Klassisk golf på Skottland västkust

 

I Ayrshire på västkusten ligger golfbanorna tätare än någon annanstans i Skottland. Två vilar extra tungt i historien, en som födelseplats för The Open, den andra som arena när Stenson vann den första svenska majorn på herrsidan och noterade lägsta totalscoren någonsin i tävlingens historia. Självklart har vi spelat match mot Stensons avslutande 63-runda. För den som vill testa sig mot en av Skottlands tuffaste linksbanor har vi utsatt oss själva för Western Gailes.

 

Grevskapet Ayrshire är en lika klassisk golfdestination som Fife på östkusten. Här finns nästan 50 banor tätt samlade, några rankade bland de bästa i Storbritannien och tre som varit spelplats för The Open. Från flygplatsen i Edinburgh (dit de flesta lär flyga in om inte Ryanair börjar flyga Sverige-Prestwick igen) är det dryga timmens körning. Flygplatsen ligger på rätt sida Edinburgh men gps:en lär ta dig via Glasgow, är det i rusningstrafik kan det vara läge att välja en mer sydlig rutt.

 

Royal Troon, där Stenson tog Sveriges första major på herrsidan. Längst upp: Western Gailes.

 

Väder och vind är mer i spel på västkusten än på ostkusten, något som uppskattas av bättre golfare på jakt efter accelererade utmaningar. Samtidigt finns en förhöjd risk för regn här. Ta alltid med regnkläder, paraplyer funkar dåligt när det som ofta blåser. Med detta sagt hade vi 25 grader, sol och inget regn alls senaste besöket.

 

Prestwick, inte bara traditioner utan också en bana i förstklassigt skick. Nedan: grannbanan Prestwick St. Nicholas.

 

Ska du som oss lira flera linksbanor kan det vara läge att börja med den lättaste och ge dig själv chansen att vänja dig vid vindar, ruffar och djupa bunkrar. Av dem vi skulle spela visste vi att Prestwick St. Nicholas skulle vara klart lättast och Western Gailes klart svårast.

 

 

Följaktligen började vi på Western Gailes. Banan ligger kvarten norrut från Prestwick och var länge en väl gömd pärla för den internationella publiken men med tiden har allt fler trofégolfare hittat hit och greenfeen har gått upp rejält.

 

Par tre med rekommendationen att träffa green.

 

Klubben var igång 1897 och banan öppnade för spel året efter. Som många gamla linksbanor är den lagd nära järnvägen, så att golfare inne i Glasgow lätt skulle kunna ta sig hit. Inledningsvis följde layouten helt och fullt terrängen, men efter stridsvagnsövningar här under andra världskriget fick klubben av förklarliga skäl fixa till några hål. Fortfarande hålls dock banan som en av de mest naturliga linksbanorna i landet – och en av de mest rättvisa (minst risk för snedstudsar på buckliga fairways).

 

 

Hemsidan har illustrativa flyovers över varje hål, så vill du scora har du alla chanser att vara väl förberedd när du står på tee i markplan. Precis som på andra klassiska banor i Skottland har varje hål ett namn, men texten i banguiden lämnar historiken därhän och fokuserar på speltipsen. Det kommer du att vara tacksam för.

 

 

Banan är en av de tuffaste linksbanor vi spelat och det beror på de knähöga mycket täta ruffarna dit vinden hela tiden försöker förpassa dina slag. Från flera av de bakre tees är det också en hel del ruff att ta sig över för att nå fairway. Vårt tips om du inte är en riktigt duktig golfare och ändå vill ge dig i kast med banan är att ta med ett bra gäng bollar och ett glatt humör, för kan du premiera upplevelsen framför scoren kommer du verkligen att gilla vad som levereras. Från flera hål har du fin kontakt med havet.

 

 

Vi lirade banan i styv kuling och 25 graders värme – perfekt för linksgolf. Första fyra hålen löper på en rak lina norrut. Här hade vi medvind och de gånger vi höll oss undan ruffarna var det inga problem att nå green på rätt antal slag. När vi sedan vände och spelade in i vinden var det en helt annan historia och par 4 kändes som par 5. Först efter hål 13 vände det tillbaka igen och vi fick vilsam medvind. Hål 15 kändes som en förlängd variant på Troons berömda korthål ”Postage Stamp”, även här med en green helt omgärdad av djupa bunkrar som sväljer allt som inte stannar på green.

 

 

Vill du ha en genuin linksupplevelse på en förstklassig bana och är beredd att betala för det har vi svårt att se någon bli besviken på Western Gailes. Efter rundan åt vi en förstklassig palsternacksoppa följd av en fin marockansk sallad med kyckling i klubbhuset, med fin utsikt mot banan.

 

 

Royal Troon hittar du tio minuter norrut från Prestwick. Klubben var igång 1878 och här finns två banor: Old Course och Portland Course. Den förstnämnda har en rejält fet prislapp och som vi ser det är det i mycket historiken du betalar för, inte minst som svensk – det var ju här som Henrik Stenson vann Sveriges första major på herrsidan och som han gjorde det!

 

 

För att få helhetsuplevelsen checkade vi in på The Marine Hotel med fina vyer mot banans avslutningshål från uteverandan. Kopplingen mellan klubben och banan är inte så stark som man skulle förmoda, men det finns en skyltad genväg mellan hotellet och klubbhuset som bara tar någon minut att gå.

 

The Marine Hotel med utsikt mot Troons avslutningshål.

 

Några av hotellets sviter har fått namn efter forna Open-segrare. Att Stenson inte ens fått ge namn åt ett standard dubbelrum känns missunnsamt, inte minst med tanke på att Greg Norman fick ett efter en andraplats 1989. Utöver en restaurang och en pub med stora fönster mot banan finns även en stor motionsanläggning, spa och inomhuspool.

 

Vårt standard dubbelrum. Hotellet genomgick under vårt besök en renovering, därav byggnadsställningen utanför.

 

Royal Troons Old Course har stått värd för The Open tio gånger, första gången 1923, senaste 2024. Näst senaste gången, 2016, dumpade Henrik Stenson och Phil Mickelson resten av startfältet och gjorde upp i rena matchspelet. Henrik noterade -20 totalt och Mickelson var tre slag efter. Mickelson konstaterade efter tävlingen att han aldrig har spelat så bra golf och inte vunnit. Tredjepristagaren var hela elva slag efter Mickelson.

 

"The Railway" (hål 11), Troons näst mest kända hål och så kallat då järnvägen går längs högersidan.

 

Att banan har par 71 istället för 72 gjorde att vi fick känslan av att ligga på plus redan innan vi slagit ut. Stärkta av detta bestämde vi oss för att spela match mot Stensons resultat på sista rundan. Med tanke på att han med sina 63 slag tangerade banrekordet kan det här tyckas omdömeslöst, men vi är inte på något sätt oävna golfare och med lite medrull kan allt hända. Dessutom, av Stensons -20 att döma är banan lättspelad.

 

Öppningshålet från tees och greenen - en munsbit för oss om vi inte haft otur.

 

Öppningshålet är ett par 4 på som mest löjliga 370 yards. Stenson gjorde bogey från backtee så här kände vi direkt blodvittring då vi mer eller mindre var halvvägs fram till green från vår tee. Tyvärr hade vi otur med en ovanligt stark kastvind och vår mulligan hamnade genast i problem – så vi tog en till. När vi slutligen hålade ut var vi bara några slag efter Stensons resultat. Tyvärr skärpte sig Henrik och gjorde birdie på de tre efterföljande hålen – och totalt tio på rundan. Matchen var över på hål 10 – vilket kan tyckas som att vi höll ut länge för den som inte vet hur matchspel funkar.

 

 

Det som karaktäriserar banan är att första halvan är betydligt lättare än den andra, inte minst för att du vanligtvis har medvind här. Greenerna är också mindre än på de andra Open-banorna. Hål 6 är med sina 601 yards från backtee det längsta hålet på Open-rotationen.

 

Från flera tees på Troon är det direkt olämpligt med sorkdödare.

 

Från tee på hål 7 har du fin utsikt mot Prestwick och ett litet floddelta, samt mot nästkommande hål: det berömda korthålet ”Postage Stamp”. Det är lätt hänt att du redan här börjar fundera på klubbval för 8:an istället för att fokusera på inspelet på 7:an, där banans elakaste bunker ligger väl dold höger om green och påminner om ett gravsättningshål.

 

”Postage Stamp” från tees och bakifrån. Greenen är såklart betydligt större än ett frimärke, men med vinden kan det vara svårt att välja rätt klubba.

 

Hål 8 är tillsammans med TPC Sawgrass 17:e världens mest kända korthål. Namnet kommer av att greenen anses vara så liten och svårträffad, omgiven av djupa bunkrar. Hålet är Open-rotationens kortaste.

 

 

Troons ruffar var under vårt besök inte alls lika tuffa som Western Gailes och det fanns ofta goda möjligheter att hitta snedskott. Samtidigt kräver många hål hyfsat långa luftfärder från tees för att klarar ruffen och nå fram till fairway, även från främre tees. Vårt tips är att vara pragmatiska och pegga upp i början av fairway där det känns för svårt från tee.

 

I klubbhuset på Troon hittar du Open-historik, med Stenson i övre högra hörnet.

 

Prestwick Golf Club var igång med en 12-hålare redan 1851 och är framförallt berömd som födelseplatsen för The Open, världens äldsta golftävling fortfarande igång. En sten en bit från klubbhuset märker ut platsen för det första slaget i tävlingen 1860. Första tolv åren avgjordes tävlingen alltid här, sedan började den rotera, först på tre banor sedan på fler.

 

Klubbhuset. Stenen som markerar det första slaget i The Open. Avslutningshålet.

 

Att skottarna ytterst sällan refererar till tävlingen som ”British Open” utan bara ”The Open” är sannolikt en markering mot amerikanarna, vars ”US Open ”bara” varit igång sedan 1895. Medan den senare spelas på alla typer av banor spelas ”The Open” alltid på en linksbana.

 

Korthål med nästa håls tee farligt nära greenen. Flygplan på väg att landa på Prestwicks flygplats.

 

Totalt har Prestwick haft tävlingen 24 gånger, senast 1925. Att det inte blivit fler beror på att spelet växte ur banan – proffsen började helt enkelt slå längre än vad banan var designad för. Ett antal blinda hål spelade också in, det ansågs bli för chansartat. Samtidigt är det blinda hål som gör att många av oss känner den där autenticiteten ofta förknippad med gamla linksbanor (fast bygger du nytt på det sättet är det Kalle Anka-stämpel direkt).

 

Hål 17 från tee, från kullen som döljer inspelet och bakifrån green. Det här är världens äldsta fortfarande existerande golfhål i mästerskapsgolf. Inspelet är helt blint och det gäller att se upp för jättebunkern som ligger precis innan green.

 

En starter i grön kavaj kommer att ge dig instruktioner gällande de hål som är lite extra knepiga. Självklart kommer du inte att lyssna och det kommer att ställa till det för dig redan på hål 3, som är ett skönt knasigt golfhål där du efter utslaget inte har en aning om färdriktningen. Samma känslor kommer på tee på hål 5, som måste vara världens blindaste korthål. Vänta tills framförvarande boll ringer i klockan (som hörs bra även i styv kuling) och sikta sedan mot den färg på palissaden som motsvarar din tee. När du själv ska ringa i klockan rekommenderar vi att du först stoppar något i öronen.

 

Hål 5 från tee och green. Klockan hänger i vanlig ordning i öronhöjd och för att ljudet ska ta sig över kullen och ner till tees är den dimensionerad för att ge dig livslång tinnitus.

 

Sammantaget var vi mycket positivt överraskade av banan. Vi har lirat Englands äldsta bana, Royal North Devon, och hade väntat oss ungefär samma lite slätstrukna upplevelse, där man primärt betalade för historiken. Men Prestwick är riktigt kul att lira och skicket var under vårt besök förstklassigt rakt igenom. Hälften av hålen (1-5 samt 15-18) har mycket av den gammeldags charm man förväntar sig medan de andra hålen känns modernare. Ruffarna är tillräckligt snälla för att du ska hitta merparten av dina snedskott.

 

 

Efter rundan checkade vi in på Golf View Hotel som ligger en långputt från Prestwicks klubbhus och med förstklassiga vyer över banan från ett dagrum, frukosten och några av gästrummen. Det här är ett av de bästa B&B vi bott på i Storbritannien – mycket fräscht rakt igenom och ett värdpar som verkar ha koll på det mesta. Gratis parkering finns på tomten och bra wifi ingår.

 

Golf View är den röda byggnaden i mitten. Parkeringen i förgrunden är för golfare på Prestwick GC. 

 

Golf View har många återkommande gäster så var ute i god tid med din bokning. I månadsskiftet juli/augusti varje år hålls de nationella mästerskapen i bowl (gräsbowling) i Prestwick och många boenden är fullbokade. In till alla restauranger och pubar är det fem minuters promenad. Historiska puben Red Lion, där man snickrade ihop den första The Open-tävlingen, hittar du vid första trafikljusen och de har en uteservering på baksidan.

 

Red Lion. Bilderna ovanför från Golf View Hotel.

 

Några minuter söderut hittar du Prestwick St. Nicholas, som ursprungligen delade bana med Prestwick och därmed också var igång 1851. 1877 flyttade man ut och 1892 hamnade klubb och bana på nuvarande plats, med betydligt bättre vyer mot havet än på Prestwick.

 

 

Banan kan spelas som mest 5 526 meter (par 69). Layouten favoriserar hjärna framför muskler och det finns OB på hela tolv hål. Ruffen var under vårt besök gles och även snedskjutare har goda möjligheter att klara sig runt utan att överbelasta bollkontot.

 

 

På ettans tee har du väjningsplikt mot utslaget på 18, som ligger bakom dig – se till att kolla ditåt innan du ens går upp på tee. Byggnaderna du ser bakom ettans green är från slutet av 1700-talet och användes för att utvinna salt ur havsvattnet. En puttinggreen dyker märkligt upp mellan hål 5 och 6, långt bort från klubbhuset.

 

 

På hål 7 blir det småstökigt. Utslaget görs över inspelet på hål 6 och teetavlan säger att det är ett dogleg höger medan det visuellt ser ut som dogleg vänster. Vi litade på vårt synintryck och hamnade genast i problem på andraslaget när vi insåg att skyltmakaren hade bäst koll. Hål 16, döpt efter Old Tom Morris, är det klart buckligaste hålet på banan och med ett halvblint utslag. Klubbhuset är mycket trevligt interiört och med fina vyer mot havet och segelklubben.

 

Klubbhusserveringen på Prestwick St. Nicholas.

 

För den som vill ta en paus från linksgolfen ligger stans tredje bana alldeles i närheten. Prestwick St Cuthbert är en parklayout som kan spelas upp till 5 811 meter (par 71). Klubben stod tillsammans med Prestwick GC värd för Scottish Amateur Championships 2017 och var igång redan 1899. 

 

 

Ursprungligen låg banan ännu närmare flygplatsen, men när större plan började trafikera Prestwick var de tvungna att maka på sig och ligger på sin nuvarande plats sedan 1963. Då fanns här inga träd alls, vilket är lite ogreppbart med tanke på hur det ser ut numera. Klubbhuset ser mer ut som ett medborgarhus och där hade vi nog gärna sett att de behållit utseendet på det ursprungliga, som finns avbildat inne i restaurangen och uppenbarligen hade mer estetiska värden.

 

 

Banan är ganska öppen och förlåtande, samtidigt som den bjuder på en hel del tekniska inslag – bland annat är hälften av hålen doglegs. Skicket var under vårt besök bra. I vanlig ordning är frågan huruvida du ska lägga tid på att spela en parkbana i Skottland, men lirar du här en vecka tror vi att du kommer att uppskatta att få mer av en naturupplevelse efter flera rundor på de karga och mer vindutsatta linkslayouterna.

 

 

Fortsätter du halvtimmen söderut från Prestwick hittar du Turnberry. Vi var här för ett bra antal år sedan, innan vi hade fått kläm på hur vi skulle fota och skriva våra reportage. På den tiden gick det att med lite detektivarbete komma ut för ett någorlunda vettig pris – i vårt fall lyckades vi även få till en natt på hotellet (mest imponerades vi av att vi hade förstklassig utsikt över huvudbanan från toastolen).

 

Hotellet på Turnberry.

Numera är det Donald Trump som äger anläggningen och i vanlig Trump-ordning har han pumpat in en massa pengar och höjt alla priser drastiskt. Också i vanlig ordning har han bling-blingat hotellet – en lokaltidning skrev att han invändigt förvandlat den fina edvardianska byggnaden till en pimpad bröllopstårta.

 

Den välkända fyren på Ailsa. Nedan: En backtee med utsikt mot klippan som gett namn åt banan.

Vi lirade huvudbanan, Ailsa, där pensionären Tom Watson var en putt från att ta hem The Open 2009. Banan har fått sitt namn av den stora klippan utanför kusten och är känd som platsen för en av golfhistoriens främsta drabbningar: ”The Duell in the Sun” 1977, när ovannämnda Tom Watson efter en rafflande kamp med Jack Nicklaus tog hem segern. Banan är självfallet mycket bra, men priset för att få spela den är okristligt högt. För en tredjedel av priset kommer du ut på anläggningens andrabana. Tidigare hette den Kintyre men numera har Donald döpt om den till något betydligt märkligare.

 

Loch Lomond hittar du fyrtio minuter nordväst om Glasgow (nu har vi lämnat Ayrshire). Fast egentligen behöver du inte bry dig, för sannolikheten att du ska komma ut på banan är i nivå med att du ska få ett wildcard till The Open. Det här är nämligen Skottlands mest privata bana.

 

Läget är pittoreskt, på stranden av en av Skottlands vackraste sjöar. Allmänheten fick tidigare tillträde till banan en gång om året, som åskådare när skotska mästerskapen avgjordes här (numera roterar tävlingen). Som anställd caddie får du lira banan en gång på våren och en gång på hösten, det anses vara tillräckligt för att du ska kunna sköta jobbet.

 

Vill du spela banan krävs att du bjuds in av en medlem. De kommer från en mängd länder och tillhör i många fall toppskiktet i det internationella näringslivet – klubben är i hög grad en arena för informella kontakter.

 

Vi lyckades fjäska till oss en inbjudan genom resonemanget att vår spelstil inte kommer att medföra något nämnvärt slitage på banan (vi spelar oftast från ruffen). När vi dagen innan besöket checkade in på ett B&B i närheten avslöjade ägaren att han varit uppe vid grinden dagen innan och kollat att vi verkligen hade en starttid där och att vi inte var svenska mytomaner.

 

Dagen efter rullade vi fram och anmälde oss hos grindvakterna, som hälsade oss hjärtligt välkomna till Loch Lomond. När vi rullade vidare hörde vi en av vakterna i sin komradio säga att dagens gäster har anlänt. Vårt besök ägde rum slutet av april. Normalt blommar azalea och rhododendron då, men våren var försenad och vi hittade inte ens en knopp att fotografera. Under rundan såg vi inga andra golfare. Stämningen i klubbhuset var överraskande avslappnad och ölen serverades i ett tungt silverkrus.