Sju banor och perfekt golfväder året om

 

Vi har testat samtliga sju fullängdsbanor på Gran Canaria, inklusive den där karaktären Gösta Angerud hivade golfbagen i vattnet i klassiska filmen Sällskapsresan. Tre banor sticker ut, en för att den erbjuder mysigaste totalupplevelsen, en för att den erbjuder bästa skicket i kombination med en dramatisk layout, en för att den är än mer dramatisk och ger dig rena berg-o-dalbane-upplevelsen i den obligatoriska golfbilen. 

 

Golf är ingen ny företeelse på Gran Canaria. Redan 1891 grundade övervintrande engelsmän Real Club de Golf de Las Palmas, Spaniens äldsta golfklubb. Idag finns här åtta 18-hålare varav en är par tre hela vägen. Räkna med att betala betydligt mer för golfen här än på spanska fastlandet.

 

Salobre Old. Längst upp: Bandama. Nedan: Salobre New. 

 

För den som vill förflytta sig på ön är den inte större än ett halvt Gotland, men med betydligt fler serpentinvägar i mitten. Trots litenheten skiljer sig klimatet rejält mellan de nordliga/nordöstliga delarna av ön och sydkusten. Det är nordostpassaden, en tropisk vind, som gör att det är betydligt fuktigare och molnigare i norr och det är därför de flesta turistorter är etablerade i söder, där det nästan alltid är molnfritt. Det är också i söder du hittar finns-det-svenskt-kaffe-på grisfesten-orterna Playa del Inglés, San Augustin och Maspalomas – odödliggjorda/lustmördade i Lasse Åbergs klassiska film "Sällskapsresan".

 

 

Ska du lira flera banor är det vettigt att bo på sydkusten, där fem av banorna ligger väl samlade. Bor du på någon av de väletablerade turistorterna här har du aldrig mer än 20 minuters körning till någon av dem. För att ta dig till de två fullängdsbanorna norröver är det 30-45 minuters körning.

 

Anfi Tauro, med bästa skicket på ön.

 

Läs på om orterna så är det större chans att du slår ner bopålarna på ett ställe där du kommer att trivas. Skaffa dig lite koll på restaurangutbudet och hur kuperat det är, så att du inte hamnar någonstans där du är genomsvettig efter att ha promenerat till middagen. 

 

15:e hålet på Maspalomas, där vi som en hyllning till karaktären Gösta Angerud i "Sällskapsresan" hivade i bagen.

 

Bandama (Real club de golf de Las Palmas) är som nämnts Spaniens äldsta golfklubb och sedan 1957 belägen kvarten söderut från Las Palmas och runt 40 min norr om turistorterna på sydkusten. Banan ligger fint, på 400 meters höjd över havet och på kanten till en slocknad vulkan – kratern är ett av öns främsta turistmål. Det här är helt klart den mysigaste golfmiljön du kan hitta på Gran Canaria och det är trevlig personal rakt igenom. 

 

 

För den som vill ha en helhetsupplevelse rekommenderas en natt på det mysiga hotellet, som med 33 rum ligger precis vid banan och kratern. Se till att få ett rum med balkong, de är stora och perfekta att sitta på med en kaffe på morgonen eller en öl så fort det känns legitimt (det finns en ”honesty bar” i receptionen med billig öl där du skriver upp vad du tar).

 

 

När solen sedan börjar gå ner ska du knalla upp till det mysiga klubbhuset med sin upphöjda veranda med strålande utsikt mot banan och bergen. Här äter hotellgästerna sina luncher och middagar. Bra mat och vin men endast ljus lager i ölsortimentet. Frukosten ligger en trappa ner i själva hotellet och öppnar 07.30, som det golfhotell det är hänger många på låset. Buffén är tillräckligt stor för att alla ska hitta något och kaffet var bra.

 

Delar av klubbhusverandan.

 

Eftersom vi är i en helt annan klimatzon än på sydkusten är omgivningarna – och banan – betydligt grönare än de där nere och vi uppskattade att komma bort från sten- och gruslandskapet. Layouten är lagd innan det blev stort fokus på spelstrategi och säkerhet, i det senare fallet ska du framförallt ha koll åt höger när du går av hål 11 (där slår man ut på hål 17) samt åt vänster när du går från bakre till främre tees på hål 14 (återigen är det utslagen på 17 som bråkar).  

 

 

Layouten är ganska kuperad, men det ska inte vara några problem att gå för den med normalkondition. Hålen ligger ganska tätt, det är inga långa avstånd från green till nästa tee. Att hålen ligger nära varandra gör också att du inte behöver förlora så mycket på dina snedskott, så länge du slår tillräckligt snett för att inte hamna mask i någon trädridå. Bilarna har en gps i form av en liten ruta med avståndet till green.

 

Klubbhuset, det absolut trevligaste på Gran Canaria.

 

Öppningshålet är ett vilsamt kort par 4 med högt belägna tees. Du kommer till kanten på kratern redan vid andra hålets green, samt på 11:ans backtee. Kan vara frestande att dra iväg en boll, men tydligen bor det någon där nere. Skickmässigt var banan under vårt besök mycket bra, från första tee till sista green. Miljömässigt (klubbhus, bana, hotell) är det här vår klara favorit på Gran Canaria. Vintertid är det lite kyligare här än på sydkusten och det lär också vara fler regndagar. Dock är det något som är värt att hantera.

 

Kratern vid Bandama. Nedan: korthål med högt belägna tees på El Cortijo.

 

El Cortijo hittar du ganska exakt mellan flygplatsen och Las Palmas, räkna kvartens körning från båda. Från sydkusten är det 30 min. Det är bra skyltat när du ska av från motorvägen. Mot slutet, i en rondell, ska du dock se upp så att du inte svänger vänster mot hotellet med samma namn som klubben – fortsätt rakt fram längs med muren, efter ett tag har du klubbhuset på vänster sida. När du parkerat bilen ska du gå till höger om den högra byggnaden så kommer du till proshopen och restaurangen.

 

 

Europatouren var här 2002 och med tanke på att banan haft några tuffa år lär de hålla sig borta ett tag till. Dock har ägarna börjat bygga och sälja hus runt banan, så det finns hopp om att allt ska bli i toppskick igen (inte minst rangen, som inte lär anmälas till några skönhetstävlingar närmaste tiden) – håll oss gärna uppdaterade. 

 

 

Första nio ligger öppet, med upphöjd utsikt mot havet från flera hål och med fina onduleringar som separerar fairways. Bunkrarna är fina, på hål 8 ser det ut som Gary Player varit i farten, med klotformade bunkrar med upphöjda bakkanter. Husen som börjat byggas ligger rejält bort från spelytorna, så det är ingen risk att du pangar några rutor.

 

 

På andra nio ligger hålen mer avskiljt från varandra. Det gör att snedslagen inte har samma chans att räddas av en intilliggande fairway. Dessa hål är också mer kuperade, men har du normalflås ska det inte vara några problem att gå. Hål 13 är mycket häftigt: ett par tre med flera högt belägna tees att välja från.

 

 

Hål 16 är banans trixigaste hål, ett par 5 med vatten först på vänster sida och sedan till höger – samtidig som andraslaget ska över ett vattenfyllt dike. Kommer du på hur det ska spelas så hör gärna av dig till oss.

 

 

Salobre är Gran Canarias enda 36-hålsanläggning och ligger på sydkusten, men utan kontakt med havet. Från Maspalomas är det kvartens körning och det går inte att missa avfarten från motorvägen. När du väl tagit dig genom grinden är det en bit att köra, du ska parkera i garaget under hotellet.

 

Salobre New. Nedan: Salobre Old.

 

Inledningsvis fanns en bana, med en lite annorlunda sträckning. När sedan ytterligare en bana samt hotellet tillkom flyttades proshopen till hotellet och den ursprungliga banan fick ny sträckning. Efter att ett tag kallats för North och South Course heter banorna idag Old och New Course.

 

 

Gamla banan är ganska kuperad, lite jämt skägg om vi rekommenderar golfbil eller ej. Bilen kostar per person, goda nyheter för den som är ensam i bilen. På nya banan är det obligatorisk bil – från tredje hålet framåt kommer du att fatta varför, big time!

 

Salobre New. Nedan: Salobre  Old.

 

En sak vi verkligen gillade under våra rundor på Salobre var att alla banarbetare hejade, oavsett om vi försökt ha ihjäl dem med våra snedskott. Det är ett mysterium att alla klubbar inte fattar att detta är en del av helhetsupplevelsen.

 

 

Vi började på New Course. Det här är en av de mest dramatiska layouter vi lirat. Ofta står du mycket högt, oavsett vilken tee du spelar från, och slår neråt – vi hade inte protesterat om de använt kubikmeter istället för meter i banguiden. Som mest går den att spela 4 821 meter, par 68. Under vårt besök körde de dessutom ”Tee it forward-konceptet” på den här banan – alltså framflyttade tees för att få spelet att flyta bättre. Det gäller då att ha koll på vilken tee du verkligen står på när du slår ut. Vi såg också att man lagt igen en hel del bunkrar för att göra banan lättare. Vi gillade inget av det här på just den här banan.

 

 

Samtidigt var det inget vi hängde upp oss på, för banan är så extremt dramatisk anlagd att det finns så mycket att ha kul med ändå. Har du inte tid att ge dig ut på serpentinvägarna på öns mitt får du en rejäl chans här, se bara till att föraren är nykter. För att det inte ska gå för fort nerför går bilarna betydligt långsammare än du är van vid.

 

Inspelet på hål 3.

 

Det som imponerar mest med layouten är att man överhuvudtaget lyckats klämma in en 18-hålare i den här terrängen. Alla tees är fint uppbyggda med stora stenpartier och det måste ha kostat en förmögenhet. Bara att bygga upp greenen på hål 3 krävde säkert en veckopeng och lite till.

 

 

Vatten är bara i spel på några hål mot slutet, störst chans att förlora bollar är istället att du missbedömer avstånd från högt belägna tees – se till att få med en banguide. Missar du fairway och hamnar i en stenslänt är det dock goda chanser att bollen rullar ner mot fairway – så banan är inte den bollätare man först fruktar. Spelar du bara en bana på Salobre är det utan tvekan denna som gäller, så länge du inte har höjdskräck.

 

 

Gamla banan är mer traditionell. Här kan du som mest klämma ur 5 825 meter, par 71. Toalettbyggnaderna längs banan är läckert integrerade i stenlandskapet och ger vilda västern-vibbar.

 

 

Det kan finnas golfhistoriska poänger i att betala dyrt för banor som upplevelsemässigt inte är värda den saftiga greenfeen. Huruvida Maspalomas hör dit är för dig att besluta, men det var här karaktären Gösta Angerud blev skogstokig och hivade bagen i sjön i Lasse Åbergs klassiska film ”Sällskapsresan”. För den som vill göra en ”Gösta” är det 15:e hålet som gäller – glöm inte att lämna kvar bilnycklarna i bagen.

 

Soluppgång närmast sanddynerna. 

 

Att banan är en av de mest trafikerade på Gran Canaria har mycket med det centrala läget att göra, samt att den är helt platt och lätt att gå. Har du inga skavanker ser vi inte varför du ska hyra bil, om det inte är gps:en i dessa som du är ute efter. Samtidigt spelade vi utan banguide och upplevde inga problem utöver de vi alltid har när vi spelar golf. Banan ligger i ett naturreservat och det enda ljud du lär höra är fågelkvitter.

 

Korthålet 16, ett av bara två hål med vatten i spel.

 

Vi gick ut som första bokningsbara boll på morgonen, tio minuter senare blev det tillräckligt ljust för att vi skulle se vad vi höll på med. Hål 3-6 går längs sanddynerna och det var vackert med solen som gick upp över havet. Med lite blåst kan du höra vågorna slå in här.

 

 

Banan är relativt lättspelad för den som likt oss inte alltid slår rakt; missar du en fairway räddas du ofta av fairways på intilliggande hål. Vatten är bara i spel på två hål mot slutet. Hål 16 är ett korthål med rejält med vatten mellan tees och green – inget Gösta hade gillat om han tagit sig hit. Skicket var under vårt besök mycket bra rakt igenom, med jämna och snabba greener. Klubbhusmiljön är mycket trevlig, med en uteservering med fin utsikt mot banans inledning och avslutning.

 

Restaurangen och klubbhuset på Maspalomas.

 

Anfi Tauro var fram till Salobre öppnade sin nya bana Gran Canarias utan jämförelse största golfprojekt. Skickmässigt håller vi den fortfarande som den främsta. Kostnaden för att spränga fram en förstklassig bana i sluttningarna på vad som ser ut att ha varit ett gigantiskt stenbrott måste ha slukat en och annan veckopeng. 

 

 

När du kommer hit ska du parkera i källargaraget – det kan vara en nedfälld bom i vägen men säg då bara till i proshopen på höger sida så fäller de upp den. Sedan vi var här första gången har de byggt ett stort hotell, som precis som husen runt banan smälter in väl i stenlandskapet. Kolla husen som ligger vänster om första hålet, svårt att påstå att de stör golfupplevelsen.

 

Första nio är bra på alla sätt, med fina spelytor och bunkrar med mjölig vit sand. Efter tre platta hål tänder det till lite på fjärde, ett dogleg med högt belägna tees. Vatten är i spel på två hål, rejält så på 9:an.

 

 

Sista nio är av en helt annan karaktär upplevelsemässigt – samma fina kvalitet men betydligt mer kuperade och spektakulära. Om du under första nio undrade varför du i hela fridens namn satsade på en golfbil kommer kvittot på att du gjorde rätt här. Dessutom hjälper gps:en i bilen till många gånger när det på grund av höjdskillnader kan vara svårt att bedöma avstånd. 

 

 

Det är svårt att hitta några större rabatter på greenfeen, men även utan tycker vi att du ska slå till, det lär dyka upp få chanser att spela en lika häftig bana och med tanke på vad det kostat att bygga den känns greenfeen faktiskt helt acceptabel.

 

Meloneras är populär bland svenska golfresearrangörer. Att tidningen Svensk Golf genom åren visade upp banan misstänkt mycket i sina golflektionsreportage har säkert bidragit. Skicket är fint rakt igenom, med snabba greener och vit finkornig sand i bunkrarna. Layouten är svagt kuperad och det är inga problem att gå.

 

 

Öppningshålet ligger långt bort från klubbhuset, så oskyldiga slipper uppleva din otoppade dagsform. Första nio har ingen kontakt med havet, istället har man försökt skapa en estetisk inramning genom att plantera massor av exakt likadana palmer som skiljer hålen åt. Efter några hål börjar man känna sig ganska mätt på de där palmerna och börjar önska sig vad som helst som bryter av.

 

Sista nio är betydligt roligare, med fina upphöjda vyer mot Atlanten på hål 12-15. Avslutningshålet ligger precis som öppningshålet mitt i ingenstans och det känns lite tråkigt. Hur man tänkt kring klubbhuset är ett mysterium. Istället för att lägga det vid kanten mot Atlanten ligger det så att man från uteserveringen har utsikt mot infartsvägen, parkeringen och en stor grusplätt. Obegripligt.

 

Greenfeen är på tok för dyr tycker vi, för även om det är svårt att hitta några fel på banan är det inget utöver havsutsikten på fyra hål som riktigt greppar tag i en. Första nio kunde vara vilken bana som helst i Florida och över ölen efteråt (som vi tog på annat stället för att slippa grusplättsutsikten) kom vi knappt ihåg något av dem.

 

Väljer du mellan Anfi Tauro och Meloneras tycker vi absolut att du ska satsa på den förstnämnda. Komplettera sedan med Bandama för helhetsupplevelsen och Salobre New för spektakuläriteten och du har prickat av de i vårt tycke tre starkaste korten på Gran Canaria.