Spaniens lugnaste hörn

 

Cadiz-provinsen (hörnet av Spanien där Gibraltar hänger fast) är den östra delen av vad som inom turistnäringen benämns Costa de la Luz. Provinsen utvecklades snabbt och starkt som golfdestination när efterfrågan var som störst och Costa del Sol för många kändes för trångt och dyrt. Idag är det populärt inte minst för long stays. När det gäller de Cadiz-banor som ligger öster om Gibraltar har vi valt att bokföra dem under Costa del Sol.

 

I Novo Sancti Petri (följ skyltar mot Playa de La Barrossa), badorten strax utanför Chiclana de la Frontera öster om provinshuvudstaden Cadiz (en av världens äldsta hamnstäder, anlagd redan 1000 år f.Kr.), finns numera fem 18-hålare (Lomas de Sancti Petri Golf Garden har kånkat). Området är mycket populärt bland badgäster sommartid och golfen har blivit ett sätt att fylla hotellen även utanför badsäsongen.

 

Novo Sancti Petri B, även nedan. Längst upp: Utsikten från vår balkong på Barrosa Park. 

Vi var här och lirade första gången i början av 2000-talet och det är lite märkligt att svenska golfare ännu inte riktigt hittat hit i större antal, istället är det tyskar som dominerar – och då är det i vanlig ordning fyrstjärniga hotell med tyska standardiserade bufféer som gäller.

 

 

Även för individuella resenärer går det att fynda, inte minst på boende och via Internet. Vi testade två fyrstjärniga hotell, båda nere vid vattnet så att vi kunde somna in till vågorna som slog in. Royal Andalus bokade vi billigt direkt på deras egen hemsida. Genom att förbeställa middagsbuffén kostade den en bråkdel av vad vi hade fått betala på plats. Gillar du inte tyska bufféer är de dåliga nyheterna att de i lågsäsong mer eller mindre konkurrerat ut alla alternativ i Novo Sancti Petri kvällstid. 

 

Vårt rum Royal Andalus och utsikten från balkongen. Nedan: vårt rum Barrosa Park.

Barrosa Park var något dyrare, men här hamnade vi i ett rum ännu närmare vattnet (bilden längst upp på sidan är tagen från vår balkong här), med sanddynerna nedanför balkongen. Lobbyn i två plan är en av de största vi sett i Europa. Även här är det tysk buffé som gäller kvällstid under lågsäsong. Vi ska säga att medelåldern bland gästerna på båda hotellen i februari var hög (50 år fyllda kvalade vi in i lammkötts-kategorin), så räkna inte med hålligång långt in på natten. Säkert bra för golfen.

 

 

Båda hotellen erbjöd förmånliga priser på golfbanorna i trakten (om du bara dyker upp på klubbarna kan det bli ganska dyrt – det har inte alls varit samma prisjustering i lågsäsong här som på Costa del Sol). Till den närmaste klubben, med 36 hål, är det promenadavstånd.

Novo Sancti Petri B, även två fotona nedan. 

 

Club de Golf Novo Sancti Petri ligger med sina två banor mitt i badorten, på promenadavstånd från många hotell. Banorna heter A och B. Eftersom klubben insett att det här låter lite fantasilöst går A också under namnet Mar & Pinos (hav och tall) och B under namnet Centro (vilket anses något mer fantasifullt än B). Båda banorna är lätta att gå. Klubbhuset är en stor rutig byggnad som kanske inte får några arkitektpriser, men det verkar ofta sitter folk och umgås på uteserveringen och genom att det är många tyskar kan du beställa en weissbier, Guds gåva till golfare. Käkar du innan rundan så får du med dig en banöversikt i form av tallriksunderlägget.

 

 

Båda banorna var i riktigt bra skick under vårt besök, med några av de bästa fairways vi sett den här tiden på året i Spanien (hade det inte varit för en del klipprester hade vi nog varit euforiska). Bunkrar och greener var mkt välskötta.

 

Vi började på B (mest för att ställa till det för de ordningsamma tyskarna). Det finns en hel del träd att navigera, men du hittar nästan alltid bollen. Banan byter karaktär för några hål efter nian, och blir mer öppnare. Utan tvekan var 11:an vårt favorithål, ett par fem som spelas mot vattnet.

 

Första nio på bana A ligger ganska öppet, sedan blir det rejält tajtare, med vad som känns som lika många tallar som grässtrån på spelfältet. Signaturhålet, med en green som ligger med fin utsikt mot stranden åt båda hållen, kommer som nummer sex. Om du är vinglig med spakarna kommer du att gilla första nio på A bäst, samtidigt som du kommer att ogilla sista nio på A mest, så det är nog bara att lära sig att slå rakare (klubben har en riktigt stor träningsanläggning med bra priser, tyvärr är nog mycket på tyska).

 

Käkar du lunch innan du lirar på Novo Sancti Petri kan du får med dig tallriksunderlaget som banguide.

Campano ligger kvarten bort från Novo Sancti Petri, vid A48-vägen. Klubben hette tidigare San Andres, något som kan skapa en del förvirring med tanke på att kartuppdateringar inte alltid hängt med i svängarna. Klubben hade länge bara nio hål. När man sedan byggde ut till 18 hade fastighetskrisen börjat så smått, därav att sista nio är skönt befriade från bebyggelse. Under vårt besök var skicket överlag bra, om än inte lika fin finish i allt som på Novo Sancti Petris banor. Layouten är platt och lätt att gå. Uteserveringen upplevde vi som mycket trevlig, när det gällde miljö såväl som personal.

 

La Estancia ligger ungefär mellan Novo Sancti Petri och Campano. Från strandområdet ska du passera Novo Sanctri Petris klubbhus och sedan svänga höger. Efter ett tag ser du en liten skylt som pekar in dig på en mindre väg till vänster. När du kört några meter ser du en skylt som bekräftar att du har 1500 meter till klubben. Kom ihåg de sista två svängarna – det finns ingen skyltning tillbaka.

 

 

Klubbhuset är precis som på Campano litet och intimt. Med sin lilla innergård är det inte helt olikt en arabisk riad. Uteserveringen ligger fint mot nionde hålet och det här var den bästa pilsnermiljön vi upplevde i området, med bra mat och trevlig personal. Till personalen räknas också Tzuri (”blondin” på baskiska), en vallhund som är med och jobbar ute på banan, när hon inte ligger och smyger på golfare vid första hålets tee.

 

När det gäller själva banan var greenerna mycket fina under vårt besök, men fairways klart sämre än på de andra tre banorna i området. Gräset där är en typ av bermuda, som går i vintervila och blir brunt. Det här ska normalt inte påverka skicket – tvärtom – men kanske att banan fick en del stryk av regnet som var veckan innan vi anlände.

 

 

Med alla banor avverkade i Nuevo Sancti Petri bestämde vi oss för att göra en utflykt mot Rota, timmen bort förbi Cadiz. Det här är sedan några år en mycket populär destination för long stay. Costa Ballena var populär bland svenskar redan innan long stay kom in som alternativ, men vi har aldrig lockats av banan, för att vi hade fått för oss att den är ganska slätstruken med lite gräs här och lite palmer där.

 

 

Så fel man kan ha. Vi blev riktigt förtjusta i layouten och allt var under vårt besök i fantastiskt bra skick, med några av de bästa fairways vi upplevt i Spanien. Det finns 27 hål uppdelade på slingorna Olivos, Palmeras och Ficus. Du väljer själv hur du vill kombinera dina 18 hål. Det två förstnämnda är bäst, men den tredje har onekligen ett roligare namn. Samtliga hål är helt platta och lätta att gå. Det finns gott om utrymme även för vingelpellar som oss så vi är övertygade om att alla kommer att gilla banan. Träningsfaciliteterna är omfattande och korthålsbanan som finns ska vara mycket fin.

 

Spanska kor och afrikansk kust från väg N340.

 

När du kör österut från Cadiz ska du ta vägen närmast kusten (N340), här och var bjuds du på vidunderliga vyer mot afrikanska kusten. Oavsett om du väljer denna väg eller den mer nordliga (helt utan vyer) kommer du på vägen mot Gibraltar att passera Montenmedio (se upp så att du inte missar skylten), banan som ibland refereras till som ”lilla Valderrama” (i varje fall om klubben själv får bestämma).

 

 

Vi var här för tolv år sedan och lirade och fortfarande levererar klubben en av Spaniens mest ostörda golfupplevelser, bara du och naturen. Banan är också känd för sitt rika djurliv även om vi själva mest stött på fåglar. Likheten med Valderrama är att många träd gör den småtrixig här och var, ibland är det några rejält trånga passager för att komma fram till green.

 

 

Montenmedio och några andra banor ingår i Atlantee golfpass (om det finns kvar), ett häfte med fem greenfeecheckar som du kan köpa på medverkande klubbar. Vi använde det här häftet när det introducerades för många år sedan och då var det en utmärkt affär. Numera känns det som att de hamnat lite på dekis, med en hemsida som dessutom verkar köpt/kapad av kineser.

 

 

En halvtimme mot nordost hittar du Fairplay Golf & Spa Resort. Vi spelade banan här 2002, den hette då Benalup och ingen visste något. Långt från allfartsvägarna hade en belgisk miljardär byggt en golfbana av hög klass och i greenfeen ingick en förstklassig 3-rätters med obegränsat med vin och öl. Redan när vi småraglade till första tee var vi överens om att Benalup var den resans höjdpunkt.

 

 

Efter ett tag kompletterades Benalup med en hotellanläggningen och numera heter alltså allt Fairplay. Vi bodde på hotellet några år efter att de öppnade och allt var mycket fint och med en rejäl portion karaktär, med individuellt inredda rum och riktigt bra mat. Vi kommer också ihåg att de skrivit ut dagen Göteborgsposten i full storlek och lagt utanför vårt rum på morgonen. Frågar är bara om läget för anläggningen är så väl valt, men så länge de är igång kan vi inte tro annat än att de håller stilen – håll oss gärna uppdaterade.

 

 

Strax öster om Jerez de la Frontera, utanför den vackra vita staden Arcos de la Frontera, ligger Montecastillo, mest känd som värd för Europatouren 1997-2001. Banan, en Nicklaus-design, är fortfarande i bra kondition och mest utmärkande är kanske att man från de flesta tees har en klar överblick hur hålet ska spelas. Bunkrarna är mycket fina rakt igenom och vaktar ofta greenerna på ett småjävligt sätt. Bor du på hotellet ska du välja ett rum mot banan, som ger dig en balkong med fin utsikt över det klassiska 18:e hålet med sina högt belägna tees. Som hotellgäst har du bra rabatt på greenfee. En varning ska vi utfärda: kolla om det är några tävlingar inplanerade på motorbanan i närheten – det blir störande på ganska många hål när skinnpajsarna jagar varandra varv efter varv på sina 125-kubikare.

 

 

Ytterligare en bit österut ligger Arcos Golf (tidigare Arcos Gardens). Vi var nyfikna på anläggningen för att vi hört allt snack om träningsfaciliteterna men inte mycket om själva banan. Första intrycket när man anländer till klubben och det angränsande lilla hotellet är att miljön känns så 100 procent hacienda att allt måste vara byggt i papier-maché av Disney. Intrycket av en rogivande miljö och ett lugnare tempo förstärks under lunchen på den lilla verandan och när vi checkar in i ett av de nio rummen på hotellet kapitulerar vi helt för ställets charm. Själva banan är utlagd längs en sluttning med vacker utsikt mot Arcos de la Frontera. Fairways kantas av vackra olivträd och allt är i mycket bra kondition under vårt besök. Upplevelsen störs inte av någon bebyggelse. Banan har inte ett dåligt hål, men det är lätt att fästa sig extra mycket vid 14 och 15 som ligger betydligt högre upp och därmed erbjuder bäst vyer över landskapet.. Vintertid går bermudagräset runt bunkrarna i vintervila, något vi faktiskt tyckte förhöjde det visuella intrycket av banan.

 

 

Hotellet är charmigt och passar perfekt för kortare vistelser. Till skillnad från många andra spanska hotell kan du fortfarande få drickbart kaffe här. Planerar ni att stanna längre rekommenderar vi townhusen mellan hål 1 och 9. De är oerhört fräscha, med en öppen amerikansk layout. Under lågsäsong erbjuder klubben bra priser på boende och spel. Träningsfaciliteterna då? Vi försökte se dem från verandan när vi tog några välförtjänta öl efter rundan, men tydligen låg de på andra sidan huset.