RED är stor djurvän men inte vår klyftigaste medarbetare. Numera är han mest en fara för andra på golfbanan, men tidigare i livet klampade han aningslöst in i diverse märkliga situationer (mötet med tigern ovan slutade med en blodig hand). I Kongo har han anfallits av en jättegorilla, i El Salvador fick han ett skotthål i kalsingarna, i Hong-Kong missade han precis chansen att bli världsberömd karatestjärna,  i Zimbabwe har han som debutant vunnit en luftgitarrstävling... Här dumpar vi texter han producerar som vi egentligen inte alls vill förknippas med.

 

---

 

Prolog:
- Skriv ner dina historier, du som har så många att berätta från tolv års resande i ett 100-tal länder 1981-1993. Hur många kan t.ex. skryta med ett kulhål i kalsingarna?
- Men om jag berättar mina historier vet ju alla om dem och då har jag inte längre något att berätta.
- Alla kommer inte att läsa historierna, det kommer att finnas många kvar att berätta för.
- Folk kommer att tro att jag anser mig märkvärdig.
- Alla människor är märkvärdiga. 
- Men måste jag inte ha en röd tråd?
- Se på livet, inte finns det någon röd tråd där inte. Saker och ting händer ju mest av en slump och ibland på ren djävulskap. 
- Det känns ändå som att jag måste ha en story som håller ihop allt.
- Ta något bara, det behöver inte vara så pretentiöst.
- Kanske kan jag förklara meningen med livet?
- Gör det!  
- Vad är meningen med livet?
- Inte en aning. Men kanske är det så att svaret inte är det viktiga, utan att man ställer sig frågan.
- Det gjorde jag alldeles nyss.
- Försök besvara den då.
- Kanske är det så att meningen med livet är alla de där små sakerna som händer hela tiden medan många av oss går och väntar på att stora saker ska hända.
- Små saker som i dina historier?
- Ja, små saker som i mina historier.

 

---

 

Lågbudgetsafari med Bob

I en äventyrligare ålder lågbudget-reste jag en hel del i Subsahariska Afrika. I Kenya skulle jag en gång på safari i Masai Mara, en av de mest namnkunniga parkerna. Med liten plånbok gällde det att hitta ett billigt alternativ. Jag hittade ”Bob”, en halvskum typ med brutalt utseende som dubblerade som safariguide. Gareth, en kanadensare lika nyfiken som mig på världen och med lika tunn plånbok, hängde på. Första stoppen var ett hotell i närheten av Lake Nakuru, sjön känd för alla sina flamingos. Bob hade hittat ett hotell till bra pris: Honeymoon Lodge. O:et i ”Lodge” var ett bildäck och några smekmånadspar syntes inte till. På kvällen blev Bob full och ville slåss med Gareth. Sedan erbjöd han sig att fixa några prostituerade till oss om han slapp att ta oss till Nakuru nästa dag. Dagen efter skiftade vi till en annan lågbudgetsafari. På nätterna sov vi under bar himmel kring en eld, med hyenor som väsnades runt oss. Det var inte alls lika skrämmande som Bob.

 

---

 

Skidåkning i Indien

– 250 spänn för en veckas skidåkning? Med helpension? Räkna med oss!
Min flickvän är inte lika entusiastisk, men en dagsresa senare stiger vi av i Shimla, en gammal engelsk bergsstation. Efter att ha inhandlat vinterkläder fixar vi lift fram till den lilla skidorten Narkanda. Egentligen hade vi tänkt åka skidor i Kashmir, men vägarna dit var stängda p.g.a. oroligheter.

– We call Narkanda small Kashmir, hade den entusiastiske försäljaren i Delhi förklarat.

 

Very small, är min första tanke när vi kommer fram. Ett hotell, en restaurang, en kock, två gäster – killar från Bombay som under en intensiv vecka ska bli fullfjädrade skidåkare. En av dem åker varje dag i en rosa overall utan en söm på rätt ställe. Han äter dessutom alla sina måltider i den.

 

Liftsystemet utgörs av en kabel. Den drivs med en liten dieselmotor. Skidåkare har själva med sig den mängd diesel de vill åka upp. Två personer åt gången kan åka i liften, mer orkar inte motorn. För att få grepp om kabeln har varje skidåkare en anordning bestående av ett ankare i trä att sätta mellan benen och en stålkonstruktion som förankras i kabeln med hjälp av två fixerade hjul. Väger du över 70 kg kan du glömma det där med att lita på ankaret, som är hoppsatt med småspik. Istället blir det till att hålla i stålkonstruktionen. Liften tar slut innan krönet, så det gäller att trots uppförslutet försöka flytta vikten framåt, så att de fixerade hjulen släpper taget om kabeln. Inte sällan slutar den här manövern med att hela anordningen flyger iväg mot liftskötaren, som står och drar i kabeln för att hjälpa dieselmotorn.

 

Vi åker inte så mycket skidor. Men vi stannar fyra dagar och följer Bombay-killarnas framsteg. Tillsammans har vi riktigt trevligt. När vi åker vinkar de av oss, en i kavaj, den andre i rosa overall utan en söm på rätt ställe.

 

---

 

Blod, mjölk och kung fu

– This in unethical, I can’t do it.
Läkaren på sjukhuset i Macau vägrar tappa engelsmannen på blod.
– But you heard him, he insisted, förklarar jag.
Alla som rest länge vet hur det är. Får man chansen att tjäna lätta pengar tar man den, så länge det är lagligt. I Macau betalade sjukhuset bra för blod. Problemet med min engelske reskamrat var att han hade en välutvecklad rädsla för sprutor; varje gång doktorn skulle sticka kanylen i armen på honom svimmade han.
– Han måste vara vid medvetande, framhärdar doktorn.
– Det kommer aldrig att hända, kontrar jag. Töm honom bara på det blod ni behöver.
När vi går därifrån räknar engelsmannen stolt sina pengar samtidigt som han mumlar något om ”piece of cake”.

Jag hade träffat honom någonstans i Kina, han hette Gareth. Vi hade haft kul några dagar och beslöt oss för att tillsammans ge oss söderut för att se om vi kunde fylla på kassan. Efter stoppet i Macau hägrar Hong-Kong. Rykten går att det finns lättförtjänta pengar där, som statist i kampsportsfilmer. Jag har inga som helst erfarenheter inom kampsport, men för västerlänningar handlar det mest om att ställa upp som skurkar och få lite simulerat stryk.

 

På plats i inspelningslokalerna undrar någon om vi vill vara med i "Bloodsport" eller "Eastern Condors".
– Inte Bloodsport, svarar jag snabbt, väl medveten om alla attribut för en kalkonrulle.
Gareth, som inte är lika på alerten, hamnar i Bloodsport. Inspelningstempot är dock bedövande långsamt och jag tröttnar redan efter första dagen. Istället bestämmer jag mig för att stärka kassan genom att göra några ”milkruns”. Det här var en populär inkomstkälla för västerlänningar i Hongkong på 80-talet. I princip handlade det om att som kurir flytta billigt inköpta kapitalvaror från kronkolonin till länder där de kunde säljas med stor vinst. Benämningen ”milkruns” kom av att jobbet inte ansågs mer krävande än att vara mjölkbud i England.

 

I en lägenhet i Mong Kok, norr om turistkvarteren i Kowloon, träffar jag min uppdragsgivare samt två amerikaner. Tillsammans med de sistnämnda ska jag ta sex tunga väskor med kameror och annan elektronik till Taiwan. Vi kollar igenom grejorna och åker sedan till flygplatsen. Vårt incheckade bagage väger en bra bit över 200 kg, men incheckningspersonalen säger inte ett ord. Så fort vi landat i Taipei ringer vi ett telefonnummer och får reda på vilka tullfilter vi kan gå genom, vilka tullare som är mutade. Nästan hälften av de ca 40 tullfiltren är bemannade av mutad personal. Dagen efter fortsätter vi till Korea och några dagar senare är vi tillbaka i Hongkong.

 

Gareth har lyckats byta film och spelar nu fånge i Eastern Condors. Han har rakat huvudet för att smälta in i rollen och det är uppenbart att han under mina dagar iväg fått blodad tand när det gäller skådespeleri. Vad varken han eller jag vet i det här läget är att Bloodsport kommer att bli en publikframgång över hela världen och Jean Claude Van Dammes internationella genombrott. Eastern Condors dök så småningom upp i videobutikerna här hemma i Sverige. På baksidan av fodralet kan jag läsa att jag – och framförallt Gareth – var med i en film som "is regarded by many enthusiasts as one of the crowning achievements of Sammo Hung's celebrated career".

 

---

 Varaner på Komodo. Iguazu-fallen på gränsen mellan Brasilien, Argentina och Paraguay.

 

---

 

Tre systrar, deras mamma och en toalettstol

 

– Är det alltid så här rigorösa säkerhetsgenomgångar?
Vi befinner oss i nordvästra Zimbabwe, där Zambezifloden precis lämnat Zambia och hämtat fart över Victoriafallen för att accelerera in i Zimbabwe. Min flickvän är lite orolig.
– Äh… nä, svarar jag, förvånad över att det överhuvudtaget sker en genomgång – jag menar, vi är i Afrika och här får allt säkerhetstänkande anses extravagant.
– Bara jag inte får vatten över huvudet, du vet att jag inte gillar det.

 

Ett litet korn av oro börjar gnaga hos mig. Jag har övertygat flickvännen att hon ska prova forsränning för första gången och alla mina löften har gått ut på att det värsta som kan hända är att hon får en härlig berg-o-dal-banetur på vatten. Jag tycker också att jag har bra grund för mina löften då jag ganska odramatiskt tagit mig fram på flera av världens roligaste forsar. Visst har det blivit en hel del vatten över huvudet, men aldrig värre än att jag snabbt kommit upp till ytan. Samtidigt är jag naturligtvis orolig för flickvännen, det är en helt annan sak att resa med någon man håller av än att bara ha sig själv att ta hand om, som var fallet när jag var ute och reste på allvar fram till 1993.

 

Väl i flotten bestäms att jag och en annan kille som också har paddlat mycket ska sitta längst fram. Vår uppgift är att tillsammans med rorsmannen längst bak styra ekipaget genom forsarna. Enligt uppgift är det precis lagom mycket vatten i Zambezi för att det ska bli ordenligt åka av (det ska inte vara för mycket vatten, då flyter man över forsarna, och inte för lite, då är det inte ordentlig skjuts i dem). I kommersiell forsränning är forsarna graderade från 1-5, beroende på svårighetsgrad (finns även grad 6, men dessa får inte användas kommersiellt). En normal forsränning består av ett antal forsar av olika svårighetsgrad och däremellan är det transportsträckor där man njuter av landskapet. Erkänt bra turistforsar, typ Shot Over i Nya Zeeland, har ett antal grad 3-forsar, någon grad 4 och kanske en grad 5. Här skiljer sig Zambezi ordentligt med nästan bara grad 4 och 5 – och rejält många.

 

Första forsen är en grad 4. Min erfarenhet säger mig att det här kommer att innebära en hel del huller om buller i flotten, men att ingen kommer att kastas ur. I sådana lägen är det farligaste inte själva forsen utan paddlarna. Många har förlorat tänder för att medpassagerare inte har ordning på sin paddel.

Ljudet från forsen blir nu alltmer påträngande och den tilltagande kraften i strömmen gör att vi hela tiden accelererar mot de dånande vattenmassorna. Vi ser på några hundra meters avstånd den första båten försvinna över kanten. Det dröjer någon sekund, sedan dyker den upp – som skjuten ur en kanon, rakt upp i luften helt tom på paddlare. Nu blir jag genuint orolig, inte för min skull, utan för flickvännens. Om detta är en grad 4, hur är då alla grad 5 som vi ska igenom idag? Jag vänder mig mot henne, men hon tittar precis som alla andra mot flotten framför oss. Jag tittar mot rorsman och han pekar ut vilken riktning vi ska ha på båten när vi går in i forsen. Jag och kollegan där fram börjar paddla frenetiskt för att styra flotten i den nu ordentligt starka strömmen. Alla andra paddlar också för fullt. Ljudet från forsen är fullständigt öronbedövande när vi når kanten. Till skillnad från den andra båten har vi bra fart och lyckas klara droppet på drygt fyra meter förhållandevis bra. Vår flotte landar på buken och vi studsar över den första svårigheten. Men vi har fått obalans i båten då många ramlat över åt samma sida, vilket gör oss till ett lätt byte för kraften i vattenmassorna. Jag försvinner under ytan men kommer upp och hinner precis ta ett djupt andetag innan jag dras ner igen. I ett sådant här läge är det bara en sak som gäller: att rulla ihop sig till en boll och låta flytvästen göra jobbet. Att försöka leta sig upp till ytan av egen kraft leder bara till utmattning då det är helt omöjligt att veta vad som är upp och ner.

 

Jag inser att jag hamnat i en ränna av pulserande vatten som snabbt för mig nedströms, bort från de andra. För att minska risken att skadas täcker jag huvudet med armarna. Den våldsamma transporten fortsätter i säkert 30 sekunder och jag känner mig rejält mörbultad. Vad värre är: jag känner att jag inte orkar hålla andan längre och till slut tvingas jag släppa andetaget och dra in några rejäla klunkar av Zambezifloden. I samma ögonblick som jag börjar kräkas ploppar jag upp till ytan. Flotten med de andra är ca 300 meter uppströms och jag är orolig för flickvännen samt naturligtvis mån om att hon ska veta var jag är. Samtidigt märker jag att jag fortfarande rör mig i ganska bra fart nedströms, vilket bara kan betyda en sak. När jag vänder mig om i färdriktningen ser jag att jag är på väg mot nästa fors. Nu börjar det kännas småjobbigt. Jag är fortfarande fullt upptagen med att kräkas upp vatten och att i det tillståndet åka genom en fors i bara flytväst är inte högst på önskelistan. Men hjälp är på väg: från min högerkant närmar sig en räddningskajak snabbt. Precis innan jag är på väg in i nästa fors hinner han fram och jag lägger armar och ben runt frampartiet på kajaken. Det här gör att jag klarar nästa fors galant, nästan som att resa i Business Class. Flickvännen har helt klart fått vatten över huvudet, något jag säkert kommer att få fan för längre fram. Samtidigt är jag glad att jag inte lyckades övertyga mamma och pappa, två folkpensionärer som är med oss på resan, att prova på forsränning just här. Pappa har förvisso paddlat lite norröver i Sverige, men då har det varit grad 1 och kanske någon grad 2.

 

Vi fortsätter flyta i maklig takt nedströms. Någon frågar om det är ok att bada.
–Yes, but not here. Crocodiles. Wait one hour, svarar rorsman.
Osäker om han menar allvar eller bara försöker höja dramaturgin, bestämmer jag mig för att jag kan vänta med att bada.

 

- Next rapid will be "Three sisters and the Big Mother".
Rorsman berättar vad vi har framför oss och hur vi ska ta oss igenom. De tre första forsarna – systrarna – är grad 4. Det är viktigt att vi har bra balans i båten när vi sedan ger oss in i den sista forsen: The Big Mother – en grad 5. Väl i forsen klarar vi de tre första i princip felfritt, alla har lärt sig hur viktigt det är att hålla sin position i båten. "The Big Mother" blir som att köra in i en stor rak höger, men vi har bra fart och det känns snarare som att kraften träffar oss snett underifrån – det är inte förrän på slutet vi ramlar ur båten och hela upplevelsen känns bara jättekul.

 

En annan fors heter "Toilet Bowl" – ännu en grad 5. Rorsman berättar att vi måste ha bra fart över fallet annars sugs vi rakt in i den värsta kraften. När vi väl kommer över krönet på fallet är det som att titta ner i ett gigantiskt virvlande gap som hugger efter oss. Vi paddlar frenetiskt och lyckas få framdelen på båten att passera det värsta partiet. De enorma krafterna tar tag i båten och skjuter iväg den framåt, över nästan hela forspartiet. Anspänningen blir nästan till ett antiklimax.

 

Under dagen passerar vi genom ett 20-tal forsar. En av de sista är den klart tuffaste. Rorsman förklarar att vi kan ta den enkla eller den mycket svåra vägen. Utöver min flickvän är det bara killar i båten. Alla tittar på varandra. Alla är trötta. Alla vill ta den enkla vägen.
- Well if you don’t say anything, we will take the very difficult way, säger rorsman.
Ingen svarar. Alla hoppas att någon annan ska visa sig omdömesfull. Min flickvän tittar på mig, helt klart tänker hon inte vara den som fjollar ur. 
- Then we take the very difficult way.

 

---

 

Hos bergsgorillorna i Zaire

Av olika skäl går det inte att komma nära bergsgorillorna i sluttningarna i Uganda, så jag beslutar mig för att försöka i dåvarande Zaire (numera Kongo). Detta innebär att jag är tvungen att ta mig igenom en by i södra Uganda som dagen innan har beskjutits från bergen av en gruppering rebeller. Jag vet att det är ett sällskap från Exodus (engelsk motsvarighet till Rosa Bussarna) i Kampala, så jag letar rätt på dem och med resonemanget om ”safety by numbers” undrar jag om någon är sugen att hänga på. Efter långa diskussioner står det klart att gruppen ska dela på sig, men ingen är villig att ta risken att gå in i Zaire, eftersom U.S. State Department har avrått från resor i landet på grund av oroligheter i samband med inställda löneutbetalningar till den reguljära armén. Istället ska majoriteten återvända till Kenya medan några ska fortsätta till Rwanda för att försöka se gorillorna där. Det senare projektet innebär en dryg veckas omväg via Tanzania för att nå fram till gorillorna, något jag inte känner mig upplagd för.

 

Resan till gränsposteringen sker på flaket av en liten lastbil. När vi passerar igenom byn som har beskjutits är det uppenbart att invånarna har tagit det säkra före det osäkra och bommat igen och nu håller sig borta. Det som bryr mig mer är hälsotillståndet hos en av mina tillfälliga medpassagerare. Mannen är ständigt ansatt av attacker som förvrider hans kropp och får ögonen att nästan lämna sina hålor. Det värsta är att vi hämtat honom på sjukhuset för att köra hem honom, något som får en att undra i vilket tillstånd han var när han gjorde den omvända resan. Jag drar slutsatsen att det måste vara malaria och gör en mental anteckning att bli bättre på att skyla kroppen på kvällarna.

Gränsvakten är ensam, vilket alldeles säkert betyder bakshish (mutor). Eftersom mitt visum till Zaire inte är giltigt längre känner jag att jag likaväl kan ta initiativet och få hela proceduren snabbt överstökat. Tio minuter och lika många dollar senare traskar jag in i Zaire. Enligt "säkra" uppgifter finns det en by bara några minuter från gränsposteringen och därifrån ska det i princip vara skyltat till det läger där naturvårdarna håller till. Till min stora häpnad visar det här sig stämma.

 

Enligt loggboken är jag det förste att besöka gorillorna på den här sidan Ruwenzoribergen på över en månad. Naturvårdaren förklarar att vi ska ge oss av tidigt nästa morgon, för att kunna lokalisera en grupp gorillor medan de fortfarande är ljudliga med sina morgonbestyr. I och med att gruppen inte haft besök av turister på ett tag är det mycket möjligt att Silverryggen, den store ledarhannen, gör en ”mock charge”. Helt ok med mig, tänker jag, utan att ha en aning om vad han talar om.

 

Vi är tre som ger oss iväg på morgonen. Bergen ligger verkligen dimhöljda och det är kyligt. I täten går naturvårdaren med en machete. Djungeln är tät och han växlar mellan att hugga utrymme för oss och att lyssna efter gorillorna. Bakom mig går en kille med något som ser ut som en antik musköt. Jag bestämmer mig för att med jämna intervaller titta bakåt för att kolla in pipriktningen. Efter några timmar signalerar vår tätman att han hör gruppen. Vi går några hundra meter till, sedan hörs ett oerhört oväsen; något är på väg genom buskagen i bra fart och pga av den täta vegetationen är det omöjligt att avgöra vilken riktning detta något kommer ifrån.

 

”Mock charge” hinner jag tänka, innan något hiskeligt stort och svart dyker upp ur buskaget på min vänstra sida. På mindre än fem meters avstånd simulerar en Silverrygg ett anfall mot mig. Som en mini-King Kong (fast bra stor ändå!) står han och frustar och slår sig för bröstet. Gapet i den enorma skallen är vidöppet och hörntänderna är stora som pianotangenter, eller åtminstone orgeltangenter. Jag försöker påminna mig om att han i ett sådant här läge är lika rädd och uppjagad som jag, även om det känns som att jag måste ha blivit felinformerad.

 

Hela vitsen med ett sådant här skenanfall från Silverryggen är att avstyra ett ev hot mot hans flock. Han lyckas; om jag hade haft några planer på att anfalla hans flock är de nu avstyrda. Överrumplingen gör mig alldeles knäsvag och jag sätter mig ner. Likadant gör mina följeslagare och Silverryggen. Där sitter vi med ryggen mot varandra, säkert i tio minuter. Silverryggen äter lite förstrött av bambun. Efter en stund makar han på sig och rör sig bort från oss. Vi följer efter, till flocken som består av drygt 20 djur. Några unghannar finns, annars är det mest honor och ungar. Honorna är sällskapligast och kommer hela tiden fram och vill hälsa. Jag är osäker på hur jag ska bete mig, man vill ju krama dem samtidigt som man redan vid den här tiden börjat höra om hur känsliga de kan vara för mänskliga virus. Ungarna ser nästan overkliga ut, en av dem kommer mot mig. Jag försöker mota bort den, men han/hon är bestämd i sin avsikt att sitta i knäet på mig. Pälsen känns nästan syntetisk, lite som barndomens billiga nallebjörn. De andra ungarna spelar pajas hela tiden och drattar ständigt på sina små ändor. I två timmar är jag hos de märkliga djuren. I bakgrunden hörs ibland det dova mullret av artillerield och jag gissar att det återigen är eldgivning mot den lilla byn i Uganda. Gorillorna hör också mullret och tittar sig frågande omkring. Det känns så ledsamt, att det är så få av dem kvar och att deras liv är i händerna på galningar som oss människor. När jag lämnar dem förstår jag till fullo Dian Fosseys engagemang för dessa fantastiska djur.

 

Tillbaka i lägret beslutar jag mig för att det inte kan vara värre att gå längre in i Zaire, än att ge mig in i ett Uganda där de uppenbarligen skjuter granater längs min tänkta färdväg. Mannen med musköten visar sig vara en hejare på att rita kartor och förser mig med en skiss över hur jag kan ta mig till en trafikerad väg som leder till staden Goma.

 

Nästa morgon startar jag vid soluppgången. På eftermiddagen har jag nått vägen, fast hade det inte varit för hjulspåren hade jag gissat att det var en kraftledningsgata. Efter några knackningar på dörren till ett hus försett med en hemmagjord skylt med den sympatiska texten "BAR", erbjuds jag ett ställe att övernatta. Kvällen spenderar jag med traktens fransktalande man och han förklarar att oron inom armén inte spritt sig så här långt österut i landet. Jag tror han förklarade det, jag förstår inte ett ord franska. Men vi får i oss några öl under kvällen och han lovar att hälsa på mig i Sverige nästa gång han har vägarna förbi.

 

Dagen därpå tar jag mig till Goma och därifrån in i Rwanda. Rwanda är oroligt, kanske är det upptakten till folkmordet tre år senare (800 000 människor dödas under 100 dagar, de flesta hackas till döds med machete). Från gränsen till huvudstaden Kigali är det en evig rad med vägspärrar och visitationer. Väl i Kigali träffar jag på tre killar från Australian Geographic Society. De är på resa jorden runt för att besöka alla länder som korsas av ekvatorn. Eftersom vi alla ska söderut och det är oroligt i Burundi, beslutar vi att slå följe. Enligt uppgifter ska det vara stridigheter kring gränsen så vi tar beslutet att flyga till Burundis huvudstad Bujumbura. All flygtrafik är dock inställd i flera dagar och när vi till slut får beskedet att det går ett plan blir vi naturligtvis glada. Glädjen dämpas något när vi inser att vi fyra är ensamma på planet, vilket bara kan beskrivas som mystiskt i Afrika. När vi väl landar i Bujumbura får allt sin förklaring. På flygplatsen står flera stora plan från franska flygbolag. Det pågår en evakuering av franska medborgare. Sällan har jag känt mig så uttittad när jag anlänt till en flygplats.

 

En fransk diplomat fiskar upp oss direkt och tar med oss till franska beskickningen. Eftersom jag och australiensarna vid det här laget macho-pratat med varandra, förklarar vi för diplomaterna att vi inte har någon avsikt att lämna Bujumbura med evakueringsflyg - vi ska söderut på Tanganyikasjön. Eftersom staden inte är säker nattetid får vi tipset att spendera nätterna under några upplagda båtar på en båtklubb med stor järngrind. På båtklubben finns redan två väderbitna nyzeeländare, som berättar att Tanganyikabåten inte vågat lägga till på nästan en vecka pga oroligheterna. Efter någon dag bestämmer jag mig för att ta risken att landvägen färdas söderut mot Tanzania för att ta båten därifrån. Detta visar sig gå utan några som helst problem och någon vecka senare kliver jag iland i Zambia. Första natten sover jag i samma säng som Monty Pyton-medlemmen, numera resereportern, Michel Palin enligt uppgift precis lämnat. Faktiskt luktade det fortfarande lite Pyton. 

I Zimbabwe några månader senare får jag höra att fyra personer ur det engelska Exodus-sällskapet sköts ihjäl i samband med en säkerhetskontroll i Angola – trots att Angola då inte ansågs alltför osäkert att resa i.

 

---

 

I väntans tider

Värmen är kväljande. Under trädet sitter ett tiotal människor och väntar med olika sorters bagage. Helt uppenbart kommer någon sorts transport att ske härifrån och av allt att döma är det i min önskade färdriktning. Jag slår mig ner i skuggan och väntar tillsammans med de andra. Två timmar senare har gruppen utökats med ytterligare några personer, men inga spår av någon buss. Efter lite kroppsspråksutbyte förstår jag att det inte kommer någon buss, utan hoppet står till andra fordon på den här uppenbart glest trafikerade vägsträckan. Ytterligare några timmar passerar. Inga fordon i sikte. Mer kroppsspråksutbyte och jag förstår att de som suttit längst har varit här i två dagar; två dagar utan någon som helst biltrafik. Nu börjar det skymma och jag bestämmer mig för att hitta någonstans att sova. Den lokala handlaren låter mig sova på golvet i hans butik.

 

Nästa morgon ger jag mig ut i byn på jakt efter ett transportmedel. Tips leder mig till en kille som har en gammal tipplastbil. För en i sammanhanget anständig summa pengar lovar han att köra mig till gränsen mot Malawi. Vi tankar bilen och skumpar iväg. På vägen plockar vi upp gruppen vid trädet, vilket innebär en kompletterande prisförhandling med föraren. Framme vid gränsposteringen stiger alla av. Efter lite formalia är jag inne i Malawi. Innan jag traskar vidare vänder jag mig om. Under ett stort träd sitter mina medresenärer. De väntar återigen tålmodigt på något. Jag vet inte vad. Det här är Afrika.

 

---

 Tåg i Peru. Lokaltrafik i Nusa Tengara, östra Indonesien.

 

---

 

Något i örat

– There is something moving in there!
“In there” är i mitt öra och upptäckten görs av en allmänläkare på en akutmottagning i Perth, Australien. Han förmedlar sin upptäckt högt vilket föranleder ytterligare två läkare att skynda till för att se vad detta något kan vara. Ganska snart beslutar sig trion för att ringa in en specialist, trots att det är söndag.

 

Australiensarna är inte de första att ägna tid åt mitt onda öra. Första konsultationen gjordes redan två månader tidigare, hos en doktor i södra Indien vars mottagning bestod av två stolar och ett bord i skuggan av några träd. Jag fick lägga huvudet på bordet och han hällde en trögflytande uppvärmd vätska från en brun glasburk i mitt öra. Att döma av antalet flaskor med samma innehåll var vätskan en beprövad medicin mot många åkommor.

 

Jag blev lite bättre av vätskan, men aldrig mitt gamla jag. Ett antal sydostasiatiska huskurer och flera förpackningar huvudvärkstabletter senare dök jag upp på sjukhuset i Perth. Vänstra delen av mitt ansikte var nu synligt svullet och jag började misstänka att det var något annat än ”surfers ear”, en relativt vanlig åkomma bland surfare.

 

Specialisten anländer. Han tittar i mitt öra och muttrar något som jag tror har mer att göra med att det är hans lediga dag än vad han ser. Jag lägger mig på en brits och med en liten vakuumsug börjar han rota långt inne i hörselgången. Ont gör det, men efter några minuter ploppar det till och plötsligt hör jag på örat igen.

 

Vi fick aldrig reda på vad det var jag hade i mitt öra. Tre månader senare träffar jag dock en engelsman som berättar att hans flickvän fått en elak öroninflammation och att de kört henne akut till sjukhus. Väl där visade det sig att något kryp tagit sig in i örat och lagt ägg. Läkarna påstod att hon utan akut behandling haft max en vecka kvar i livet. Huruvida behandlingen bestod av en trögflytande uppvärmd vätska från en brun glasburk glömde jag att fråga.

 

---

 Australienskt "road train" som jag fick köra som liftare. Asfaltering i Indonesien.

 

---

 

En av nöden löst sammanhållen historia/Moon over Egypt

 

- Only have 4th class to Cairo. No good for you tall, but only.
Jag tittar på huvudet som syns i den lilla håligheten i väggen. Det här var oerhört positiva nyheter; jag har hittat en kille som säljer tågbiljetter och han pratar engelska. De senaste fyra dagarna har jag spenderat på en felucca (en traditionell liten segelbåt) uppför Nilen och när jag nu stigit iland har jag inte en aning om var jag befinner mig.
- Yes, one ticket to Cairo.
- But you tall.
- Yes, me tall.

De små träbänkarna på tåget är överfulla med resenärer, många sitter och tuggar på sockerrör som sedan spottas ut på golvet, bland hönor och getter som samsas om utrymmet med all övrig bråte. Jag hittar ett ledigt utrymme på en bagagehylla och börjar själv torrtugga sockerrör, det närmaste man kunde komma lösgodis i Egypten början av 80-talet.

 

Tåget skumpar igång. Efter en timmes resa funderar jag på att stiga av och gå till Kairo. Vagnarna är så skraltiga att vi sällan kommer upp i mer än 20 km/tim. Fördelen med den låga hastigheten är att passagerarna vid flera tillfällen hinner av för att hämta tillbaka de hönor som ibland flaxar ut ur de fönsterlösa vagnarna. Nackdelen med hastigheten är att det kommer att ta evigheter för mig att komma fram – och vad värre är – jag börjar få problem med magen.

När mörkret börjar sänka sig känner jag att mina magproblem är på väg in i en akut fas. Bäst att gå på toa innan det är beckmörkt i vagnen. Jag klättrar ner och letar rätt på toaletten, genom att följa stanken. Dörr finns inte och det är uppenbart att tågets krängningar har gjort det svårt för besökare att träffa det lilla hålet i golvet, både med det ena och andra. Min första tanke är att hoppa av och uträtta mina behov i naturen för att sedan springa ifatt tåget, eller åtminstone hoppa av och fiska upp några tegelstenar att stå på för att slippa blöta ner flip-flops och fotknölar. Några fler tankar hinner jag inte tänka innan jag känner en oroväckande händelseutveckling i bakpartiet. Snabbt ner med byxorna och ut med bakdelen över banvallen.
- Fore!

Större delen av natten spenderar jag med skinkorna hängande utanför tågvagnen. Mitt vita bakparti i kombination med tågets makliga hastighet lurar säkert en och annan boende längs med spåret att det är fullmåne den natten.

 

---

 Samma dal i västra Nepal sommar och vinter.

 

---

 

Vacancy

Samla ett gäng avdankade resenärer och det tävlas snart i grenen ”Vem har sovit på sämsta hotellet”. Bra och dåligt är naturligtvis subjektivt; någon kan förfasa sig över att minibaren inte håller kylan, andra blir glada över att vattnet i badkaret endast är svagt brunfärgat och nästan fritt från klumpar. Min resebudget under tolv år som heltidsresenär placerade mig i den senare kategorin. Följaktligen har jag upplevt en del som inte drabbar den som uteslutande bor på Hilton eller Sheraton.

 

På ett hotell i Bombay anmodades vi gäster att inför sängstunden ta av lakanen och torka av våra madrasser med en trasa indränkt i fotogen, för att ta död på löss och annan ohyra. Alldeles vimmelkantig av ångorna bytte jag hotell dan därpå. I El Salvador vaknade jag av att en råtta stor som en tax hoppade upp i sängen. Dessförinnan hade han ätit upp mina flip flops. I Talat Harb i Kairo bodde jag en gång på ett oerhört slitet hotell där de gemensamma toaletterna aldrig verkade ha rengjorts. Stolarna var fulla upp till kanten och på en toa hade handfatet tagits i bruk. Norra Filippinerna bjöd på en övernattning med sällsynt aggressiva sänglöss; när jag vaknade hade jag stora svullnader över hela kroppen, ögonen var helt igenmurade och jag fick äta såväl frukost som lunch med sugrör. I Libyska öknen bodde jag en gång på Hotel Alpenblick, o:et i "Hotel" var ett bilddäck och några berg syntes inte till.

 

På Manhattan lyckades jag hitta ett enkelrum för sju dollar – större delen av natten hölls jag vaken av skrik, sirener och en sprakande neonskylt med budskapet ”Vacancy”. Ordet ”No” framför verkade aldrig ha varit tänt.

 

---

 

Kul på hjul

Att färdas med lokalbuss längre sträckor i Mexico kan vara samma typ av mikrokosmos som tågresor i Indien. Chaufförerna gör vad de kan för att dryga ut lönen. En favorit, åtminstone förr om åren, var att bussen stannade och tog upp en liten kille med gitarr. Efter att han rivit av några toner skramlade passagerarna ihop lite småmynt. Ansåg lillkillen att han fått för lite pengar började han ”spela” och ”sjunga” igen. Det lät alltid hiskeligt. Hela affärsidén gick ut på att man betalade för att han skulle vara tyst.

 

Även bussbolagen hade en ibland osentimental relation till sina kunder. Vid ett tillfälle skulle jag åka buss tre timmar över en bergspassage. Nästan uppe på krönet tog det stopp. Ett tiotal bussar stod parkerade på den smala slingrande vägen. De kom inte längre för att lera hade rasat ner och gjort vägen oframkomlig. Bussen längst fram hade stått där i över 16 timmar. Vän av ordning undrade förstås hur bussbolaget kunde fortsätta skicka iväg bussar när de rimligtvis borde veta att de inte kommer fram. Min gissning är att de omdefinierat oss passagerare till uppröjningsarbetare, något som är lätt hänt i en fattig provins med ont om resurser.

 

---

Lokaltrafik i Filippinerna. Allt säljs hos slaktaren.

 

---

 

Dåliga flygbolag och riktigt dåliga flygbolag

Aeroflot fick oförtjänt rykte om sig att under Sovjettiden vara världens sämsta flygbolag. Visst, någon gång tog maten slut och man erbjöds att istället supa sig full på (in)hemsk vodka – och nog har det blivit en del ofrivilliga övernattningar på Moskvas flygplats. Säkerhetstänkandet var kanske inte heller i IATA-klass. När Kina öppnade upp för individuella resenärer i slutet av 70-talet upptäcktes dock ett flygbolag som var betydligt sämre: CAAC. Snabbt började historier om flygbolaget florera.

 

För egen del flög jag en del inrikes med dem under 80-talet. Vid ett tillfälle skulle jag testa säkerhetsbältet och ryckte till så att stolen lossnade från golvet. Innan start hjälpte jag flygvärdinnan att lägga stolen längre bak i det halvtomma planet. Inte med en min röjde hon att det var ovanligt att stolarna lossnade. En annan gång var min inrikesflygtur i fara: det var halvtaskigt väder och halvtaskigt väder var inte något som CAAC ansåg sig ha kapacitet att hantera. Följaktligen var alla flyg inställda och ett stillsamt kaos rådde på flygplatsen. Många hade sovit där föregående natt i väntan på att komma med ett flyg. När så flyget kom igång dagen därpå var det en rejäl eftersläpning. Jag skulle med flygnr 729 och beskedet var att jag skulle komma iväg tidigast dagen därpå.  I en gate i närheten bordade man precis flyg 788, visserligen inte dit jag skulle, men här gällde det att handla. Incheckningen var inte datoriserad, allt sköttes med blyertspennor och suddgummi.  Jag ställde mig i kön samtidigt som jag med en penna ändrade mitt flygnr. När flight 788 lyfte satt jag ombord. Någon med korrekt boardingpass gjorde det inte.

 

Aeroflot och CAAC i all ära – som stora nationella flygbolag hade de ändå en viss kvalitet i service och säkerhetstänk. Värre ställt var det med alla små obskyra flygbolag jag flög med i framförallt Afrika och Latinamerika under de tolv år jag luffade runt på liten budget. Det egendomligaste råkade dock en vän ut för, när han skulle flyga inrikes i Algeriet. Med alla passagerare ombord upptäckte kapten att han hade en passagerare mer än säten i planet. Alla beordrades av och fick sedan kapplöpa ett varv runt planet. Sist in i planet igen fick inte följa med. I sådana lägen är det inte lätt att vara algerisk 70-årig farmor med en önskan om att besöka barnbarnen.

 

---

 

Betjänter och dammiga vägar – samt en otippad luftgitarrvinst

”House sitting”, att vakta någons hus när de är bortresta under en längre tid, var en chans att under en period bo bättre när man vistades i de gamla kolonialländerna i Afrika. Så mycket vaktande var det inte, men bekvämt. I Harare träffade jag en gång på en engelsk kompis som passade ett hus där det fanns betjänter, swimmingpool och tennisbana. Jag skulle bo hos henne två nätter men blev kvar en månad. Varje dag var i princip likadan: Moses, vår ”inomhusbetjänt”, serverade te i sängen på morgonen. Sedan följde frukost vid poolen. Philip, vår ”utomhusbetjänt” dök upp med bilnycklarna i samband med att vi avrundade frukosten.
- Your car has been washed, sir!

“Min” bil var en Mercedes. Den körde jag till golfbanan varje dag. Linda hade en Peugeot till jobbet (mitt resonemang var att hon parkerade i garaget men att jag parkerade synligt framför golfklubben och därför var i större behov av en bil som skänkte prestige). Kvällarna avslutades som regel med grillning vid poolen. Ibland var vi inne i stan och levde loppan. Nattlivet var inte av internationellt snitt och det var kanske det som öppnade för mig och min kamrat Ian att vinna en luftgitarrstävling. Det vi saknade i teknik kompenserade vi med intensitet.

 

Efter en månad började jag bli rastlös. Jag sa hej till Linda, tog mitt pack och ställde mig på en dammig utfart söderut från Harare för att lifta till Sydafrika. Jag var en erfarenhet visare: enbart pengar gör ingen rik.

 

---

 

Kul hål i kalsingarna

Ingångshålet där kulan perforerat mina kalsonger var ganska exakt i mitten av höger skinka, utgångshålet i pungtrakten. Turligt nog var skinka och pung på annat håll när kulan passerade. Kalsongerna låg i kompisen Duncans packning efter att jag glömt dem på en tvättlina. Duncan hade oturen att hamna i en skottväxling när vi valde olika vägar att korsa gränsen mellan El Salvador och Honduras. Han hade inte haft packningen på sig när kulan träffade, även om han i samband med alkoholintag alltid kom att hävda så. När vi någon vecka senare återförenades fick jag mina kalsonger tillbaka, något jag uppskattade då kalsonger med kulhål var förknippat med viss status i resekretsar.

 

---

 En riktig golfare droppar aldrig.

 

---

 

Spot the tourist

För en turist i Kina tidigt 80-tal handlade intrycken mycket om uniformer, cyklar – och slem. Överallt cyklade människor omkring i sina blå eller gröna uniformer. Överallt spottades det. Värst var det tidiga morgnar på lyhörda hotell. Att rensa sina kroppar från slem var nationalsporten för en miljard kineser. I den här miljön dök jag upp en oktoberdag, 190 cm lång och blond. Jag var en omedelbar succé. Så fort jag gjorde halt någonstans bildades mindre folkmassor. Det positiva var att de oftast var så upptagna i sitt stirrande att de glömde att spotta.

 

Kineserna var på den här tiden fast i ett samhällssystem som inte premierade prestationer. En gång skulle jag checka in på ett hotell i Shanghai. Inga lediga rum på hela hotellet var beskedet. Nycklarna bakom portieren skvallrade om att det istället var så att knappt något rum var upptaget. Efter fem minuters försök att med kroppsspråk övertyga portieren att jag skulle tillbringa natten på hans hotell tröttnade jag och hoppade över disken, tog en nyckel och gick upp och la mig i ett rum. Dagen efter betalade jag och checkade ut. Samtidigt förklarade jag att jag ev skulle komma tillbaka på kvällen och om det då var ok att jag bodde på hans nästan tomma hotell. Det verkade det vara.

 

Servicenivån var inte högre på andra ställen. När jag skulle äta lunch var restaurangen stängd för lunch. Vid en middag pekade vi fyra västerlänningar på fyra olika ställen på den kinesiska menyn. Tre fick mat, den fjärde varma handdukar.

 

Tillbaka hos portieren var beskedet att det inte fanns några lediga rum på hela hotellet.

 

---

"Passion handles" under attack. Räddad av bilens deformationszoner.

 

---

 

Noll koll

Jag har alltid hävdat att jag genom min resvana har koll på vad som händer runt mig. Den som reser med mig i oroliga områden kan känna sig trygg. I Johannesburg, strax innan apartheid avskaffas i Sydafrika, ska jag och en kamrat ta oss från stadsdelen Hillcrest till Downtown. Klockan är tio på förmiddagen, vädret är i vanlig ordning kalas, så vi väljer att promenera. Avståndet är max en kilometer. Jag går ganska raskt, Mike hänger på ett halvt steg bakom. Eftersom han ska till Namibia och jag nyligen har varit där påbörjar jag en längre utläggning om vad han inte får missa i Etosha nationalpark. Efter några minuter ställer jag en fråga till Mike. Han svarar inte, så jag vänder mig om. Mike är genomsvettig och flåsar som en stressad julgris.
– Märkte du inte att jag var borta, får han fram mellan andhämtningarna.

 

Jag har inte märkt något. De senaste minuterna har jag varit i Etosha. Några killar har dragit ner Mike bakifrån, med handen för hans mun. Efter lite brottning på marken har han lyckats komma loss och springa iväg. Killarna har följt efter, en med en liten machete, och jakten har gått genom närliggande kvarter. Efter några minuter har han skakat av sig killarna och efter ytterligare någon minut har han hittat mig igen.

 

Vi tog en annan väg tillbaka och jag har dragit ner på mina monologer, säkert till min omgivnings stora glädje.

 

---

 Wanaka, NZ.

 

---

 

Män och gardiner

Första tiden i Sydafrika var jag och min dåvarande flickvän inneboende hos hennes bror, i ett hyreshus i en mindre stad öster om Jo´burg. Eftersom lägenheten låg i bottenplan hade samtliga fönster rejäla galler. Sist ut en morgon beslöt jag att lämna ett fönster på glänt, för att göra rummet lite svalare. Låsanordningen var av typen att det var omöjligt att öppna fönstret mer än de fem centimeter jag lämnat. När jag kom hem några timmar senare var något annorlunda. Jag kunde inte sätta fingret på det, utan lät det bero tills min flickvän kom hem några timmar senare:
– Var är gardinerna?

Någon hade med hjälp av en lång pinne lyckats pilla bort knoppen från gardinstången och sedan få ner dem från stången samt ut genom fönstret. Jag kom inte ens ihåg hur de såg ut.

 

---

 

Tid att tänka

Samma kväll jag landar i Cartagena, Colombia, skjuts oppositionens presidentkandidat ihjäl och oroligheterna i landet eskalerar. Jag beslutar mig för att forcera och ta mig till Ecuador så snart jag kan. Mina resplaner kompliceras av att jag insjuknar i gulsot och när jag når staden Cali är jag så matt att jag inte orkar resa längre. Cali var dock inte på sitt gästfria humör och två nätter efter att jag bäddat ner mig avrättar stadens narkotikakartell några domare varpå ett gäng poliser dyker upp vid min sängkant och förklarar att det är "vamos" som gäller för min del. Med god hjälp av mina uniformerade ledsagare hamnar jag på en buss med riktning mot den ecuadorianska gränsen. Dock är jag i det här läget så sjuk att jag redan efter några timmar beslutar mig för att ägna mig åt andra saker än att sitta på en skumpande buss vars trafiksäkerhetspaket inskränker sig till ett 20-tal Jesusstatyer som hänger i fönstret och mest ser ut att vilja vara någon annanstans.

 

Så jag kliver av. I en stad vid namn Popayán checkar jag in på ett litet hotell. I en vecka ligger jag och vilar. Jag är för trött för att läsa, så jag börjar tänka, inte minst på dem därhemma som jag inte sett på nästan fyra år. Där och då såddes fröet att jag trots allt kanske inte vill flacka runt resten av livet.

 

I slutet av 1993 tog jag mig i kragen och flyttade hem till Sverige. Ett jobb som nyhetsredaktör inom TV4 gjorde mig återigen bekväm med svenska språket i skriftform och tillsammans med en ettårig layoututbildning kavlade det vägen för ett jobb som skribent på reklambyrå. Nästan alla svenska reklamskribenter kallar sig för "copywriter", för att det låter häftigare (med tanke på hur alla plagierar en bra idé känns det engelska namnet inte fel). Ibland var det häftigt att vara copywriter. En gång flög jag Business Class tur och retur till England för att titta på en ny toalettpappershållare som var aktuell för den svenska marknaden. Hållaren var så sinnrikt konstruerad att när en rulle var förbrukad trillade nästa rulle ner i ”användarläge”. Jag erbjöds av företagets marknadsansvarige att sitta ner och ”dra några repor”, för att till fullo förstå mekaniken. Med risk för att verka ointresserad avböjde jag och beslöt att jag hade tillräckligt underlag för att få ihop några rader åt min uppdragsgivare. På hemresan var tigerräkorna slut, så jag fick hålla till godo med lax som jag gurglade ner med fyra miniatyr-Baileys och en Campari med apelsinjuice.

 

---

 

Fler kommer...

 

Mt Kenya på ekvatorn. Milford Sound i NZ.