Vi har testat samtliga banor på Teneriffa

Egentligen är det obegripligt. Hur kan en ö där inget är längre bort än dryga timmen med bil ha en vulkan som är nästan dubbelt så hög som Kebnekaise?

Lika obegripligt är att man från många platser på ön bara kan skymta toppen, för att mer låglänta kullar skymmer. För den som ska lira golf vid foten av Teide ger turistkontoret ut en broschyr som passande nog heter ”Tenerife Golf”. Formatet är liggande A5 och den innehåller det du behöver veta för att få ett grepp om utbudet av banor och vad de erbjuder. Begriper du varken spanska eller engelska finns informationen även på google-svenska, som är varvat begripligt/obegripligt. Greenfeepriset är ungefär detsamma på samtliga banor, undantaget en där du får lägga upp det dubbla. Ett antal klubbar erbjuder ca 15 procent rabatt om du bokar via nätet – kolla hemsidorna vad som gäller och också om de har andra tillfälliga erbjudanden. Många hotell erbjuder sina gäster samma rabatt.

Buenavista. Längst upp: Real club de Golfe Tenerife. Nedan: Costa Adeje.

Vädret är varmt och behagligt året runt. Räkna med drygt 20 grader när det är som kallast. Februari är en månad då det kan regna en del, men under vårt besök i denna månad var det istället nästan 30 grader och strålande sol. Om du skulle ha otur med regn är det störst chans att klara sig torrskodd på sydkusten.

Just i söder, där en av de två flygplatserna du lär dimpa ner på ligger och dit den mesta turismen är koncentrerad, finns fem banor. Costa Adeje har två utmärkande drag: svart vulkansand och terrasserade fairways. Den förstnämnda hittar du lite här och var, framförallt kring klubbhuset, de senare på ett antal hål i början och i slutet av rundan. Terrasserna är kvar sedan marken odlades och upptäcker du inte nivåskillnaderna i tid kan du räkna med spontan flygtid med golfbilen.

Banan har 27 hål uppdelat på slingorna A, B och C. De två förstnämnda utgör 18-hålaren och är klart bäst. C (par 69) är dock även den spelvärd och erbjuder nästan lika fina vyer mot havet som A, samt ett korthål som är högre än långt. Här finns också lite faciliteter med tillhörande bilparkering. Restaurangen på huvudbanan är trevlig, men de slutar av någon anledning servera varm mat klockan 17.

Abama anses vara den klart bästa banan på Teneriffa (vi anser att den tillsammans med ytterligare en är klart bäst). Layouten är riktigt kul och finishen hög – precis som greenfeen. Bor du inte på deras hotell får du hosta upp dubbelt så mycket som för övriga banor på ön. Skulle du fråga klubben om det är värt det blir svaret sannolikt att du inte bara betalar för golfen, utan för totalupplevelsen av bra bana och hög servicenivå. Buggy med senaste generationens gps ingår.

Om du skulle vilja kika först är det inte från klubbhuset du får bäst vyer, utan från tee på hål 9 och 10. Det sistnämnda hålet har du på höger sida precis innan du gör sista svängen in till klubbhuset. Hål 9 når du genom att backa tillbaka lite och fortsätta uppåt på vägen.

Ett utmärkt boende hyfsat nära de två nämnda banorna är Bahía del Duque i Costa Adeje. Hotellet består av en mängd byggnader, pooler, små broar och serveringar utspridda på en kuperad strandtomt. Vad som inledningsvis känns lite väl huller om buller (det tog oss tio minuter att hitta receptionen när vi skulle checka in), blir snabbt intimt och mysigt. Terrassen där du äter din frukost är sannolikt en av de trevligare på ön.

Vårt rum var mycket bekvämt, med en liten soffgrupp och väl tilltagen balkong. Det var ingen brist på armaturer och faktiskt ett helt företag att hitta rätt bland alla knappar för att släcka och tända i rummet. Badrumsfaciliteterna är rejält tilltagna även om det var trångt på själva muggen – en bidé stjäl så mycket plats att det var svårt att få in båda skinkorna samtidigt i det väl minimala utrymmet. Kan du och dina skinkor leva med detta levererar hotellet en förstklassig upplevelse ackompanjerad av vågskvalp och fågelkvitter.

Lite längre österut på sydkusten ligger Las Américas, en småputtrig upplevelse där vi framförallt uppskattade all blomsterprakt som kantar många hål och fullkomligt täcker ena sidan av klubbhuset. Första nio är kuperade och roligast att lira. Greenområdena är lite väl fantasilösa. Golfbilarna har de senaste gps:erna, som utöver att de inte skymmer sikten också ger en mycket tydligare bild av vad som händer på hålet, inklusive hur långt det är till framförvarande buggy. Vindrutan går inte att fälla ner, så du missar fläktande vindar en varm dag.

Ännu en bit österut ligger Amarilla, under inflygningskorridoren till öns södra flygplats. Såvida en maskin inte störtar på dig är det inte något som kommer att störa din upplevelse nämnvärt. Några hål erbjuder klar vattenkänning, inte minst hål fem, ett korthål där du inte bara ska navigera över vattnet utan också förbi badare, flanörer och andra lösdrivare som rör sig i periferin. De flesta fairways kantas av villor. För den som likt oss har ett brett skjutområde är de ibland i spel. För att skynda på spelet har klubben på sina håll använt väl mycket röda pinnar. Golfbilarnas framruta går inte att fälla ner och bra bromsar tillhörde uppenbarligen extrautrustningen på vårt exemplar. Faciliteterna är ok utan att vara toppen.

Mer eller mindre vägg i vägg med Amarilla ligger Golf del Sur, en i vårt tycke betydligt bättre bana med 27 hål uppdelat på tre slingor som växelvis utgör dagens 18-hålare. Här är det svart vulkansand rakt igenom i bunkrarna och framförallt på Gul slinga är dessa placerade på ett sätt som gör att det blir en rejäl utmaning att landa bollarna från tee. Eftersom Röd är den mest estetiskt tilltalande rekommenderar vi att lira när dessa två utgör 18-hålaren. Vill du glida igenom med minsta möjliga friktion ska du satsa på Blå/Röd. Klubbens uteservering ligger rejält tråkigt, med utsikt mot en minigolfbana genom en plexiglasvägg. Även på den här klubben verkar bromsar till golfbilen vara tillval.

Bekvämt lägenhetsboende i närheten av de sistnämnda två banorna hittade vi på Grand Muthu Golf Plaza. Trevlig personal och en pub vägg i vägg med lobbyn som verkar vara en populär samlingsplats för turister såväl som lokalinvånare. Restaurangen har lite skolbespisning över sig och kaffet på morgonen är ett gränsfall för vad man vill utsätta gommen för. På tio minuters promenadavstånd österut hittar du flera bra restauranger – vi käkade riktigt gott på den andra italienaren på vänster sida, som ligger i en rund byggnad några meter upp i vegetationen från vägen.

I det västligaste hörnet av Teneriffa ligger Buenavista, som tillsammans med Abama erbjuder den klart bästa golfupplevelsen på Teneriffa och en naturupplevelse som heter duga. Här är det bara du, banan, bergen och havet. På några hål kan du känna vätan från vågorna som slår in mot den steniga kustlinjen. Klubbhuset ligger fint men serverade oss ganska nödtorftig mat. Ett femstjärnigt hotell finns vid banan sedan 2010. Att köra bil hit från turistorterna i sydost tar ca 90 minuter och du kan välja serpentinvägarna i söder (drygt sex mil) eller att köra via norra delen av ön (dubbla avståndet men bara marginellt längre körtid). Vi skulle välja det förstnämnda, för att det alltid är trevligare att köra genom små byar än på motorvägar när man är på semester utomlands.

Real Club de Golfe de Tenerife ligger på norra delen av ön, inte långt från den nordliga av de två flygplatserna på Teneriffa. Här är vädret mer oberäkneligt än i söder. Klubben är den näst äldsta i Spanien och erbjuder en personlig upplevelse som är svår att stå emot. Klubbhuset är rustikt och snyggt utan de excesser som präglar många nya anläggningar. Atmosfären beskrivs av turistkontoret som mer brittisk än spansk och vi opponerar oss inte.

Drivingrangen var under vårt besök i så dåligt skick att det är ett mysterium att ingen barmhärtighetsmördat den. Banan är däremot läcker om än tuff. Första fem hålen klättrar oavbrutet uppför och har du inte en golfbil kommer du att önska att du hade det. Fri sikt mot Teide har du bara på första hålet. Kaffestugan efter nio hål är en av de läckrare du lär springa på i Spanien. På lite avstånd ser det ut att vara en igenväxt historia som med lite flyt kan langa fram drickbart vatten. Väl framme visar det sig att killen är utrustad för att kunna leverera det mesta du som golfare skulle vara villig att stoppa i gapet. Ölglasen är t.o.m. frostade. Läckraste hålet på banan är hål 17 – ett kort par 4 med högt belägna tees.