Härifrån är det även nära till flera spanska banor

Östra Algarve etablerade sig som golfdestination först på 2000-talet. Idag finns det fem 18-hålare och en 27-hålare här, samtliga väl samlade mellan staden Tavira och spanska gränsen – bortom vilken det finns ytterligare ett gäng anläggningar populära bland svenska longstayare (se vårt reportage från Huelva).

Om vi börjar österifrån hittar du Ballesteros-designen Quinta do Vale så nära gränsen till Spanien att bron som förbinder de två länderna är med i klubbens logga, när vi kom till det fjärde hålet hälsade våra mobiltelefoner oss välkomna till grannlandet. Banan är en mästerskapslayout av klassiskt snitt där den spelare som planerar slagen rätt och utför dem planenligt kommer att scora bra.

Seve Ballesteros har ritat banan och som han ofta gjorde har han även här klämt in bokstaven ”S” i designen – i vanlig ordning gäller det att veta var du ska titta: på hål 10 är det en bunker långt fram till höger, du ser det bäst när du står på den upphöjda teen. På hål 16 är det än svårare att upptäcka, det är faktiskt teen som är formad som ett S.

Första nio är helt platta och med en hel del vatten i spel. Avslutningshålen är mer kuperade och ett speltips på hål 17, ett dogleg par 5, är att inte överskatta din förmåga om du ska gena från tee. Hål 9 och 18 är två fina avslutningshål som spelas parallellt in mot den upphöjda klubbhusterrassen, ett par 3 respektive par 4, både med vatten som skyddar green.

Banan går att spela hela  6 511 meter. Klubbhuset är trevligt och genom att du ser avslutningshålen på båda slingorna har du något att glo på om du avslutar med lunch.

Rakt över vägen ligger Castro Marim med 27 rejält kuperade hål där man växlar vilka slingor som utgör dagens 18-hålare. Klubbhuset är mycket elegant, men uteserveringen erbjuder ingen kontakt med banan. Slingorna heter Grouse, Guadiana och Atlantic. Den förstnämnda är normallång och med mest utrymme för den som inte finkalibrerat sina klubbor. Guadiana är kortare och Atlantic betydligt kortare, samtidigt som flera hål på dessa slingor är rejält trixiga. Många fairways omges av sluttningar och slår du inte allt för snett finns det goda chanser att bollen hamnar mitt i fairway. Klubben har satt ut gott om röda pinnar för att du ska slippa leta boll för mycket. 

Längre västerut hittar du det två Quinta-banorna: Ria och Cima. Hade det inte varit för Monte Rei på andra sidan vägen hade de här två banorna skickmässigt varit i särklass i östra Algarve. Båda är platta och lätta att gå och det är svårt att slå bort bollarna. Bunkrarna ligger oftast så att även sorkdödargolfare som oss kan navigera runt dem. 

Klubbhuset, anspråkslöst med tanke på banornas standard, med Rias sjunde green i förgrunden.  

Slår du riktigt snett kommer ruff i spel, annars är det en del vattenhinder som har potential att flå dig på några bollar. Även om layouten blir lite av same-same bidrar de många fina olivträden till att det är fint att traska runt. Vi har varit här några gånger genom åren och banorna har alltid varit i toppskick. Spelar du bara en av Quinta-banorna ska du satsa på Ria (foton nedan), som har några hål som ligger riktigt fint nere vid vattnet (hål 12-13). Lirar du dessa en sen eftermiddag kan det vara tårögt vackert. 

Har du otur med blöt väderlek ska du välja Cima (foton nedan tagna för ett antal år sedan), som ligger högre och därmed klarar väta bättre. En bonus för den som lirar runt månadsskiftet januari/februari är att de vitbladiga mandelträden kan vara i blomning.

På andra sidan vägen, i högre terräng, ligger Monte Rei, en Nicklaus-design där stora plånboken öppnats. Vi har alltid varit lite kluvna till ”Björnen”, hans banor är förvisso alltid… vettiga, men de saknar ofta personlighet; man vet att man lirat men kommer inte ihåg ett enda hål. Monte Rei är ett strålande undantag och en av de bästa banor vi hackat oss runt. Alla hål är väl separerade från varandra och det finns hur många kandidater till signaturhål som helst.

Är du beredd att betala för en helhetsupplevelse levereras den här, från att de lyfter ur bagen ur din bil till att de gör rent dina klubbor och lyfter tillbaka bagen i bilen. Faktiskt är omklädningsrum och övriga faciliteter av sådan standard att det nästan känns för högtidligt för att man ska kunna slappna av. Som väl är så ligger första tee väl avskilt från klubbhuset, så ingen kommer att se att din sving är allt annat än högtidlig.

Golfbil är obligatorisk och väl är det för banan är rejält kuperad och ofta är det rejält tilltagna transportsträckor mellan hålen. Detta har skapat förutsättningar för en kreativ layout där du verkligen får tänka till från tee, som oftast är högt belägna. Faktiskt har vi sällan spelat en layout som är så varierad som på Monte Rei. Skicket är naturligtvis det bästa rakt igenom.

Första gången du lirar Monte Rei får du bagbrickan till vänster med ditt namn ingraverat. Andra gången får du bagbrickan till höger med ditt namn ingraverat. Kul grej som allt fler prestigebanor tar efter för att göra minnet mer beständigt.

Fairways består av bermudagräs, som går i vintervila och blir brunaktigt under ca nov-mars. Bermudagräset klarar väta riktigt bra och även när andra banor på kusten varit blöta har det varit snustorrt och fint på Monte Rei. Samtidigt blir den estetiska upplevelsen reducerad, som på våra bilder (jämför med bilderna på hemsidan, då banan är grön). Därför rekommenderar vi att du – om du ändå ska slanta upp en massa pengar – gör så när banan är i toppskick även visuellt.

Benamor är genom sitt centrala läge den mest trafikerade banan i östra Algarve, vilket innebär att det är svårare att komma åt de starttider du vill ha här. Samtidigt gör det också att klubbhusmiljön är riktigt trevlig och livfull. Uteserveringen ligger strategiskt så det blir mycket hälsande på golfare och annat löst folk medan du tankar B-vitaminer. Förr om åren var klubben något av en bastion för engelska golfare men nu verkar svenskar nästan kunna matcha dem numerärt. För ölfinsmakare har de några riktigt trevliga bekantskaper i kranarna. 

Banan har sedan vi var här sist för ett antal år sedan utvecklats rejält och höll bra kvalitet, bunkrarna var förstklassiga. Även områdena utanför de tilltänkta spelytorna har fått mycket kärlek och det var riktigt trevlig att traska runt. Från många hål har du fina vyer mot det kringliggande landskapet och i några fall även mot havet.

Layouten är kortare än brukligt (5 497 meter som mest/par 71), så stirra dig inte blind på färgen på tees utan välj en längd som rimmar med dina förmågor. Banan är kuperad, men inte värre än att de flesta ska kunna gå utan större ansträngning. Missar du fairway får du ofta ett olivträd i spellinjen, men du hittar nästan alltid bollen. Är du här runt månadsskiftet januari/februari lär du få blommande vita mandelträd i massor som visuell bonus.