Förstklassig links bortom St Andrews

Numera har var och varannan svensk golfare lirat St Andrews Old Course och ingen kommer längre att vilja höra om din runda. Satsa istället på någon av de andra förstklassiga linksbanorna längs kusten – vi visar vägen till sex. Vi har också gett oss på flera banor som ligger nära Edinburgh, en på promenadavstånd från centrum. Och österut har vi testat vad som röstats fram som Storbritanniens häftigaste golfhål. 

Fife är kommunen du hamnar i när du kört över häftiga Forth Road Bridge direkt norr om Edinburgh. Det här är tillsammans med Ayshire på västkusten Skottlands populäraste internationella golfdestination, för att St Andrews ligger här. Klubben har numera reformerat/kommersialiserat sitt bokningssystem och det är inte längre en ynnest att stilla bedja om att få starttid på Old Course. Med allt fler svenska golfare som spelar här hoppas vi att alla skrönor om golfare som blivit tagna av banan redan på första tee efter ett dåligt slag ska dö ut, om sådär 200 år.

 

Första och sista hålet på St Andrews, räkna alltid med publik. Längst upp: Montrose, världens 5:e äldsta golfbana.

Genom att kreti och pleti som oss numera släpps ut på Old Course har den i våra ögon förlorat en del av sin lockelse. Groucho Marx satte fingret på problemet med sin devis ”Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bli medlem i en klubb som tillåter såna som mig som medlemmar”. Dessutom blockar golfreseoperatörerna mycket av boendet runt St Andrews och driver upp priserna. Vårt tips är istället att stanna till här när du passerar och uppleva miljön. Gör du det på en söndag är dessutom banan som regel stängd för spel och du kan promenera runt utan att förlora en boll. Vill du veta mer om historiken finns det guidade visningar.

 

Royal Aberdeen. Nedan: Carnousties mästerskapsbana från vårt hotellrum.

Istället har vi letat upp i vårt tycke fullgoda alternativ när det gäller upplevelsen av gammal oförvanskad linksgolf. Flera av dem ligger på ett 15 mil långt snöre norrut från Edinburgh. På vägen kan du göra den där avstickaren till St Andrews.

 

 

Leven Links ligger i Fife, knappa timmen norr om Edinburgh och 20 minuter innan St Andrews. Klubben var igång 1846 och var först ut i Skottland med en bana med 18 tees och 18 separata greener (St Andrews, Musselburgh och några till körde inledningsvis dubbelgreener). När The Open har spelats på St Andrews har finalkvalet flera gånger varit förlagt hit. Som med alla links rekommenderar vi spel sen eftermiddag eller tidig morgon, för att få det där fina ljuset. Eftermiddagar brukar det också vara betydligt lägre greenfee, kolla i bokningssystemet.

 

Vi checkade in på Forth Bay Guest House, på krypavstånd från klubbhuset och med fem minuters promenad in till pubar och restauranger i centrala Leven. Se till att få ett rum mot vattnet så kommer du att somna till ljudet av vågorna som rullar in. Frukosten börjar i princip när du vill, fram till 09, en service som borde passa morgonpigga golfare. Klart lägsta priserna för rummen hittade vi på deras egen hemsida.

 

Forth Bay Guest House till vänster och Leven Links klubbhus till höger. Vårt rum och utsikten från fönstret.

 

Banlayouten på Leven Links är av typen ”paperclip” – alltså som formen på ett gem, något som favoriserades av en del arkitekter som hade begränsat med utrymme att jobba med. Första fyra hålen löper närmast vattnet. De stora fyrkantiga stenbumlingarna du har längs högersidan på hål 4 placerades där för att stoppa tyska tanks att komma iland under andra världskriget. Se till att få med dig lappen med ”Points of interest as you go round the course” från klubbhuset så får du mer historiska fakta.

 

Avslutningshålet med klubbhuset i bakgrunden.

 

Ruffarna var under vårt besök ganska snälla, vilket gör att banan funkar även för dem som likt oss bara har dåliga dagar från tees. På hål 8 kan det vara svårt att pricka fairway från green för en del, antingen får du satsa på längd eller precision – du fattar vad vi menar när du står på tee. I övrigt är det lugnt när det gäller möjligheterna att placera utslagen på fairway. Har du klarat dig med hedern i behåll i 17 hål väntar vad som röstats fram som Skottlands näst svåraste avslutningshål, efter Carnousties (och inte helt olikt).  

18:e green, med Leven Links klubbhus längst till vänster. Strax hitom, med flaggan, ligger klubbhuset för Leven Thistle GC. Det är inte ovanligt att flera klubbar delar bana i Skottland, men har separata klubbhus.

 

Klubbhuset ligger med fin utsikt mot första hålets tee och sista hålets inspel och vi åt bra här. En bit bakom klubbhuset från banan sett ser du ett av världens största vindkraftverk – borde funka som riktmärke någon gång under rundan.

 

Leven Links har flera svenska medlemmar och under vårt besök var svenska flaggan uppe för att fira något/någon.

 

Carnoustie Golf Links ligger 90 minuter norrut från Edinburgh. Här hittar du tre banor (som används av sju golfklubbar). Huvudbanan – Championship Course – omnämns av självaste Tiger Woods som en av världens bästa banor. Den anses också av proffsen som den svåraste av The Open-banorna. Många av oss minns Jean Van de Velde med uppkavlade byxben i vattnet på sista hålet. Istället för att defilera i mål gjorde han en trippelbogey och tvingades till ett särspel som han förlorade.

 

För oss vanliga hackare är banan en rejäl utmaning – som hotellgäst fick man förr en medalj i brons om man gick på sitt hcp eller bättre (vi var lika nära att vinna den medaljen som att få ett wildcard till The Open). Tyvärr har de slutat med detta, sannolikt på grund av det moraliska förfallet hos många golfare.

 

 

Förväntar du dig estetiska inslag under rundan kommer du att bli besviken, såvida du inte har en fetischism för elakt höga bunkerkanter. Trots närheten till havet ser du det inte alls. För att greenfeen inte ska kännas som ett rån ska du kunna uppskatta de strategiska elementen i golfen. Det går att lira någon av Carnousties andra två banor (Burnside och Buddon Links) för en betydligt billigare peng men det känns ganska poänglöst då det är Open-statusen som utgör en stor del av lockelsen här. Du kan få bättre golf för pengen på andra håll än på Carnousties andrabanor.

 

Det berömda 18:e, där Jean Van de Velde stod för golfens kanske största genomklappning. Ovanför: första tee.

Vinden kommer mer än något annat avgöra hur du presterar. När vi spelade Championship Course för ett bra antal år sedan var det styv monsun och svinkallt. Bara golfare betalar dyrt för att plåga sig under sådana förhållanden och skönaste känslan på banan var att få håla ut på 18 för att slinka in baren för varma drycker och ett försök att få blodet att flyta i ådrorna igen.

 

18:e green och hotellet.

För dig som vill uppleva banan utan att pantsätta barn och farmor är ett budgetalternativ att bo på hotellet med förstklassig utsikt mot första och sista hålet och istället spela Montrose (30 min körning) eller Monifieth (10 min). Två personer kunde under vårt besök bo en natt i uppgraderat dubbelrum med frukost och vy mot golfbanan för mindre än halva priset av vad det kostade en person att spela huvudbanan. Lite överraskande hittade vi bättre priser på Carnoustie-hotellet än på samtliga B&B i närheten. Vill du sedan få närkontakt med Carnoustie är det fritt fram att ta en promenad runt banan, förslagsvis tidig morgon eller sen eftermiddag när det är färre golfare i omlopp. Vi gjorde så den här gången och samtliga bilder är tagna under vår morgonpromenad. Utöver en liten armé av banarbetare hade vi i vanlig morgonordning sällskap av ett antal hundägare med vovvarna lösspringande.

 

Från vår balkong hade vi förstklassig utsikt mot första och sista hålet. 

Hotellet är fortfarande ett av de trivsammaste ställena vi bott på i Skottland, alltid mycket folk i omlopp och trevlig kontakt med banan från alla utrymmen. Matsalen ligger precis bakom första tee och vi satt ganska länge med frukosten för att se morgonpigga golfare slå ut. Rummen är väl tilltagna och en stor parkeringsplats är gratis att använda.  

 

Vårt rum lär kosta betydligt mer när The Open spelas på Carnoustie. Nedan: middagen på hotellet.

Proshopen har numera flyttat från hotellet till en egen stor golfbyggnad som uppfördes inför The Open 2018. Här finns allt du som golfare kan behöva, inklusive flera simulatorer. I hotellet har ett spa med pool tagit över golfutrymmena.

 

För den som vill ha en linksupplevelse med mer estetiska inslag än på Carnoustie – och spara en hel del pengar – är huvudbanan på Montrose halvtimmen norrut ett utmärkt alternativ. Den går under namnet 1562 (Medal) Course och är världens 5:e äldsta golfbana.

 

 

Är det inte Open-historiken du är ute efter är vi övertygade om att du kommer att ha roligare här än på Carnoustie, för att det är en klassisk links med betydligt häftigare inramning. Ut-9 är klart bäst, med flera hål som är kuperade och går längs vattnet. Djupa potbunkrar ligger strategiskt utplacerade och för den som inte planerar sina slag straffar det sig direkt.

 

 

Sista nio är betydligt tamare, men ger samtidigt chansen att putsa till scoren. Banan var under vårt besök i mycket bra skick. Andrabanan på Montrose heter Broomfield Course och är par 67. Du har den på höger sidan när du spelar sista fem hålen på huvudbanan.

 

Vi hann inte med att besöka klubbhuset, men noterade att det låg ytterligare ett klubbhus bredvid, det är ju som nämnts inte ovanligt att en bana används av flera klubbar i Skottland. Var ölen är billigast och maten bäst ser du på hur trafikerat klubbhuset är.

 

Ännu närmare Carnoustie, bara tio minuter bort, strax öster om Dundee, hittar du Monifieth. Klubben var igång 1858 och klubbhuset ser inte ut att haft besök av några hantverkare sedan dess. Ytterligare två klubbhus ligger på vänstersidan, ett ser riktigt fräscht ut. Proshopen hittar du i en villa höger om klubbhuset.

 

Vår utsände redo för att laga eventuella nedslagsmärken modell större på Monifieth.

 

Huvudbanan heter Medal Course och håller tillräcklig kvalitet för att ha haft finalkvalet till The Open 2007. Även här rör det sig om en klassisk links, dock inte lika spektakulär som första nio på Montrose (och havet varken syns eller hörs under rundan), men roligare än de sista nio där. Flera hål går längs järnvägen, det var ju så golfarna tog sig till banan förr i tiden.

 

Är du inte en hejare på att hålla dig på fairway så är de goda nyheterna att banan nog får betecknas som ganska förlåtande, du hittar ofta snedslagen i ruffen, som under vårt besök var betydligt glesare än på många andra håll i Skottland. Bunkrarna är inte heller så djupa som de kan vara på många andra banor och även om det straffar sig att hamna i dem så kommer du att ta dig ur, så småningom.

 

Tom Watson lirade sin första linksgolfrunda här 1975, i förberedelse för The Open på Carnoustie det året, en tävling som han vann. Han vann sedan tävlingen ytterligare fyra gånger, så helt klart verkar Monfieth vara ett vettigt ställe att lära sig bemästra linksgolf. Det finns ytterligare en bana här, med par 68. Du ser flera hål från huvudbanan. Den ser precis lika fin ut och det bekräftades av proshopen.

 

 

Vi spelade också ett antal banor runtomkring här innan vi kom igång med det här projektet och började få kläm på hur vi skulle fota och skriva våra reportage. Royal Aberdeen (Balgownie Course), 90 minuter norrut från Carnoustie, strax norr om staden med samma namn, är den bana som av många skottar hålls som landets finaste links. Hade den legat tio mil längre söderut hade den varit betydligt svårare att få starttid på. Förutom den fantastiska finishen på banan, slogs vi av hur vänliga och stolta medlemmarna var över sin klubb, grundad 1780 och världens sjätte äldsta. Även staden Aberdeen var en glad överraskning, byggd till stor del i granit.

 

 

Ytterligare halvtimmen norrut ligger ännu en riktigt bra bana: Cruden Bay. Även här har du mycket historik i potten: nuvarande bana kom igång i slutet av 1800-talet men det finns tecken på att en niohålare var på plats redan i slutet av 1700-talet. Banan är alltid rankad i toppen bland världens linksbanor. Även om den under vårt besök saknade Aberdeens finish kompenserade den med än finare vyer. Från klubbhuset på en höjd har du utsikt över en stor del av banan. Som vi kommer ihåg det var det en av de roligaste linksbanor vi lirat i UK och vi hoppas återvända med våra nu mer utvecklade fotokunskaper (golfspelet är fortfarande lika dåligt).

 

 

Blairgowrie hittar du knappa halvtimmen nordväst om Dundee. Här finns två banor av skogskaraktär – och genast infinner sig frågan om du ska satsa på den här typen av banor när du är i ett land så förknippat med linksgolf. Vi kommer ihåg att vi hade en kall och blåsig vecka och att det var skönt att vandra i någorlunda skydd för vinden. Vi spelade Rosemount, som alla då sa var bäst. Klubbhuset har mycket trevlig arkitektur. Samtliga våra foton blev så intetsägande att vi tagit bort dem härifrån.   

Gleneagles hittar du timmen nordväst om Edinburgh. Här finns tre parkbanor och greenfeen är densamma på alla tre – med Ryder och Solheim Cup i bagaget har den blivit ganska hög. Även här infinner sig samma links/inte links-fråga. Satsar du på spel här ska du inte göra det under vintriga förhållanden. Vi lirade Kings Course en svinkall vår och imponerades inte av hur kal och tråkig upplevelse som levererades för pengarna.

 

Blåsigt och fult på Gleneagles, men vår utsände är glad ändå – eller för dum för att inse allvaret.

 

Till Edinburgh, Skottlands huvudstad och näst största stad efter Glasgow. Den är riktigt trevlig att spontanspatsera i och senaste vändan slogs vi av hur internationellt restauranglivet blivit – vi åt bland annat på en himalayansk och en sardinsk restaurang. För den som är ute efter turistmagneter är Gamla Stan med slottet och Royal Mile (en betydligt roligare och mer historisk variant på Drottninggatan i Sthlm) självklara mål. Är du här i augusti har du chansen att uppleva The Royal Edinburgh Military Tattoo som är en del av konstfestivalen Fringe. För den som har orken rekommenderas att knalla upp på Arthur's Seat, den sedan ett bra tag slocknade vulkanen som ger dig fina vyer mot staden. Själva fokuserade vi i vanlig ordning på golfen.


Vår utsände poserar på Royal Mile, i traditionellt Skottland-väder och iförd regntäta golfdojor, i det närmaste ”smart casual” i ”Home of Golf”. 

Att golfen är en viktig komponent i livsstilen i Skottland inser den som letar banor runt Edinburgh i Google Maps. Flera finns innanför motorvägsringleden (Edinburgh City Bypass/A720), trots att den ligger ganska tajt runt staden. Samtliga är parkbanor och flera erbjuder fina vyer mot staden. Prestonfield är den närmaste banan till centrala Edinburgh, räkna en halvtimmes promenad. Det finns B&B som ligger strategiskt till för den som vill ha ca kvartens gångväg till både city och bana. Rundan bjuder på fina vyer mot Arthur's Seat.

 

Står du vid det trevliga klubbhuset och tittar mot kullen ska du i klippväggen kunna urskilja ett mänskligt ansikte, ett gorillahuvud och en uggla. Ansiktet hittade vi själva, ser ut som de där långa ansiktena på påskön. Gorillan fick vi hjälp att hitta. För att få korn på ugglan behöver du nog hjälp av några pints i baren.

 

 

Banan är en trevlig och omväxlande parklayout, något som sannolikt uppskattas av den som ägnat några dagar åt att leta boll i linksruff. Hål 3 favoriserar den som har vett att spela från höger, i övrigt är det inga sidolutningar. Hål 5 och 12 korsar varandra direkt efter utslaget så ha extra koll där.

 

 

I all linkshysteri är det lätt att glömma att även parkbanorna har hängt med länge, Prestonfield var igång 1920. Vi kände faktiskt medlemsvibbar här, inte minst för den trevliga och välkomnande pron vid incheckningen. Klubbhuset ligger fint, med ostörda vyer mot första och sista hålet samt mot Arthur's Seat. Tyvärr hade vi regn under vårt besök, annars hade vi tagit några pints här och försökt få korn på den där ugglan.

 

Klubbhuset. Loggan är fräscht fri från klubbor och bollar och fokuserar istället på närheten till stan.

 
Precis söder om ringleden, vid foten av Pentland Hills där många är ute och strövar, hittar du Swanston. Klubben var igång 1927, som något så annorlunda som en ladies only-klubb. Redan året därpå kallades de äkta hälfterna in, i samband med att man byggde ut till 18 hål.

 

 

Här fick vi ännu starkare medlemsvibbar, för att vi inledde med att äta en riktigt bra lunch (vi hann aldrig testa köket – eller baren – på Prestonfield) i den mycket trivsamma restaurangen som även lockar många icke-golfare. Bartendern – vår primära kontaktperson när vi lirar golf – var nästan oanständigt trevlig.

 

Banan kan som mest spelas 5 696 yards, par 67. Jaha, tänker du, vilket munsbit. Men den är rejält kuperad så när du är i mål kommer det att kännas som att du spelat en standardlång bana. Det kuperade landskapet ger inte bara fina vyer mot staden (vi hade tyvärr dimma större delen av rundan) utan gör också spelet riktigt kul och omväxlande.  

 

Öppningshålet är lite mindre på sniskan från tee än från restaurangens uteservering.

Öppningshålet är en gåva för alla missförstådda vänsterspelare, med rejäl lutning från vänster till höger. Spelar du från höger är tipset att skippa fairway och driva green, en pärla på knappa 300 meter så är du där. Ytterligare några hål är på skrå, men det kändes ganska rättvist fördelat för att inte missgynna vänster- eller högerspelare. Greenerna var under vårt besök mycket bra.

 

Strax öster om Edinburgh hittar du East Lothian, en kommun som i många år marknadsfört sig starkt som golfdestination. Närheten till Edinburgh och flygplatsen hjälper, men här finns också mycket namnkunniga banor som Muirfield, Gullane och North Berwick. Vi valde att fortsätta österut, till Eyemouth i Scottish Borders, en timmes körning från Edinburgh.

 

Vad som sägs vara Skottlands längsta golfhål, nerför och med gott om armbågsutrymme.

 

Eyemouth anses vara den bästa banan i Borders och har vad som sägs vara Skottlands längsta golfhål, vilket framkallar mer trötthet än nyfikenhet hos oss. Men här finns också vad som röstats fram som ”Britain’s No 1 Most Extraordinary Golf Hole”, med det märkliga namnet ”A Still No Ken”.

 

Klubben var igång redan 1894 men banan byggdes ut till 18 hål så sent som 1997. Från flertalet av hålen har du magnifika vyer mot Berwickshire-kusten. Klubbhuset lär inte ro hem några arkitektoniska priser men panoramavyn är fantastisk och inte överraskande kommer många icke golfare hit för att äta och beundra utsikten. Vi hann inte testa maten här och hade inte heller bästa vädret för att få den fina havsutsikten. Men vi kan tänka oss att en tidig eller sen starttid här ger estetiska kvaliteter som gör att man kan spela hur dåligt som helst utan att bli missnöjd med dagen.

 

Första hålet funkar utmärkt som substitut för drivingrangen – har du inte bollen i spel efter utslaget här ska du inte hålla på med golf. Även på hål 2, där du kanske redan varit med din slice på första hålet, är det gott om utrymme. På hål 3 blir det genast knivigare, ett korthål med upphöjda tees och vatten framför green. Här börjar också vyerna mot havet dyka upp och du kommer att ha dem hela vägen fram till hål 16.

 

Hål 3 framåt, med klubbhuset till höger, och bakåt.

 

På hål 5 gäller det att gå på rätt sida av de OB-pinnar som skyddar ett övningsområde på vänstersidan som ser ut som en fairway – de små flaggorna utsatta där ger dig vägledning om att det inte är dit du ska sikta. Sedan kommer rundans höjdpunkt: ”A Still No Ken”.

 

”A Still No Ken”, direkt olämpligt med sorkdödare.

 

Det här är ett av de häftigare korthål du lär slå ut på, inte helt olikt det berömda signaturhålet på Vale Do Lobo. Här är klipporna än mer dramatiska och väder och vind kan i mycket högre grad påverka svårighetsgraden. Den stora ihåligheten mellan tees och green gör att du sannolikt kommer att ta mer klubba än du behöver. För att inte riskera att hamna ospelbart vid stenmuren höger om green kan en variant vara att sikta vänster om green – eller så litar du på mått, vind och sving och väljer rätt klubba och lägger bollen på green. Även på nästföljande hål är du så nära havet du kan komma utan att dratta i.

 

”A Still No Ken”, mest skrämmande i mitten och inte så värst från green bakåt mot tees.

 

Sista nio är speltekniskt roligare än första nio, för att hålen är mer varierade här, med nivåskillnader och ett antal doglegs. Som oftast i Skottland kommer du inte in efter nio hål och det finns inga faciliteter på banan, så ta med dig det du behöver för 18 hål. Hål tio, ett dogleg höger med inspel över vatten är riktigt bra, medan det på 11:an är uppför hela vägen. Banans högsta punkt har du på 12:ans tee och står du på tå här är det inte omöjligt att du kan skymta berg-o-dalbanan på Liseberg.

 

 

Det är gott om utrymme överallt vilket gör det lätt att hitta snedslagen. Samtidigt var semiruffen ganska tjock under vårt besök, så det straffade sig att missa fairway. Teetavlorna är informativa, med alla mått du kan tänkas behöva. Greenerna var ok under vårt besök utan att vara i toppskick. Utan vyerna mot havet och ”A Still No Ken” hade Eyemouth upplevts betydligt mer slätstruken.

 

 

Första besöket i Skottland, innan vi fått grepp på det här med fotograferandet, testade vi några banor i East Lothian. The Glen hette tidigare North Berwick Glen och är ett betydligt billigare – och visuellt häftigare – alternativt till mer kända grannen North Berwick.

 

 

Whitekirk några minuter söderut från North Berwick var den mest prisvärda golfen vi lirat i Skottland. Tyvärr stängde klubben 2016 och ska enligt planerna ge plats för något turistigt som inte har med golf att göra (ni hör ju hur oseriöst det låter). Håll oss gärna uppdaterade. Tiger Woods var här och tränade inför The Open på Murfield, på deras gym.