ett crescendo på avslutningshålen.

 

 

Finca Cortesin har – som många nya toppbanor – bermudagräs på fairways. Det innebär att gräset går i vila vintertid och en period förlorar sitt gröna lyster. Det här är bara en estetiskt grej – spelmässigt funkar det bättre än med traditionellt gräs som inte har samma motståndskraft mot väta och annat.