På klubbhusterrassen på golfbanan i Mutare i östra Zim 1999, sex år innan vi påbörjade det här projektet.

Driving Mr Winston

Inför rundan på Mutares golfbana i östra Zimbabwe insåg jag att jag behövde värma upp likstelheten i kroppen med lite akrobatik på drivingrangen. Jag frågade caddiemastern om jag behövde polletter och fick till svar att man använde sig av ett annat system. Systemet visade sig vara drygt 60 år och hette Winston. Upplägget var att jag slog ut bollarna på rangen och Winston hämtade – en boll i taget.

Jag började med en kort duffad boll som Winston lätt fångade upp och placerade i sin väska. Nästa fick jag rejält grepp om; den landade drygt 200 meter bort i rangens vänsterhörn. I samma veva som Winston nådde fram till den fick jag iväg nästa boll – en socket 20 meter snett höger.

Efter 40 bollar var jag ganska mör i värmen. Winston var ännu mörare. Flämtande och drypande av svett frågade han mig om jag skulle komma tillbaka imorgon.  Osäker på om ett ”ja” skulle vara bra eller dåliga nyheter för Winston kontrade jag istället med att erbjuda honom betalt för hans tjänster i två dagar, om han lovade att använda tiden till att vila upp sig. Det lovade han och jag kände mig något mindre usel i min relation till tredje världen.