Sök i vårt arkiv

våra nyhetsbrev

Visst finns det hopp om golfresor som inte kostar skjortan – vi visar hur vi fick ihop våra, med lite resvana och mycket nyfikenhet.

vår hemsida

Vi bygger en foto-wikipedia över så många av världens golfdestinationer som möjligt innan vi drar på oss långvårdsblöjorna. Hur många rundor vill du själv hinna med innan du dör?

reportage i urval

Varje år bränner sig 100-tals finska golfare på sina klubbor. Vi har testat 15 banor som du lätt når med färja från Sverige.


Vi har smitit in på Spaniens privataste golfanläggning och testat de två förstklassiga banorna.


Att hitta rätt i det massiva utbudet av specialöl i Belgien var som att spela rysk roulett.


Vi har testat ett 100-tal banor i Florida. I vårt inledande kapitel om USA berättar vi hur du kan hitta stora rabatter på greenfeen.


Ska du lira golf i Thailand är det obligatorisk caddy. Så här fixar du den bästa.


Marocko växer som golfland och vi har hackat oss runt banor i hela landet.


Du åker inte till Borneo primärt för golfen, utan för att uppleva djurlivet i form av utrotningshotade orangutanger och näsapor.



Vi har testat alla 288 hål i turkiska Belek – och turkisk stjärtdusch, vilket tog en ända med förskräckelse.



Hmm, jag undrar om jag vågar åka till Oslo som ska vara så dyrt. Vi vågade och golfen och boendet är inte alls så dyrt – men håll dig nykter och upplev istället Vigelandsparken.



Valderrama, Finca Cortesin eller 516 korvar på IKEA – vi har testat för att se var du får mest för pengarna.



Golfen i Polen är på rejäl frammarsch och här får du mycket för pengarna. Vi har testat nästan alla banor.


Här har du chansen att lira sex Nicklaus-banor billigt.


Europas största golfresort når du lätt från Sverige.


Vietnams bästa korthål hittade vi uppe i bergen.


Danmarks bästa golfresort når du också lätt, med färja från Västsverige.



I Malaysia har vi testat ett 20-tal banor, många i absolut världsklass men med en betydligt lägre prislapp än vad du betalar i Thailand.


Vi har testat de flesta nattfärjor som kan vara aktuella för golfresan.



Tyskland erbjuder ofta riktigt trevlig miljö och bra mat i klubbhusen. Vi har testat ett 20-tal anläggningar som ligger bra till geografiskt.


Vi har testat ett 100-tal banor över hela Spanien.

 

Golf i Englands trädgård

 

Grevskapet Kent är lätt att nå från flygplatserna runt London eller med färja från Kontinentaleuropa. Vi har hackat oss igenom de tre banorna som haft The Open, varav en hela 14 gånger, och ytterligare sex som lokala golfare tipsade oss om. Utöver ett golfhotell testade vi flera av de mycket karaktärsfulla pubhotell som ingår i den kritikerrosade kedjan Shepherd Neame. För den som vill ha 100 procent karaktär i boendet är vårt tips att bo på Hever Castle.

Kent i sydöstra hörnet av England är storleksmässigt något större än Blekinge, men med betydligt fler invånare, ca 1,5 miljoner. Mest kända orter för utlänningar är nog Dover, med sina färjeförbindelser till europeiska fastlandet, och Canterbury, för sin katedral och sin ärkebiskop. I nordväst gränsar grevskapet till Londons utkanter. Precis som Blekinge kallas för Sveriges trädgård benämns Kent ofta som Englands trädgård, för sitt vackra böljande landskap.

 

Soluppgång över Viking Bay i Broadstairs på Kents nordostkust. Längst upp: Hever Castle med boende.

 

Från Kontinentaleuropa – där vi lirat golf i Holland och Belgien – till England tog vi färjan från Dunkirk/Dunkerque till Dover. Den körs av DFDS Seaways och är mycket fräsch och med bra mat. Skyltningen till färjeläget i Dunkirk lämnar en del att önska, så se till att ha koll via gps eller karta. Överfarten tar två timmar, men tidsskillnaden gör att du anländer bara en timme efter att du avrest (åker du åt andra hållet går det naturligtvis åt tre timmar). Det finns inget bättre sätt att anlända till England än via Dovers vita klippor! Från färjeläget har du max en timmes körning till alla destinationer i Kent.

 

Med färja till Dover har du första parkett för att uppleva den vackra kalkstenskusten.

 

När det gällde boendet i Kent valde vi att med ett undantag satsa på en kedja av prisbelönta pubhotell – för att ”slippa gå över ån efter öl”. Shepherd Neame i Kent är Storbritanniens äldsta bryggeri och har varit i samma familjs ägor sedan 1600-talet. I laguppställningen finns många karaktärsfulla hotell i sydöstra England, ofta i historiska byggnader. Detta boende bidrog högst väsentligt till känslan av att vara i England och ingen annanstans. Samtliga av deras hotell som vi bodde på erbjöd gratis Internet, du måste bara registrera dig vid uppkoppling (snabbt gjort och du kan fejka alla uppgifter i formuläret om det känns obekvämt). I baren på Shepherd Neames har de portionsförpackningar av chips som vi blev galna i till ölen – inte minst för att förpackningarna var så snygga.

 

Verandan på Shepherd Neame Royal Albion i Broadstairs tidig morgon.

 

Spelmässigt blev det mycket links; några av Englands bästa finns i Kent och vi testade berömdheter såväl som tips vi fick av lokala golfare. Klassiska linksbanor är – som sig bör – ganska råbarkade upplevelser där tiden tycks ha stått stilla. Blåsten är nästan alltid en faktor att räkna med och det var lite överraskande för oss att det kan blåsa lika mycket längs kusten i Kent som på västkusten. Kombinationen styv kuling, hårt ojämnt underlag och djupa potbunkrar (vissa så svåra att ta sig ur att det kan vara en tanke att ta med sig ett mellanmål ner) kan göra linksgolf riktigt utmanande – och chansartat. På ett hål vi spelade, där fairway såg ut som en schweizerost med alla sina små runda bunkar, kändes det som första gången vi testade barndomens ”Labyrint”, den där fyrkantiga lådan med två rattar på sidorna och en kula som var hopplös att hålla i spel (redan här borde vi ha insett vår talanglöshet när det gäller bollsporter). Många av banorna i Storbritannien – och flera vi lirade i Kent – har ett antal par 4:or som spelas som par 5:or från röd tee, så var uppmärksam om ni spelar match.

 

Par 3 på Prince´s golfklubb.

 

För ovana golfare kan linksbanor locka fram en blandad kompott av känslor. När det gäller prislappen kan det vara dyrt om banan varit spelplats för stora tävlingar. Har man som Royal St. George´s stått värd för The Open 14 gånger handlar större delen av greenfeen om historiken du får på köpet. Banor som haft kvalificeringstävlingarna i samband med The Open tar med få undantag också betalt för sin historik. Här gäller det alltså för dig att bestämma hur mycket spelupplevelse kontra golfhistorik du är ute efter.

 

London Golf Clubs Heritage-bana. Efter flera dagars linksgolf på snustorra banor var det skönt att få lira "vanlig" golf.

 

Under sommaren blir linksbanor ofta torra och bruna, vilket begränsar den estetiska upplevelsen. Vårt tips är att slå ut senare på dagen, då ljuset hjälper till att göra banan vacker. En annan variant är att slå ut tidig morgon, även om vi på just linksbanor tycker det är alternativ B. Räkna också med att det blir en del bolletande, ibland för att ruffen är tjock (många links har klipprestriktioner då de ligger i naturskyddsområden) men oftare för att det på linksbanor är svårt att ta riktmärken på sneda slag.

 

Royal Cinque Ports erbjuder hardcorelinks som i svunna dagar.

 

Under vårt första besök, i juli ett år med rekordvärme i hela England, var många av linksbanorna mer än snustorra. Även andra typer av banor hade tagit mycket stryk av solen och bristen på regn. Det här gjorde det extra svårspelat, med bollar som flög runt som flipperkulor för att försvinna bland ruffar och potbunkrar långt bortom synhåll. Under sådana förhållanden förstår man ganska snabbt varför proffsen lämnar drivern i bagen – och då har de ändå publiken som hjälper dem att hitta utslagen (vi har sällan publik under våra framträdanden). 

 

Chart Hills av Nick Faldo, den roligaste designen vi lirade under våra åtta dagar i Kent.

 

I bukten utanför den lilla staden Sandwich ligger tre banor på snöre, samtliga har stått värd för The Open. På två av dem – Royal St. George´s och Royal Cinque Ports – gäller långbyxor eller shorts med knästrumpor för män medan kjol är OK för kvinnor. På dessa två klubbar är det också strikta regler kring vad du ska ha på dig i olika delar av klubbhuset. Kavaj krävs för den riktiga restaurangen. På Prince´s är det betydligt mer avslappnat och OK för män att lira i shorts och korta strumpor. Där kan du också alltid lira upp till fyra i bollen medan man på St. George´s och Cinque Ports många tider bara släpper ut två-bollar.

 

Royal St. George´s, spelplats för British Open 14 gånger.

 

När det gäller boende i området har vi testat golfhotellet på Prince´s och ett pubhotell inne i Sandwich (se längre ner), en av Storbritanniens äldsta städer. Som du säkert har gissat har den lilla staden gett namn åt mackan: det var en hertig härifrån som inte ville avbryta sitt kortspel och bad köket om en köttskiva mellan två brödbitar så att han kunde fortsätta lira med en hand (i sammanhanget kan det vara lämpligt att påpeka att hamburgaren inte är tysk).

 

Prince´s Golf Club.

 

Prince´s Golf Club öppnade för spel 1906 och 26 år senare var banan spelplats för The Open – en av bara två klubbar som har haft tävlingen en enstaka gång. Sedan dess har man dock stått värd för flera stora turneringar, bl.a. The Amateur Championship, tillsammans med Royal Cinque Ports. Numera finns här 27 hål uppdelade på slingorna ShoreDunes och Himalayas.

 

 

Som namnen implicerar löper den förstnämnda närmast vattnet och den andra lite längre upp. Vem som kom på att döpa den tredje slingan till Himalayas vet vi inte, men du behöver inte ta med syrgastuberna. Spelar du bara 18 hål (greenfeen gäller alla 27) tycker vi att du ska se till att få med Dunes, som vi upplevde något vassare än de andra två. Här finns också ett linkshål av gammal sort, med en så bucklig fairway att det är rena gissningen var bollen ska ta vägen.

 

 

Det finns gott om sprinklerlock (jo, många linksbanor har sprinklers, men använder dem mest som ”brandsläckare” vid extrem torka) med avståndsangivelser på banan, men se till att få med en banguide annars blir det lätt för tufft. Golfbilar finns att hyra, men boka i förväg om du behöver sådan för de verkar alltid vara uthyrda. Klubbhuset är en stor charmlös byggnad (det finns planer på att bygga om), dock med hyfsad utsikt mot kalkstensklipporna utanför Ramsgate från ovanvåningen.

 

 

Boendet här heter The Lodge at Prince´s och erbjuder rum och lägenheter i direkt anslutning till banan (dock är det en km till klubbhus och första tee). Vi inkvarterade oss i en lägenhet med två sovrum, båda med eget badrum, ett med badkar, det andra med dusch, och tv (finns ytterligare en i vardagsrummet och självklart ingår golfkanal). Lägenheten var mycket fräsch och rymlig. Det finns kaffekokare och kylskåp, i övrigt är det restaurangen som gäller för mat (frukost serveras från 07.30).

 

 

Även om boendet ligger offside från allt utom golfbanorna (du ser också ut över Royal St. George´s från The Lodge) tycker vi det är värt att stanna någon eller några nätter, för maten är mycket bra och prisvärd och personalen trevlig och hjälpsam. Hotellet har en trevlig vindskyddad uteservering med utsikt mot en green bara några meter bort.

 

Bra mat till bra priser på restaurangen på The Lodge at Prince´s.

 

Royal Cinque Ports är en linkslayout från 1892, lokalt mer känd under det mindre pretentiösa namnet Deal (efter orten där den ligger). The Open spelades här 1909 och 1920 och turneringen var inplanerad här även 1938 och 1948, men osedvanligt högt tidvatten satte stopp för detta. Huruvida denna osäkerhetsfaktor bidrog till att klubben hamnade utanför The Open-rotationen är svårt att säga men banan fungerar fortfarande som kvalificeringsbana och är också arena för flera stora tävlingar, t.ex. The Amateur Championship.

 

 

Banan erbjuder en rejäl portion gammaldags links. Ofta är det svårt att även med banguiden vara säker på spellinjen, ibland ser du inte ens fairway från tee. Bunkrarna är betydligt djupare här och ruffen var rejält seg under vårt besök, räkna inte med att sätta banrekord första rundan. Även om klubben byggt en barriär för att skydda mot tidvattnet så har du närkontakt med vattnet på några hål.

 

 

Hålsträckningen är som de rättrogna vill ha sin links, med nio hål på snöre som leder bort från klubbhuset längs kusten och nio som tar dig tillbaka (därav att man säger ”ut-9” och ”in-9” om bansträckningen i golf). Halfwayhuset/kiosken ser ut som en militär utpost i mitten av ett sedan länge övergett slagfält. Royal Cinque Ports var den bana utanför Sandwich som var i klart bäst skick under vårt besök, med mycket fina greener. Den är betydligt dyrare att lira än Prince´s men som alltid i England finns det stora rabatter under vintermånaderna (då många klubbar också slänger in en lunch).

 

 

Royal St. George's har varit spelplats för The Open hela 14 gånger. 1894, bara sju år efter att man slog upp portarna, stod klubben värd för sin första The Open, första gången tävlingen hölls utanför Skottland. Det var också här James Bond spöade Goldfinger i Bond-boken med samma namn (Bond-författaren Ian Fleming var medlem i klubben). I filmen är scenen förlagd till Stoke Park.

 

Klubbhuset på Royal St. George's, strikt klädkod gäller.

 

Med sin tunga Open-status är naturligtvis greenfeen häftigt hög. De är också ovanligt tuffa med hcp-gränsen för spel: 18 för såväl damer som herrar. Detta beror säkerligen på att det på vissa hål krävs en bra carry även från de mest framskjutna tees för att komma förbi höggräset. I banguiden är dessa tees av någon anledning inte med, vilket är lite symptomatiskt, för på den här typen av gamla engelska klubbar hanteras kvinnor ofta "lite vid sidan av". Övriga tees hade helt andra färger än vad som angavs i guiden, så var uppmärksam tills du har grepp om läget.

 

 

Under vårt besök var banan efter en snustorr sommarmånad helt brun och sönderbränd, undantaget tees och greener – vi vågade knappt släppa en fis av rädsla för att starta en gräsbrand. ”Mycket pengar för bränt gräs”, som en kanadensare vi träffade på i baren summerade sin dag. Linksförhållanden i all ära, vi tycker nog att man kunde vattna på lite för att få banan att se mer levande än död ut (alla tre klubbar här ska ha fairwaysprinklers). I övrigt är – naturligtvis – layouten mycket bra och bollen ligger alltid perfekt på fairway. Bäst gillade vi de kuperade avsnitten av banan, där man gör bäst i att skicka fram en spejare.

 

 

Ute på banan finns ingen som helst service, i nästan 30 graders värme saknade vi ett ställe att köpa dryck och svalka oss några minuter. Många menar att det är så här det ska vara på en linksbana, för att det är ”genuint”. Samma personer ser man ofta med avståndsmätare i form av kikare och annat, så vi ser inte logiken. Att klubben dessutom tar extra betalt för såväl banguide som vagn, som ju är växelpengar i sammanhanget, känns också märkligt med tanke på att intäkter från greenfeegäster inte verkar vara klubbens främsta prioritet.


 

Inne i Sandwich testade vi The Bell, ett karaktärsfullt hotell med perfekt läge; från uteserveringen med kvällssol har du koll på det mesta som händer i det lilla samhället. Utöver hotellets egen restaurang – med stora ljusa ytor inomhus – finns det några ytterligare alternativ längs floden bara tiotalet meter bort. Rummet vi fick var mycket fint, med stora fönster som gjorde att vi från sängen kunde se soluppgången mot båtarna på floden.

 

The Bell ligger fint vid floden och vårt sovrum var mycket rymligt med fina vyer mot just floden.

 

I nordöstra hörnet av Kent, mellan Ramsgate och Margate, ligger semesterorten Broadstairs. Här checkade vi in på Royal Albion, med ett förstklassigt läge mitt på strandpromenaden – deras stora terrass i flera etager och med grönska verkar vara stället att ses och synas på i stan. Se till att få rum (bra storlek) mot vattnet och du kan somna till ljudet av vågorna som rullar in. Frukosten på terrassen, med utsikt mot ett morgonglittrande hav, är en av de mest minnesvärda vi haft på senare år.

 

Royal Albions fina terrass mot strandpromenaden och Viking Bay. Vårt rum. Soluppgång över Viking Bay.

 

Bara någon minut norr om Broadstairs ligger North Foreland. Av och till under våra resor ramlar vi in på klubbar där vi direkt känner oss hemma. Ibland kan det vara atmosfären kring klubbhuset, ibland är det de första kontakterna med några medlemmar. Så var det här. Att klubbhuset på North Foreland ligger härligt, med fina vyer över banan och havet, ligger dem inte direkt i fatet. Det är OK med tre- och fyrbollar och även med shorts, men män måste ha vita strumpor till dessa. Även riktigt korta ”solbrännarstrumpor” går bra, så länge de är just vita. Av en händelse säljer proshopen vita strumpor.

 

 

Banan anges av turistbyrån vara av seasidetyp. Frågar du i proshopen är det en ”downlands”, alltså av linkstyp men med jämnare fairways. Själva har vi sedan länge gett upp att kategorisera brittiska banor, utöver i links- och övriga, helt enkelt för att det verkar finnas ett myller av olika kategorier inom båda segmenten just på brittiska öarna. Hur som helst finns det gott om utrymme för dem som likt oss inte spelar med titthålskirurgisk precision. Banan har varit kvalificeringsbana för The Open och med det i potten är greenfeen oerhört anständig.

 

 

Halfwayhuset/kiosken är trevlig och mycket välsorterad, även om den ligger direkt vid parkeringen. Vi framförde dock förslaget att byta halfwayhouse, till Captain Digby som ligger vid klippkanten bakom sjunde green. Är det lugnt på banan rekommenderar vi att du glider över för en pint och njuter av utsikten mot kalkstensklipporna nedanför (vi har själva brutit en runda i Österrike och kört in med golfbilen i Tjeckien för att ta en riktig pilsner). Klubben har också en mycket bra 18-hålare par tre. Här tränar även de bättre spelarna i klubben regelbundet och vem som helst kan dyka upp och lira. Varje lördag är det ”drop in” för barn och ungdomar som för en symbolisk summa får vara med och träna golf under leksamma former.

 

Captain Digby och kalkstensklipporna vid kanten av deras uteservering.

 

Vi tog en dag ledigt från golfen i mysiga och pittoreska Canterbury, vår favoritstad i Kent trots läget i inlandet. Centrum är bilfritt med kullerstensgator, fina byggnader och många restauranger. Den imponerande katedralen ligger mitt i smeten och är den största turistmagneten. De många studenterna ger sommartid vika för en liten invasion av turister, ofta i stora grupper.

 

Canterbury har ett mycket mysigt bilfritt centrum. Katedralen dominerar men trots sin storlek är den väl gömd bland de smala gatorna.

 

På gångavstånd från alla sevärdheter tog vi in på Millers Arms. Personalen är mycket trevlig och puben ett populärt vattenhål bland lokalinvånarna. Frukosten var mycket bra och det gick att äta utomhus. Rummet var väl litet, med en golvyta som bara var marginellt större än sängytan – det var nästan omöjligt att ha våra två väskor någonstans, en fick vi flytta varje gång vi skulle in och ut ur rummet. Med rum mot framsidan hade vi också en liten vattenkraftstation där vattnet brölade på ganska bra hela tiden. Det här var också enda stället där vi tvingades betala för en parkeringsvoucher. Frukosten börjar 07.30.

 

Trevlig personal men väl trånga rum, inte minst för golfare.

 

Nästa dag var det på´t igen. Vi checkade in på Dog & Bear i Lenham, ganska mitt i Kent. Härifrån hade vi halvtimmen till tre riktigt bra banor. Pubhotellet är stort och mycket trevligt. Rummen är väl tilltagna och det går att äta i restaurangen såväl som i puben. Biljardbord och innergård med bord finns samt gratis parkering.

 

Stora fina rum och gott om faciliteter på det här stora pubhotellet.

 

London Golf Club ligger fyra mil sydost om centrala London och känns mer som USA än England, från bagdropen hela vägen till du lämnar anläggningen mätt och belåten. Klubbhuset är förstklassigt invändigt, från omklädningsrum till allmänna utrymmen. Här finns två Jack Nicklaus-banor, en öppen för allmänheten och en förbehållen medlemmar och deras gäster. Banorna ligger helt åtskilda från varandra, men är ändå ganska lika (Nicklaus är ju Nicklaus). Vi lyckades smöra in oss hos en medlem och fick chansen att jämföra banorna. Båda var under vårt besök klart bäst skickmässigt av de vi lirade under veckan (klubben har investerat i en svindyr bevattningsanläggning och har eget vatten att ösa från, vilket förklarar hur de klarat den extrema torkan). Motorbanan Brands Hatch ligger i närheten, men det är snarare det allmänna vägnätet som stör upplevelsen en aning. Utöver inbokade företagsbollar på den publika banan är det aldrig någon trängsel. Banguiderna är mycket bra.

 

Det relativt nya klubbhuset på London Golf Club är mycket smakfullt gjort.

 

Banan som är enbart för medlemmar och deras gäster heter Heritage. Greenerna lär alltid vara snäppet snabbare här (något ska väl medlemmarna ha för sina pengar). Layouten är hyfsat platt och lätt att gå. Vatten är i spel på ett antal hål men framförallt är det bunkrar och ruff som kommer att bråka med dina snedslag. Gillar du inte publik är de dåliga nyheterna att klubbhuset ser dig lira hela 10:an och hela 18 – avslutningshålet här är betydligt vassare än vad som erbjuds på den andra banan.

 

 

Den andra banan, som alltså accepterar greenfeegäster, heter International. Den anges här och var som ett komplement till Heritage men de goda nyheterna för dig är att vi tycker att den är snäppet bättre – något som samtliga medlemmar vi pratade med också tyckte. Här finns helt enkelt fler riktigt bra hål. Greenerna är också mycket snabba och finishen lika hög. Banan har fungerat som regional kvalificeringsbana för The Open, så underlaget ska vara mer linksliknande – utan att göra några detaljstudier märkte vi ingen skillnad. Eftersom International ligger helt utom synhåll från klubbhuset kunde vi efteråt glida in med högburna huvud i baren.

 

 

Bara några minuter bort checkade vi in på Brandshatch Place Hotel & Spa. Namnet ringer säkert bekant för många och den berömda racingbanan Brands Hatch ligger inom klart hörhåll, vilket även vägnätet gör. Kan du hantera detta erbjuds du ett trevligt hotell med 38 rum och hoplänkat med en osannolikt enorm spa- och gymanläggning (med över 3 000 inskrivna medlemmar). Som hotellgäst har du fri tillgång till allt, från swimmingpool till klasser. Ett rum var fullt med cyklar framför en stor skärm som projicerade olika cykelturer och kanske kan du programmera in Vätternrundan. Utöver hotellets restaurang finns en trevlig pub tio minuters promenad åt höger när du kommer ut på vägen – se bara upp med den sporadiska trafiken, det finns ingen vägren att gå på.

 

Vårt rum på Brandshatch Place Hotel & Spa.

 

Halvtimmen söderut, drygt sex mil söder om London, ligger Hever Castle, med anor från 1200-talet. Den vackra trädgården är nästan lika känd som slottet och anlades i början av 1900-talet. Slott och trädgård är en mycket populär turistdestination och det känns verkligen speciellt att man faktiskt kan övernatta här.

 

 

Hotellrummen ligger i tidstypiska byggnader i direkt anslutning till slottet, uppförda för att husera gäster när slottets gästrum inte längre räckte till. Alla 28 rum ser olika ut och på hemsidan går det utmärkt att navigera sig fram till det du gillar bäst, sedan får du hålla tummarna för att det inte redan är bokat. Frukosten serveras på hotellet, för övriga måltider hänvisas du till puben The King Henry VIII fem minuters promenad bort, mitt mot huvudentrén till parken – mycket bra mat.

 

Vårt supermysiga rum, ”Tydeman´s”, som utöver sovrummet också hade ett litet vardagsrum med skrivbord – perfekt när en av oss ville sova och den andre var tvungen att gå upp i ottan för att skriva det här.

 

Hever Castle Golf Club ligger bara några minuters körning bort och har 18+9 hål och ett klubbhus i Tudor-stil som inte lämnar mycket att önska för den som vill ha en genuint engelsk upplevelse, dessutom med bra mat. Flygtrafiken från Gatwick hörs när de lyfter åt det här hållet, i övrigt är det bara du och naturen. Vi valde att sätta bladen i 18-hålaren, som går under namnet Championship Course. Det är ont om måttangivelser på banan så se till att få med en banguide. 

 

 

Layouten är mycket omväxlande. Hål 11-14 är rejält tajta och här kommer du verkligen att glädjas över din banguide – eller att du tog med extra bollar. Ruffen var under vårt besök nerklippt men rejält tät – lätt att hitta bollen men ett halvt helvete att få ut den på fairway, precis som det ska vara i ett spel som ska premiera den som slår rakt. Bra kvalitet på bunkrarna. 

 

 

Vi var också över och tittade på 9-hålaren: Princes Course (tre fotona nedan). Den är kortare än normalbanor, men var i samma fina skick som huvudbanan och hade även anläggningens två svåraste par 3 hål, med mer vatten än gräs i synfältet. För att summera erbjuder naturligtvis inte Hever Castle samma kvalitet på golfen som de betydligt dyrare klubbarna i Kent, men som helhetsupplevelse av ”golf i England” känns ett besök här klockrent och du kommer att ha pengar över till annat. 

 

 

Strax söder om Lenham, i Biddenden, ligger Chart Hills, Nick Faldos första layout på hemmaplan och en av de roligaste layouterna vi lirat i England. Gillar du att tänka golf kommer du att få ditt lystmäte här; bunkrar, diken och doglegs tvingar dig till minst lika mycket längd- som riktningskontroll. Har du lirat Vidbynäs utanför Södertälje kommer du känna igen stilen: många och stora bunkrar/bunkerkomplex med tillrufsade kanter – en är runt 200 meter lång och går under namnet ”Anakondan”. Genom att bunkrarna är upphöjda i bakkanten syns de tydligt och det finns inga ursäkter om du hamnar i dem. Banguiden här är av samma fina typ som på The London Golf Club. Golfbilarna har gps.

 

 

Klubbhuset är modernt och fräscht, kiosken efter nio välsorterad. Det är ok att lira i shorts och vita korta strumpor, shortsen får dock inte ha fickor på utsidan. Startern var lite frustrerad över att klädkoden blivit lite slappare och anförtrodde oss att när de börjar släppa ut golfare med ”trekvartsbyxor” så kastar han in handduken. På hemsidan ska du hitta ett bra erbjudande om att spela denna och en Ian Woosnam-design i närheten plus bra boende. Skymnings- och vintergreenfee innebär regelmässigt rejäl rabatt och lirar du oktober-april ingår normalt full engelsk frukost.

 

 

I Littlestone på sydkusten gav vi oss i kast med banan med samma namn. Det här är en hardcorelinks på samma sätt som Royal Cinque Ports och Royal St. George's, fast med jämnare fairways vilket gör den mer förutsägbar. Som sig bör går första nio ut från klubbhuset och sista in. Det finns ingen fairwaybevattning så torkan hade grillat fairways rejält, om än inte lika mycket som på St. George's. Greenerna var mycket fina och snabba. Trots att banan ligger så nära vattnet ser man inte det förrän på 17:es upphöjda tee. Även med banguide i hand kan det på flera hål vara svårt att hitta spellinjen, inte minst från backtee. Vår uppfattning är att det krävs att du är en hardcorelinks-älskare av den osminkade sorten för att uppskatta banan till fullo.

 

 

Det är dåligt skyltat till banan, men följ skyltarna till Pay & Play-banan (såg fin ut) så hamnar du rätt. Du checkar in i baren på andra våningen i klubbhuset. Vill du ha en banguide (du är rökt utan) måste du traska bort till proshopen som ligger vid Pay & Play-banan 100 meter bort. Här är mycket trevlige Andrew Jones pro, med ett förflutet på svenska touren – hans svenska inskränker sig till ”det var den sämsta putt jag sett”.

select your language

daenfifrdeitnoptes

testat Kent:

Chart Hills

Hever Castle
Littlestone
London International
London Heritage
North Foreland
Prince´s
Royal Cinque Ports
Royal St. George's

reportage i urval

Malta hittade vi några hotellbalkonger med fantastisk utsikt. Där satt vi från soluppgångskaffet till solnedgångsölen (vi lyckades också pressa in några sol mitt på dagen-öl).


Österrike erbjöd estetiska inslag som vår sving inte levererade. Vi har testat ett 20-tal banor och käkat äkta wienerschnitzel.


Väster om London ligger banan där Bond och Goldfinger lirade om en guldtacka.



Vi har testat 2/3 av banorna i Luxemburg, en ligger på gångavstånd från flygets ankomsthall.


I östra Tjeckien hittade vi ett häftigt designhotell mitt i en 36-hålsanläggning.


Ring of Kerry är den kanske vackraste delen av Irland. Vi visar vägen till några pärlor.


I belgiska Mechelen bodde vi i en kyrka som gjorts om till designhotell.


Några av Indonesiens bästa banor hittar du strax utanför Singapore.


Vi har testat golfsemester i husbil. Latrintömningen spelade vi om och det var först när en av oss hade två upp i matcher som det började hända saker av vikt i toastolen.


Vi har testat Atlantic Links i Englands sydvästra hörn.



Golfkryssa till Tallinn eller Riga över en helg.



I norra Slovakien, två tim från lågprisflygplatsen i polska Kraków, hittade vi ett mysigt golfpaket med utsikt över nio toppar högre än vårt eget Kebnekaise.



Vår lågbudgetkorre spenderade en stor del av en vinter kringresande i Florida. Läs vad han tyckte!


Normandie överraskade, inte minst med maten på klubbarna. Vi har testat tio banor under en förlängd höstvecka.


Litauen, vi visar vägen till golfen och bra boende hos vår minst kända baltgranne.


Vi har testat samtliga fem banor på Cypern, alltså även den i Nordcypern.


Med bil och båt till några av Englands bästa banor.