RED är initiativtagare till TBR och landets första diagnostiserade greendyslektiker. Han jobbar med lite av varje han hittar längs livets krokiga vägar och har ännu inte bestämt sig för vad han ska bli när han blir stor. Tills dess beskriver han sig som "äventyrare", baserat på att han inte pensionssparar. RED bor i Stockholm och att han trivs bäst i anonymitet ser vi i dessa tider som en personlighetsstörning.

Allt började med insikten att jag kommer att dö

Att vi 2005 kom igång med det här hobbyprojektet berodde indirekt på Tsunamin. Jag jobbade då på Arlanda flygplats och mina upplevelser under några intensiva veckor där fick mig att inse att jag inte har evigt liv och behövde få ordning på mina prioriteringar, att göra något vettigt kring ett av mina stora fritidsintressen innan jag själv dog:

Klockan är tre på natten. Det är regnigt och kallt. Den svenska regeringen står uppställd på asfalten utanför nya brandstationen vid bana tre på Arlanda. Beckmörkret hålls borta av ljuset inifrån stationen. Ovanför cirklar ett Herkulesplan. Alla väntar på mig.

Tillsammans med tre polismän är jag på väg ut i den pir i Terminal 5 som är helt avspärrad sedan nio dagar. Innan vi kommer längst ut passerar vi ett femtiotal poliser som sitter vid långa rader med bord. På borden ligger högar med kramdjur. Det är tyst. Flera sitter och håller kramdjur i sina händer. Vänder och vrider på dem. Om några minuter kommer ännu ett evakueringsplan med Tsunami-överlevare. Först ska de passera läkarteamen längst ut i piren. Sedan är det dags för polisen. Var såg ni era barn sist? Kan ni beskriva några särskilda kännetecken? Var såg du dina föräldrar sist? Försvann de på samma ställe? Var såg du dina föräldrar och syskon sist? Hur var de klädda?

Planet jag ska möta landar. Taxar. Dörren öppnas. Jag och flygvärdinnan nickar mot varandra. Vi är båda trötta. Jag har jobbat drygt 20 timmar i sträck, hon alldeles säkert ännu längre. Hon visar mig bak i planet. Alla passagerare sitter kvar. Många har bara badkläder och filtar på sig. De flesta gråter, många av lättnad över att vara hemma igen, andra för att de förlorat någon, i många fall hela sin familj. Under de här dagarna och nätterna har jag burit flera sovande barn från planen, barn som kommit hem ensamma, utan föräldrar eller syskon. De har sett så lyckliga ut i sin sömn, just då omedvetna om att livet aldrig kommer att vara sig likt igen. Samtidigt har barn en fantastisk förmåga att ställa om. Det har varit värre med alla vuxna som kommit hem utan sina barn. Många jag pratat med under de långa dagar och nätter som varit kommer att behöva flera år för att få grepp om livet igen. En del kommer aldrig att lyckas. De dog med sina barn, samtidigt som de tvingas leva vidare utan dem.

Med hjälp av flygvärdinnan får jag tag i de tre personer som jag ska ta med mig till brandstationen. Ett par som förlorat sin dotter. En kvinna som förlorat sin man och vars barn saknas. På Herkulesplanet som nu ges klartecken att landa finns de första kropparna som kommer hem. Parets dotter ligger i en kista, kvinnans make i en annan. Paret mår dåligt, kvinnan oerhört dåligt. Allt har ryckts från henne och hon har suttit med sina tankar under en lång flygresa. Nu håller en dum svensk idiot – jag – på att stressa henne än mer.

Vi uppmanas av polisledningen att skynda på, regeringen väntar och tv har börjat sända direkt. Väl i bilen och på det klara med vad som är på gång bryter kvinnan samman. Paret håller om varandra, rädda och oerhört osäkra på vad som händer kring dem. Jag försöker lugna kvinnan med att samtliga tv-stationer fått klara direktiv att inte filma de anhörigas ansikten. Samtidigt inser jag naturligtvis hur sjuk hela situationen är, hur den lilla hårt drabbade människan används som pjäs i ett politiskt spel ämnat att dämpa kritiken mot departementens inledande passivitet.

Hur gick det för den där kvinnan, hur lever hon idag? Jag vet inte. Hon var bara en av så många drabbade som jag träffade under de där intensiva veckorna. Har de alla funnit kraft att gå vidare i livet? Över 225 000 människor (däribland 543 svenskar, varav 120 barn) förlorade sina liv i Tsunamin på annandag jul 2004. Mångdubbelt fler förlorade det som var livet för dem.