Golfen och framtiden

Blir golfen attraktivare om vi delar upp 18-hålaren i två 9-hålare? Är det hållbart att medlemmen som spelar några få rundor varje säsong ska betala lika mycket som den som är ute och vevar varje dag? Kan man få alla att hålla en bra fart på banan utan att de känner sig stressade?

1. Banan

Hur mycket tid en golfrunda tar i anspråk kommer sannolikt att vara den mest avgörande framgångsfaktorn för amatörgolfen framöver, viktigare än kostnaden. En utgångspunkt skulle kunna vara hur golfen skulle se ut om den uppfanns idag. Först och främst skulle ingen komma på tanken att bygga banor som tar 4-5 timmar att avverka. Sex kilometers totallängd skulle dessutom anses galet utrymmeskrävande* för att de skulle få bygglov nära där folk vill bo. Istället tror vi att man hade byggt mindre banor närmare befolkade områden. Genom att de tar mindre mark i anspråk skulle banorna också kunna klämmas in på vackra ställen där dagens fullängdsbanor inte har en chans att få plats.

* En (amerikansk) golfanläggning tar i snitt 607 028 kvadratmeter mark i anspråk, med klubbhus, range och bana. Det är lika mycket som 85 elitfotbollsplaner, eller 3 035 padel-banor. Tittar vi på nyttjandegraden så är det 23 personer på plan samtidigt i fotbollen, vilket ger varje person 310 kvm. I padel får de fyra spelarna 50 kvm vardera. I golfen har varje spelare minst 6 323 kvm vardera (vi har räknat på att en fyrboll går ut var tionde minut och att det tar fyra timmar att gå runt – 96 spelare på banan samtidigt alltså).

Pine Cliffs i Algarve. Längst upp: Simbithi, par 60, en av de roligaste banor vi lirat i Sydafrika.

Här är Pine Cliffs i centrala Algarve ett bra exempel, en 9-hålare som mäter 2 226 meter par 32 men som vi tror att många uppskattar på samma sätt som en fullängdsbana. Ett annat exempel på hur golfen skulle kunna se ut i framtiden hittade vi på Atlas Golf i Marrakech, en layout där det inte handlar om att slå långt utan med precision – hur kul  som helst och med en levande restaurangmiljö. När det gäller innovativa grepp har nog Murtoli Golf Links på Korsika gått längst; för att maximera ett begränsat utrymme växlar de inte bara från vilka tees du slår utan också mot vilka greener du spelar. 

Järvsöbaden i Hälsingland, 1 580 meter par 30 i trevlig herrgårdsmiljö.

Att vi hamnat där vi hamnat, med allt längre banor och en jäkla massa gräs att ta sig fram på hänger så klart ihop med att det är proffsgolfens krav som drivit utvecklingen. Tidsåtgången för att spela 18 hål är något som vi vanliga dödliga golfare med andra förpliktelser i livet lämnas att hantera själva, med hjälp av klubbledningarnas tjat om att vi ska göra dittan och dattan för att skynda på spelet. Här och var har klubbarna tagit nya grepp, ofta handlar det om att försöka få till 12-hålare, för att de anses ta lagom tid att skyffla sig runt på. Samtidigt har vi ju våra 18-hålare på plats, så vad kan man göra med dem?


Crane Lakes, den bästa av 16 banor vi spelat i Daytona Beach, ”trots att” den är rejält kortare än de andra.

Enklast är det för de klubbar som har en ”treklöver-layout”, alltså att man kommer tillbaka till klubbhuset efter 6, 12 och 18 hål. Där kan de erbjuda spel i runt 1,5/3/4,5 timmar. I Sverige är dock det vanliga att du kommer tillbaka till klubbhuset efter nio hål. Så varför inte dela upp 18-hålaren i två 9-hålare? Medlemmar som endast mäktar med nio hål får då chansen att uppleva hål 10-18 oftare och det blir ett jämnare slitage på banan. Fler får också chansen att komma ut på attraktiva tider (eller överhuvudtaget komma ut när det är hårt tryck på banan** ) och klubben kan erbjuda två olika banor till greenfeegäster som bara vill/hinner spela nio hål. Den som vill spela alla 18 hålen ges två starttider. Det här upplägget skulle också ge våra golfrestauranger större chans att få servera luncher, antingen till dem som enbart spelar nio hål eller de som vill bryta för lunch innan de fortsätter, något som i sin tur skulle bidra till en levande klubbhusatmosfär. Själva har vi många gånger utomlands brutit för lunch efter nio hål och det har gjort att dagen blivit en riktigt höjdare helt utan stress. 

** Vår egen hemmabana är ofta mer eller mindre fullbokad, även vardagar. Eftersom många spelar flera dagar i veckan nöjer de sig ofta med nio hål, vilket gör att de sista nio hålen underutnyttjas samtidigt som klubben går miste om greefee-intäkter då det är fullbokat från första tee.


Smådalarö Gårds 9-hålare. Nedan: Gradi i polska Wroclav.

Jaha, tänker du kanske, tror idioterna verkligen att det här skulle funka, utan att det blir kaos på hål 10 när det kommer folk dit både från klubbhuset och från hål 9? Jo, det gör vi faktiskt, om vi alla börjar tänka på och hantera banan som just två 9-hålare istället för en 18-hålare, på samma sätt som vi idag hanterar en 36-hålsanläggning som två 18-hålare.

2. Avgifterna

Runt halvmiljonen svenskar är i skrivande stund medlemmar i en golfklubb. Det låter ju stabilt för svensk klubbgolf, tills man tittar på var alla är medlemmar. Ekholmsnäs, en klubb med några hål utlagda på en skidbacke och med billiga greenfeemedlemskap som affärsidé, har tio gånger fler medlemmar än Gävle GK med två riktigt fina banor och en förstklassig restaurang på en ort med runt 100 000 invånare.

Ekholmsnäs –  är det den här typen av klubbar vi vill ha i framtiden?

Många av de där dryga halvmiljonen golfare är alltså av typen ”easy come, easy go”, vilket gör framtiden osäker för klubbar med stora fasta anläggningskostnader. Hur hamnade vi då här? Den främsta orsaken är nog att många svenska golfare utvärderar sitt medlemskap genom att dela medlems- och spelavgiften i antalet rundor de fått till på hemmaklubben under en säsong. För många innebär ekvationen att det är billigare att betala greenfee och på köpet får de spela olika banor, samt slipper pressen att behöva spela tillräckligt för att någorlunda kunna ”räkna hem” spelavgiften.


Klubbhuset på Kalmar GK. Med trevlig atmosfär i klubbhuset ökar klubbarna chansen att medlemmarna inte bara räknar på antalet spelade rundor delat i årsavgiften när de utvärderar sina medlemskap.

Vad gör man då åt det här? En väg är att få medlemmarna att se värdet i medlemskapet bortom banan. I Sverige är golfen – i sann svensk friskvårdsanda – mycket fokuserad på själva spelet. På många ställen utomlands fungerar golfklubben däremot i lika hög utsträckning som en social arena där medlemmarna umgås med gamla och nya vänner – något de har med i kalkylen när de utvärderar sina medlemskap. Några svenska klubbar har lyckats ta sig hit, men för flertalet är det ett väl stort steg, i varje fall i dagsläget. Många klubbar har byggt padelbanor för att diversifiera verksamheten, men risken är att dessa snarare blir ett alternativ än ett komplement till golfen.

Vår utsände i Florida diversifierar sina talanger genom att testa tennisen på en golfanläggning.

Är det svårt att få medlemmarna att se värdet av ett medlemskap bortom själva spelet är det kanske läge att differentiera avgifterna. Ett antal svenska klubbar erbjuder idag som komplement till sina fullvärdiga medlemskap också varianter till ett lägre pris där det ingår en begränsad pott med rundor. Utomlands är det inte alls ovanligt att alla medlemmar betalar en fast lägre årsavgift och sedan en mindre avgift för varje runda de spelar – med en möjlighet att fortfarande betala en fast avgift för obegränsat spel. Båda modellerna gör att det blir mer rättvist – den som använder banan mer betalar också mer.

Elisfarm utanför Lund. Bra mat i restaurangen ökar viljan att bli medlem.

Att svenska klubbar varit dåliga på att ta tag i det här med att den som spelar mer borde betala mer beror sannolikt på att de som spelar mest också hörs mest – de är ju ofta på klubben och säkerligen har de ett och annat att säga till klubbchefen om ämnet kommer upp. Men något måste hända för att klubbarna framöver inte ska få stora medlemstapp, såvida de inte baserar sin verksamhet på billiga medlemskap i en skidbacke.

3. Speltempot

 
Det finns inget som är så söndertjatat bland golfare som speltempot. Ändå verkar det aldrig bli bättre. Risken är stor att många tröttnar på rundor som med transport till och från banan bli ett heldagsprojekt. Så vad göra?

Först och främst vill vi tro att kroniskt långsamma golfare inte är långsamma för att de är diagnostiserbara sölkorvar, utan de gör helt enkelt fel saker i fel ordning för att ingen visat dem rätt saker i rätt ordning. Vi vill alltså se det primärt som ett utbildningsproblem, inte ett attitydproblem. Detta gäller även golfare som varit i farten i många år. Förbundet såväl som klubbarna måste prioritera spelhastigheten när man sjösätter nya golfare. Som det är nu är nybörjarna så fokuserade på att göra rätt i förhållande till teknik och regler att de inte hinner med att göra rätt när det gäller att hålla farten. Att förbundet sedan det nya världshandicapsystemet infördes uppmuntrar oss att registrera samtliga rundor har också sänkt hastigheten, när alla vill hitta sina snedslag för att slippa registrera en skitrunda (för övrigt är poängbogey fel spelform om golfen ska vara kul när talangen inte räcker längre, vilket vi tjatat om i alla år).

Tar någon i bollen för lång tid på sig på green kan det vara läge att statuera ett exempel.

Vi ser gärna ett obligatoriskt faddersystem, själva skulle vi inte tveka att ställa upp för att lära nya golfare att man kan hålla hastigheten utan att stressa. Vi tycker också att det ska vara mer fokus på att släppa igenom snabbare bollar istället för det allmänna tjatet om att spela snabbare och som bara skapar irritation bland det stora flertalet som faktiskt håller bra fart. Peptalket om att hålla en vettig fart kan klubbcheferna ta direkt med dem som utan krämpor alltid är långsamma på banan – alla vet vilka de är.

En speltempofrämjande grej på Abbekås GK är att de monterat skisser över hålen på varje teeposition på varje tee, med avstånden från just den positionen. Du slipper alltså stå och dra av x antal meter från backtee.

Vi tycker också att man ska gå tillbaka till att det krävs max 36 i handicap för att få spela flertalet banor där det är mycket trafik. Tanken var god när många klubbar istället gick över till ett totalt maxhandicap i bollen, men då hade man nog tänkt att minst en erfaren golfare skulle vara med i bollen och se till att allt flyter på, ungefär som ett faddersystem. Så har det inte alltid blivit. Flera gånger har vi hamnat bakom trebollar där alla tre legat strax under 50 i handicap. Eftersom maxhandicapet i bollen varit 144 har en golfare med lägre handicap inte kunnat boka in sig. Alltså har tre nybörjare seglat iväg helt utan någon assistans och dessutom med en tom plats i bollen en dag där det i övrigt varit helt fullbokat. Med en 36-gräns skapar man också en marknad för lite enklare banor.

Vår utsände plockas av första tee på Prestwick efter att ha slicat två bollar in på tågstationen bredvid.

När banan är fullbokad använder många klubbar medlemmar som banvärdar, som kör runt och ser till att alla håller farten. Det här blir småtrevligt men sällan tempohöjande, för banvärden vill inte riskera att hamna i konflikt med en annan klubbmedlem. Så varför inte byta banvärdar med grannklubben – och ersätta dem med en greenfeecheck?

Till sist: "Ready Golf" gäller över hela banan, den som är klar att slå slår, på tee, fairway och green, så länge ni inte riskerar att ha ihjäl varandra.

Tips känd snigelgolfare i bollen: Har du en kompis som är omständlig med sin golf är tipset att ni besöker en golfsimulator i vinter. Där betalar ni för tiden och då kommer grupptrycket att göra att han/hon inser att det är läge att skala ner på sina ”preshot-rutiner”.

Tips okänd snigelgolfare i bollen: Så många gånger har vi hört om tre golfare som retat sig på att den fjärde, för dem nya bekantskapen, i bollen är långsam. Antingen konfronterar ni personen vänligt men bestämt (”Vi andra tre får vänta ganska mycket på dig, har du möjlighet att förenkla dina rutiner när du ska slå?) eller så markerar ni genom att gå på och så får personen hänga på – till slut fattar de nog.

Tips långsam boll framför: Säg till dem när chans ges! Artig variant: ”Hej, hur går det? Är ni medvetna om att ni har kö bakåt och tomt framåt – kanske läge att släppa igenom?”. Pang på rödbetan-variant: ”Vem har lägst handicap av er? Då är det du som har ansvar för att ni håller hastigheten eller släpper igenom.”