Golfens sämste vän

Trots sitt namn är Sickan en kille, döpt efter Gösta Ekmans rollfigur i Jönssonligan, han som alltid har en plan. I åtta år har jag försökt fostra honom. Det har blivit tvärtom; han bestämmer när vi ska gå på en promenad, vart vi ska gå och hur länge vi ska vara borta.

Förra säsongen föreslog kompisen att jag skulle ta med Sickan ut på golfbanan, inte så mycket för Sickans skull som för min. Sickan, som säkert såg chansen att pinka lite nya revir, tvekade inte. På vägen till banan är kompisen entusiastisk över sin idé. När vi rullar in på parkeringen har han också övertygat mig om att vi har en fantastisk dag framför oss, en dag där vi i maklig takt ska vandra nerför fairways och samtala om livets vardagligheter medan Sickan utforskar nya dofter i buskar och snår.

Sickan dog i slutet av 2016 och vi saknar honom varje sekund.

Sickan har andra planer. Redan på första tee sliter han sig från kompisen och får tag i mitt klubbskaft, mitt i baksvingen. Efter att ha ruskat skaftet tills han är övertygad om att det är livlöst börjar han bita efter bollen. När vi till slut får iväg våra utslag kontrar Sickan med att börja skälla oavbrutet. På tredje hålets tee gör han ett kort uppehåll i skällandet för att återigen slita sig och sno kompisens uppeggade boll. I det här läget tar vi fram vårt hemliga vapen: Sickans gummiboll som vi tagit med hemifrån. Med den i munnen är han i varje fall tystare, något som bollarna runt oss tackar för.

Fjärde hålet och Sickan sliter sig igen. Den här gången följer han efter en sorkdödare ner i vattnet. Där tappar han sin gummiboll och den flyter iväg. Väl medvetna om att vi inte vill vara utan ljuddämparen är det bara att vada ut och hämta bollen. På hålet efter, när vi är upptagna med att putta, börjar han gräva ner bollen i en av greenbunkrarna. När vi krattar efter honom fortsätter han gräva febrilt, nu i andra ändan av bunkern. På sjätte hålet drar han omkull min bag och får ut puttern som han genast attackerar. Med ett grepp indränkt i hundsaliv treputtar jag från fyra meter. De sista tre hålen går vi utan att spela. Under hemresan har kompisens entusiasm över att ta med hund på golfbanan mattats betydligt. Sickan själv ligger och sover i baksätet – fullständigt slutkörd.

Det blev inga fler besök på golfbanan för Sickan den säsongen. Men jag har inte gett upp och har börjat ta med en golfklubba när jag och Sickan tar våra promenader. Ibland blänger han på den, men inte mer än vad människorna vi möter brukar göra.

Jag vet inte om vi kommer att fixa det nästa säsong. Kanske måste jag välja mellan golfen och Sickan. Han vet vad jag väljer, han har ju fostrat mig.