Vi har testat samtliga banor på Teneriffa

Teneriffa har sju fullängdsbanor av bra eller mycket bra kvalitet och perfekt klimat för golf året runt. Häftigast med ön är att de trots att inget är längre bort än dryga timmen med bil lyckats få plats med världens tredje största vulkan, som med sina 3 718 meter också är Spaniens högsta berg.

 

Medan södra Teneriffa är kargt och stenigt är norra delen av ön grön och frodig. Skillnaden beror på Teneriffas typografi, som till stora delar skapats av Teides utbrott (det är ett tag sedan, så du behöver inte hålla i hatten). Sydkusten är solsäkrast varför de flesta turister väljer att bo här. Vädret är varmt och behagligt året runt. Räkna med drygt 20 grader när det är som kallast. Februari ska vara den ostadigaste månaden men under två besök den månaden har vi bara haft strålande sol och inte en droppe regn. 

 

Nordvästkusten, med Teides snötäckta nordsida ska du inte missa. Längst upp: Buenavista, vår favoritbana på ön.

 

Även om du bor på sydkusten och spelar all din golf där ska du ta dig i kragen och uppleva nordsidan av ön. Vintertid är det mäktigt med den snötäckta vulkanen i kombination med det grönskande landskapet och vågorna som kraschar in mot den steniga kusten (det finns få sandstränder här utan turister badar i byggda havspooler). Mellan orterna Sauzal och Puerto de la Cruz hittar du de bästa vyerna mot Teide. Det är större risk för regn i norr, men inte värre än att du ska klara dig om du har lite koll på prognosen.

 

Den vackra norra kusten.

 

Det finns som sagt sju fullängdsbanor på ön, varav en med 27 hål. Sex av dem ligger i ungefär samma prissegment och fem av dem ligger väl samlade runt turistorterna Playa de las Américas/Los Cristianos i söder; den senare är betydligt trevligare för den som vill undvika badbolls- och kokosnötsoljeträsket (innan du bestämmer var du ska bo ska du kolla vilka parkeringsmöjligheter som finns, annars kan du få snurra runt en hel tank i jakt på en ledig plats). Vi lyckades också rota rätt på en korthålare, designad av tvåfaldige Masters-vinnaren José María Olazábal.

 

Abama. I bakgrunden grannön La Gomera, med ytterligare en bra bana. Ovanför: Los Cristianos.

 

Vi började på de två banorna som ligger strax söder om öns södra flygplats, något som inte stör nämnvärt då planen alltid verkar flyga in från det här hållet. Från Los Cristianos är det kvartens körning. Amarilla är en ganska platt layout och lätt att promenera. Skulle du välja golfbil har dessa ingen gps. Området utanför banan känns lite byggarbetsplats här och var, men de fina vyerna mot havet på flera hål kompenserar.

 

 

Sedan vi var här sist verkar de ha ändrat sträckningen (eller så minns vi fel) och nu är det på hål 7 som det tar sig rejält, ett par fyra som spelas ner mot en green med havet som fond. Sedan kommer signaturhålet, ett korthål som spelas över en ravin längs vattnet och ofta med icke-golfande flanörer att se upp för. Även 14-15 bjuder på ett par fyra ner mot vattnet följt av ett korthål som spelas längs vattenlinjen – här har du också en marina att glo på.

 

Signaturhålet fram- och bakifrån.

 

Det blir lite väl många hål där det bara handlar om att banka på rakt framåt från tee, men är du adrenalinstinn och vill kolla hur långt du kan driva bollen så ofta som möjligt så funkar den här banan bättre än grannbanan. Den är också mer förutsägbar och lättpromenerad.

 

 

Grannbanan heter Golf del Sur. När vi var här förra gången var de 27 hålen uppdelade på slingorna A, B och (du gissade det) C och man alternerade vilka slingor som spelades som dagens 18-hålare. Sedermera la man till lite bokstäver så att slingorna kom att heta A Links, B Norte och C Sur. Att de fick A till Links beror enbart på att den ligger närmast vattnet – är det riktig linksgolf du är ute efter är det flygplatsen som gäller.

 

 

Numera har man stängt slinga C, det fanns inte underlag för 27 hål. Än så länge har man inte hittat på något annat med marken utan de nio hålen ligger i träda (om du skulle vara sugen på lite gratis terränggolf). Att det blev just C som fick växa igen känns lite tråkigt då vi gillade den bäst, för att den bjöd på största utmaningen. Att företaget som äger banan valde att lägga igen just den slingan kan ha att göra med att flertalet av oss golfare, tyvärr, prioriterar chansen att scora framför upplevelsen och utmaningen och därmed var C:s öde beseglat.

 

 

Dock funkar de resterande 18 hålen utmärkt. Den kuperade och varierade layouten gör det här till den roligaste banan i området. Svart vulkansand bidrar till den estetiska upplevelsen, även om det kan vara tuffare att komma åt bollen med wedgen.

 

 

Många kan nog tycka att golfbil är en bra investering. De har ingen gps och tyvärr en fast monterad framruta som stör sikten och hindrar att man får lite vind i ansiktet. De är också rejält långsamma. Klubbhusets uteservering erbjuder förvisso utsikt mot havet, men genom en gammal plexiglasvägg.

 

 

Närmast turistområdena, på gångavstånd från många hotell i Playa de las Américas, hittar du banan som logiskt nog heter Las Américas. Trots det centrala läget och att anläggningen omgärdas av bebyggelse på tre sidor och motorvägen på den fjärde får man sig en mer eller mindre ostörd naturupplevelse till livs, inte minst om blomsterprakten är i full gång (vilken den inte var under vårt besök).

 

Avslutningshålet med klubbhuset.

 

Några vyer mot havet erbjuds inte, men håller sig molnen borta kan du se toppen av Teide. Klubbhuset är mycket fräscht och från den upphöjda uteserveringen har du fin utsikt mot avslutningshålet. Vi uppsökte en av toaletterna ute på banan och den var superfräsch.

 

 

Utöver några hål på första nio är layouten helt pannkaksplatt och utan bengips ska det inte vara några problem att gå. En anledning att ta bil är den förstklassiga gps:en, där du inte bara får full koll på banan utan även på hur långt det är till framförvarande boll (om de också har bil, vilket flertalet verkar ha). Själva bilarna har samma glapp i styret och samma halvtaskiga bromsar som när vi var här sist, så ta det lugnt i första svängen.

 

 

Näst närmaste banan från Los Cristianos/Playa de las Américas är Los Palos tio minuter bort med bil. Den här missade vi förra gången vi var här, för att det är en korthålare, nio hål. Men så hörde vi att José María Olazábal (eller i varje fall hans företag, eller i varje fall något företag han jobbat för) designat den och blev nyfikna. Dessutom har klubben en bra och informativ hemsida.

 

 

Layouten kan som mest spelas 951 meter, som kortast 795 meter, par 27 – det är alltså par 3:or hela vägen och längsta hålet mäter 142 meter. Ett varv tar en timme. För dig som vill ha trofén att ha spelat golf på Teneriffa utan att behöva lägga för mycket tid eller pengar på rundan är Los Palos helt klart ett alternativ. Hyrklubbor finns.

 

 

Under vårt besök var greenerna riktigt fina och jämna, vilket naturligtvis är det viktiga med korthålsbanor. Klubbhusområdet är överraskande trevligt och har en fin uteservering med utsikt mot banan. Utöver banan finns en range som tar upp lika mycket plats som banan, och en klinik där du kan få hjälp att kalibrera svingen.

 

 

Costa Adeje hittar du tio minuter norr om Playa de las Américas. Här finns en fullängd 18-hålare samt en lite kortare 9-hålare. Här upplevde vi den i vårt tycke trevligaste klubbhusatmosfären på ön, med bra mat. De var också de enda som under vår vecka kunde langa fram ett alternativ till ljus lager – en välsvarvad tysk veteöl.

 

Klubbhuset, med bra mat och annat än ljus lager.

Stora banan, Championship Course, är anlagd i en tidigare bananplantage (banan på banan alltså) och flera av odlingsterrasserna är bevarade – kör du golfbil ska du ha koll framåt annars kan det bli spontan flygtid. De inledande två hålen känns lite trevande men på hål 3 tar det sig. Hål 4 (nedan), med strålande utsikt mot Atlanten, håller vi som ett av Teneriffas finaste. Färgskiftningarna i fariways är odlingsterrasser som du ska se upp med om du kör bil.

 

På 18:e hålet går odlingsterrasserna i spelriktningen. 

Utöver utsikten mot havet från flera hål bidrar den svarta vulkansanden som omgärdar många hål till det estetiska intrycket. Till skillnad mot Golf del Sur har man fyllt bunkrarna med mjuk vit sand, så det är betydligt lättare att komma under med wedgen här. På många ställen löper fairways parallellt med varandra, så du har hyfsat bra chanser att spela vidare även på rejäla snedskott.

 

Korthål uppför.

Stora banan kör numera hektometer-varianten (siffror som indikerar totallängden på banan) istället för färger på tees, vilket innebär att det inte är omanligt att flytta fram för att få en roligare runda. Från backtee, Tee 63, går det att bita av 6 255 meter. Trots att greenerna var dressade och pipade under vårt besök var de bland de snabbaste under veckan. Några hål ner mot havet är lite kämpiga att gå, i övrigt ska det inte vara några problem. Golfbilarna har en gps med en extra liten bildskärm, men grafiken funkar utmärkt. 

 

 

9-hålaren heter Los Lagos och ligger en bit bort från huvudanläggningen, med egen parkering och eget litet klubbhus med servering. Sex sjöar att plumsa bollen i har namngett slingan, som kan spelas 2 128/1 869 meter från gul/röd tee, par 33. Ett par fem och fyra vardera av par 4 och korthål, ett av de senare är högre än långt. Från flera hål erbjuds du fina vyer mot havet.

 

 

Den relativt billiga greenfeen gör att det kan vara rejält med trafik på banan. Själva fick vi påhälsning ovanifrån, en skärmflygare som flög så lågt att vi höll på att träffa honom – det hade varit den första träffen i den kategorin.

 

 
Abama hittar du 20 minuter norrut längs kusten från Playa de las Américas. Det här är Teneriffas topprankade bana och du betalar saftigt för det, groteskt mycket om du bara knallar in och anmäler dig. Bor du på något av de två hotellen i närheten av banan får du rabatt, men den är numera så liten att du kan bortse från den.

 

Golfbil är obligatorisk och ingår i greenfeen, du kommer ganska snart att förstå varför, för det här är en rejält kuperad layout och från många hål kan du se en bra bit av Atlanten. Gps:en är av den äldre typen, men gör jobbet. Krattorna sitter där bak på bilen.

 

 

Första nio är utlagda i en stor cirkel längst upp på bergssidan, vilket ger dig fina vyer mot Atlanten och också chansen att slå rejält snett utan att träffa intet ont anande golfare på intilliggande hål. Från hål 8 är det brant nerför hela vägen till 10:ans green och sedan fortsätter det neråt till green på 11. Hål 14-18 ligger tätt samlade och ger dig chansen att träffa intet ont anande golfare på intilliggande hål.

 

Korthål, fram- och bakifrån.

 

Utöver nivån på greenfeen finns inte mycket att klaga på. Layouten är kul och varierad och om du som oss gillar att stå högt på tee får du ditt lystmäte på många hål här. Skicket var under vårt besök mycket bra, med de klart snabbaste greenerna på ön.

 

Buenavista hittar du i Teneriffas västligaste hörn. Vägnätet har förbättrats sedan vi var här förra gången, men ska du köra från turistorterna i söder kan det vara värt att konsultera kartboken– vår gps tog oss dit via en serpentinåsnestig som var så brant att våra bromsar började lukta bränt. Räkna en timme lite drygt för att ta dig hit från Los Cristianos/Playa de las Américas, om du hittar bra.
 

 

Hur du än tar dig hit är det värt resan. Banan ligger rejält vackert, med utsikt mot Atlanten från alla hål och med vågor som piskar in mot klipporna. Seve Ballesteros har designat och man kan lätt säga att han kom till i varje fall halvdukat bord. Flera hål på sista nio ger dig närkontakt med vågorna. Det fläktar i princip alltid skönt från havet, så även om det skulle vara en varm dag ska det inte vara några problem att gå. Även här har bilarna gps av den gamla typen.

 

Buenavista ger dig den klart vackraste golfupplevelsen på ön och under båda våra besök har skicket varit mycket bra. Det enda estetiska minuset vi kan hitta är några växthus med slitna tygtak som ligger nära på några hål – ser ut som farmors extremt välanvända strumpbyxor. Klubbhuset ligger fint med storslagen utsikt mot stora delar av banan och havet.

 

Vi håller Buenavista som Teneriffas mest prisvärda golfupplevelse. Trots att anläggningen (som numera också har ett hotell) ligger lite offside var det rejält bokat när vi dök upp – se till att ha en förbokad starttid.

 

 

Real Club de Golfe de Tenerife är den enda av de åtta golfbanorna på ön som ligger i norr. Snabbaste vägen från turistorterna på sydkusten tar en timme, via östkusten. Men vi tycker gott att du kan köra längs västkusten ena vägen (tar halvtimmen längre och du får svänga mer). För den som bor på sydkusten och planerar att spela både Buenavista och Real Club kan en kul grej vara att köpa till en övernattning i området runt Puerto de la Cruz mellan speldagarna. Här är vågorna som vildast när de slår in mot klipporna och det är ett häftigt skådespel.

 

Avslutningshålet och klubbhuset.

Golfklubben var igång redan 1932 och är därmed den äldsta på ön – och en av de äldsta i Spanien. Klubbhusmiljön bjuder på en rustikare miljö än i söder och banlayouten är av lite äldre snitt. Dock har de poppat upp skicket en hel del, inte minst har greenbunkrarna grävts djupare och därmed fått höga framkanter som straffar alla besökare.  

 

 

Layouten är betydligt mer kuperad än vi minns den, trots det verkar de flesta gå, vilket sannolikt har att göra med att det företrädesvis är medlemmar som trafikerar banan. Se till att få med dig en banguide, utöver avståndet finns ingen information om hålen på tees eller i scorekortet och golfbilarna har ingen gps. Som längst kan du bita av 5 740 meter, par 71.

 

Gångvägar och annat har fått en dos av tidens tand, medan banan under vårt besök var i bra skick om än inte på samma nivå som banorna i söder där de är mer beroende av greenfeespelare. Avslutande fyra hålen känns betydligt modernare och vi håller nog också dessa som de bästa. Läckraste hålet är 17, där du står rejält högt och har ett tvärsgående dike precis där många vill landa drivern. Greenfeen kan nog kännas lite väl hög efter avslutad runda; sannolikt är nivån satt för att reglera hur många greenfeegäster som ska få ta tider från medlemmarna.