Härifrån är det även nära till flera portugisiska banor

Huelva är den västra delen av vad som inom turistnäringen benämns Costa de la Luz. Området gränsar mot portugisiska Algarve och har sedan starten av long stay varit ett populärt tillhåll för svenska golfare. Många flyger in till portugisiska Faro och på den sidan gränsen finns ytterligare sex banor inom kort köravstånd.

Isla Canela (även fotot ovan) spelade vi när den var ganska ny och den gjorde då inte något djupare intryck på oss – pannkaksplatt och ganska karaktärslös. Banan är fortfarande pannkaksplatt, men något har hänt, med banan eller med oss, för den imponerade betydligt mer den här gången.

Incheckningen för golfare är numera flyttad från klubbhuset till hotellet.

Öppningshålet är ett korthål, vilket gör att du knappt är uppvärmd när du kommer till banan svåraste hål, som är rejält trixigt och inte lämpar sig för sorkdödargolf. När du väl tagit dig genom de första fyra hålen blir banan snällare. Det vi framförallt gillar med layouten är att många välplacerade bunkrar och vattenhinder tvingade oss att tänka till innan vi valde klubba. För den som likt oss spelar lika mycket på bredden som på längden finns det gott om palmer som straffar allt som inte landar på fairway, framförallt första nio, men du hittar nästan alltid bollen. Greenerna var under vårt besök blixtsnabba.

Isla Canela har numera en andra bana, efter att de 2019 köpt kånkade Costa Esuri och döpt om den till Valle Guadiana. Anledningen till bankånket var i vanlig ordning girighet. Ursprungligen byggdes anläggningen med 36 hål och tanken var att bli rik på fastighetsförsäljning. När marknaden totalkollapsade stod entreprenören (företaget Martinsa-Fadesa) för en av de största konkurserna i spansk historia. Bankerna tog över och för att rädda vad som räddas kunde la man en av banorna i malpåse. Man valde då att lägga igen den som låg längst bort från klubbhuset, vilket kan kännas som ett logiskt beslut. Enligt medlemmarna vi lirade med var det dock den bättre av de två. Det och faktumet att klubbhuset ligger granne med ett hotell som aldrig blev färdigt och med utsikt mot en drivingrange som inte fått mycket kärlek gör att vi undrar om de kanske istället skulle ha satsat på den andra banan, med ett enklare klubbhus tills ekonomin ordnat upp sig.

Avslutningshålet med hotellet som aldrig blev färdigt, ett monument över den spanska fastighetskrisen. Trots tråkig utsikt från terrassen är klubbhuset riktigt trevligt och fräscht. Maten var bra och varje dag erbjöds typ ”dagens”. Ölen var sensationellt billig och bilnycklarna blev hastigt till en ”Svarte Petter”.

Första nio anges som ”linksliknande”, vilket bara handlar om det visuella. Sista nio är betydligt roligare layoutmässigt, med hål som ligger mer separerade från varandra, mer nivåskillnader och mer vatten i spel. Klubben har satt ut en hel del röda pinnar där fairways kantas av buskar och snår och det kändes bra för oss som inte har titthålskirurgisk precision i slagen. Skicket var efter en torr sommar och höst inte det bästa under vårt besök så det kan vara läge att kolla upp det innan du bestämmer dig (med nya ägare kan skicket snabbt förbättras, håll oss gärna uppdaterade). Du ser inget av banan från klubbhuset utan första tee och sista green ligger några minuters promenad bort, bakom rangen. 

El Rompido testade vi för en hel del år sedan. Det vi kommer ihåg är att de flesta lirade Södra banan, för att den låg direkt vid klubbhuset. Själva gillade vi då Norra bäst, även om det var en hyfsad promenad att ta sig dit. Vi kommer också ihåg att vi tyckte hotellet var trevligt att bo på. 

El Rompido, längst upp två foton från Södra banan, längst ner Norra. Nedan: Islantilla med hotellet. 

Islantilla besökte vi också för ett bra antal år sedan. De 27 hålen kommer vi ihåg som småtrixiga, även om man här och var har tryckt in husen väl tätt. Vi ska uppdatera El Rompido och Islantilla, inte minst med foton, nästa gång vi är i området.