Madeira – svårslaget för golfare som vill ha en helhetsupplevelse

 

Säg Madeira och de flesta av oss associerar till vilda kuster, blommor, färsk fisk och vandringsleder. Bakom den här schablonen gömmer sig en golfdestination som med åren kommit att kännas alltmer angelägen för oss, för att den utöver bra golf också ger dig en personlig – och varierad – upplevelse. De två klubbarna på Madeira erbjuder också magnifika vyer från klubbhusen. Vi har även gett oss på banan på grannön Porto Santo.

 

Madeira är en av våra favoritgolfdestinationer, för att allt inte handlar om golf; en motpol till ställen där du bor vid banan och inte ser något annat än gräs, bunkrar och matbufféer under veckan. Ön kallas återkommande för "Atlantens pärla" och genom att det alltid blommar här har någon även drämt till med "Atlantens blomsterbukett" och "Den flytande trädgården". Storleksmässigt är ön ungefär som ett halvt Öland, med en kvarts miljon invånare varav runt hälften bor i Funchal.

Santo da Serras signaturhål. Ovanför: Palheiro, med Funchal i bakgrunden.

Temperaturen är i det närmaste perfekt för golf året om, aldrig för varmt och aldrig för kallt. November-februari faller det mest regn, men vi har under fem besök den här perioden alltid klarat oss undan med några enstaka skurar, trots att vädersajterna visat betydligt mer regn (regnet faller framförallt i bergen). Fördelen med att resa denna period är att charterresorna är billigare och att det är lite trafik på banorna – vi har alltid haft fritt runt oss och kunnat stanna till flera gånger under rundorna för kaffe eller öl.

 

 

Du märker det sannolikt inte när du landar, men start- och landningsbanan på Madeiras flygplats vilar till stor del på styltor, det fanns helt enkelt inte plats för en annan lösning när banan förlängdes efter att ett plan några år tidigare hade kanat av och kraschat. Sedan 2016 heter flygplatsen Cristiano Ronaldo International Airport, efter bygdens store son.

 

Från vår balkong i området Lido.

Bor du som oss i huvudorten Funchal har du folkliv med uteserveringar och annat runt varje knut, samtidigt som du lätt tar dig till golfbanorna. Det som gör staden så oerhört trevlig är framförallt mixen av bofast vardagsliv och aktiva turister. Skulle vi bosätta oss permanent utomlands är det här ett av de absoluta toppalternativen, inte minst för klimatet.

 

Maten är generellt mycket bra. När vi var här första gången, förra årtusendet, var det mycket snack om att råvarorna skulle göra jobbet och vi var glada om vi fick lite brynt smör till fisken. Numera jobbar de mycket mer med smaktillsatser i form av såser och annat, testa gärna fisken espada (black scabbard på engelska, dolkfisk på svenska) med passionsfruktsås och friterad banan, som är något av nationalrätt på Madeira.



Räkor och bläckfisk av högsta kvalitet. Till vänster skymtar en tillredd espada med friterad banan och passionsfruktsås (otroligt gott). Bilden ovanför visar espadan nyfångad.

Ska du iväg och vandra i bergen funkar det att ta sig till och från flera leder med det lokala bussnätet. Du kommer att få höra att ett antal vandringsleder inte är för den som har anlag för svindel. Vi kan lägga till att det här inte sällan också gäller resorna med lokalbussarna till och från lederna. Ofta kör chaufförerna också så fort på de smala gatorna som leder ut ur stan att det säkert går åt både backspeglar och brevlådor – busstidtabellen är sannolikt plagierad från mellantiderna för vinnaren i någon rallytävling på ön.

Nunnornas dal och São Lourenço-halvön, som båda funkar att ta sig till/från med lokalbuss.

Att vandra längs levadorna, vattenvägarna som de första bosättarna byggde för att leda vatten till sina åkrar, är en stor och unik grej med Madeira – det finns över 200 mil av dem. Vill du inte åka buss eller bil är det skyltat till några levador som går ovanför Funchal och hotellområdet Lido. Följ levadan västerut och ta dig sedan ner mot vattenlinjen vid Pestana Grand-hotellet strax nedanför köpcentrumet Forum Maderia. Härifrån kan du sedan ta strandpromenaden (Lido coastal promenade) tillbaka mot Funchal – oerhört vackert och med flera chanser att stoppa för mat och dryck, eller bad i någon havspool (det är framförallt så man badar på ön – vill du ha sandstränder är Porto Santo ett bättre alternativ).

Levada ovanför Lido-området och sedan tillbaka längs kusten, via ett antal havspooler.

 

Så till golfen. Banorna heter Palheiro och Santo da Serra och erbjuder helt olika spelupplevelser. Den förstnämna är klart trixigare, med mindre greener som gör att du får använda fler klubbor i bagen. Den andra är mer av en traditionell mästerskapsbana, designad av Robert Trent Jones Sr.

 

Från Palheiros klubbhusterrass, med Funchal nästan 500 meter nedanför. Santo da Serras uteservering.

 
Palheiro når du snabbt, lätt och billigt från Funchal med taxi. Du kan även ta lokalbussen. Santo da Serra erbjuder gratis hämtning och lämning vid ditt hotell på fasta tider. Detta funkade utmärkt, med en extremt trevlig – och punktlig – chaufför. På båda klubbarna åt vi riktigt bra, så du ska absolut avsätta tid för lunch eller middag och njuta av utsikten från klubbhusterrasserna.

 

Avslutningshålet på Santo da Serras Machico-slinga, med São Lourenço-halvön i bakgrunden.

Vi började på Palherio, som är betydligt mer kuperad än vi minns den – kan ha att göra med att vi blivit skröpligare med åren. Lite jämnt skägg om vi rekommenderar golfbil eller inte, ölen smakar ju bättre när man går och du passerar kiosken efter hål 5, 9 och 12 med chans att tanka kaffe eller öl. På flera hål är golfbilen också hänvisad till vägen. Några av bilarna har gps, vilket kan vara skäl att hyra.

 

Backtee på hål 10.

Det finns fem tees och du kan spela banan från 4 452 upp till 6 086 meter. Vi rekommenderar att du inte stirrar dig blind på färgerna utan väljer en tee som känns lämplig längdmässigt. Öppningshålet (första fotot nedan) är uppför och kan nog få en och annan att fundera på att gå in och hämta en golfbil, men sedan blir det lättare. 

 

Korthålet 13 från bakre och främre tee.

Här och var ångrade vi att vi i vanlig ordning satt iväg utan banguide. På hål 4, ett kort par 4, ska du lita på siktpinnen, om du inte slår extremt långt. Slår du extremt långt är tipset att klubba ner så att du inte slår extremt långt – det är några rejält elaka bunkrar som vaktar greenen.

 

Allt sammantaget är Palheiro en riktigt kul och omväxlande layout. Utsikten är en massiv bonus – sedan vi var här sist har klubben rensat rejält i växtligheten och numera har du än bättre vyer mot Atlanten och Funchal. Har du med dig icke-golfare på resan ska du definitivt erbjuda dem att gå caddie – du kommer att vara betydligt fräschare än dem efteråt.

 

Klubbhusserveringen på Palheiro.

Santo da Serra ligger en halvtimmes bilresa från Funchal. Från flygplatsen är det tio minuters körning – har du köpt sju dagars spel och har hyrbil kan du med vettiga flygtider alltså klämma in en runda innan du rullar vidare mot hotellet. Med det sagt funkar den shuttleservice som klubben erbjuder utmärkt och du slipper ha en hyrbil parkerad som kostar pengar.

 

Machico. Nedan: Serras öppnings- och avslutningshål.

Banan har 27 hål uppdelade på slingorna Machico, Desertas och Serras. Namnen kommer av att den första har utsikt mot staden med samma namn, den andra mot ö-gruppen Desertas och den tredje mot bergen ("serras" på portugisiska). Bästa vyerna får du på eftermiddagen, då du slipper soldiset.

 

Machico och Desertas är bitvis rejält kuperade och här kan du överväga att ha golfbil (de har inte gps). Vårt tips om du ska lira alla 27 hålen utan bil är att börja med en av dessa i kombination med mindre kuperade Serras och sedan vila upp dig över lunch innan du ger dig på sista slingan. Detta ska funka med shuttle-servicen från/till hotellet.

 

Öppningshålet på Desertas, med ö-gruppen som gett slingan dess namn.

Vill du värma upp på rangen erbjuder den makalöst fina vyer. Hyr du klubbor ska du kolla vilka du får med dig i bagen, vi hade gärna haft fler långa järn istället för några hybrider.

 

 
Vi började på Machico, som erbjuder de bästa vyerna av de tre slingorna. Här hittar du också anläggningens signaturhål, som du ser i många annonser. Öppningshålet (ovan) är ett kort par 4 dogleg vänster nerför. För att få optimala vyer från tee valde vi den bakre, något vi kom att ångra flera gånger under rundan.

 

Signaturhålet, från gul och röd tee samt bakifrån, med staden som gett slingan namnet långt därnere.

 

Signaturhålet dyker upp redan som hål 4, ett par 3 där du måste navigera en rejäl grop med ogästvänlig terräng oavsett vilken tee du slår från. Från bakre tee är det 185 meter, från främre 155. Tar du dig över, eller spelar kort höger, ligger det en bunker bakom green som förhoppningsvis hindrar bollar att försvinna över kanten. Halvön du ser där nere är São Lourenço, som vi var ute och knallade på längre upp i texten.

 

 

Spelar du endast 18 hål (eller 9) ska du få med Machico-slingan, för att vyerna är bäst här och att du inte kan åka hem utan att ha spelat ett av Portugals mest fotograferade golfhål.

 

Desertas erbjuder också fina vyer, inte minst mot öarna med samma namn disfria dagar. Även denna slinga är rejält kuperad och här finns också några vattendrag att plumsa bollarna i.

 

Serras erbjuder inte vyerna mot havet men vi uppskattade ändå den lika mycket som de andra två, för att hålen ligger mer separerade från varandra – och att den är betydligt lättare att gå.

 

 

Grannön Porto Santos typografi är inte lika dramatisk som Madeiras och den är betydligt mindre. 2004 öppnade myndigheterna Porto Santo Golfe i egen regi här, designad av Seve Ballesteros och med målet att främja turismen. Det går att flyga till Porto Santo från Funchal (ön är så liten att start- och landningsbanan skär genom hela ön), men eftersom båten bara tar drygt två timmar är den att föredra. Vi vill dock kasta in en brasklapp att det vintertid kan vara lite gropigt på sjön, så kolla väderläget innan du bestämmer dig. För den som åker båt finns det möjlighet att köpa paket där båt, transfer och golf ingår. Båten lämnar Funchal 8.00 på morgonen och går tillbaka 18.00 så det är gott om tid.

 

 

Själva banan är betydligt mer öppen än de två på Madeira, det krävs en hel del oduglighet av dig för att slå bort bollen. De inledande nio hålen är helt ok, utan att på något sätt höja pulsen på en golfare. Sista nio är avsevärt roligare, både vad gäller layout och vyer. Hål 13-15 löper längs med en mycket dramatisk bergskant med strålande utsikt över ett mörkblått hav.

 

 

Precis som på klubbarna på Madeira äter du gott här – och med utsikt mot avslutningshålet, ett par fem där vattnet framför green ställer till det för många. Alla faciliteter på klubbhuset är mycket fräscha och det går säkert att sitta här och dega så länge att man missar transporten tillbaka till Madeira. För den som inte kommit så långt med sitt golfande finns en Pay & Play med bra ambitionsnivå.