Gott om banor och lättåtkomligt med flyg

 

Alicante är centralort i vad som för svenska golfare kanske mest är känt som Costa Blanca, vi har testat banor längs hela kusten och även i inlandet. Banorna längre norr- och söderut hittar du under Valencia respektive Murcia/Costa Calida.

 

Säg Alicante och många svenska golfare hör Torrevieja, som med åren blivit ett starkt fäste för svenska övervintrare. Många är med i den nordiska föreningen Mas Amigos och även om du den vägen kan få rabatterad greenfee finns det betydligt bättre rabatter på andra håll för den som letar runt.

 

La Finca. Längst upp: klubbhuset på Las Colinas.

 

Vi började i norr, strax utanför den lilla staden Dénia, mest känt för att ha ett slott och båtförbindelse med Baleariska öarna, där Mallis och Ibiza ingår. Strax utanför staden hittar du Denia Marriott La Sella Golf Resort & Spa, räkna en timmes körning från flygplatsen i Alicante och dryga timmen till Valencia.

 

 

Utöver 186 rum och sviter i olika kategorier finns här en golfbana med 27 hål. Hela klabbet ramas in av riktig fina kullar och berg, där Montgó når högst med sina 753 meter. Tyvärr hade vi otur med vädret under vårt besök, men fotot nedan, som vi tog när vi var här för några år sedan, ger en antydan om hur vackert det är här vid klart väder.

 

 

Från hotellet är det bara tio minuter med bil till Dénia såväl som till lite mindre kuststaden Javea, båda väl värda ett besök. Mellan de två städerna är det 20 minuters körning. Har du med dig ickegolfare kan du alltså skicka iväg dem på en heldag med den här triangelturen medan du sköter din golf. Skulle de vara tillbaka innan du är klar finns det spa såväl som gym på hotellet.

 

Utsikten från vår balkong, mot poolområdet och mot golfklubben.

 

Vårt rum var väl tilltaget, med en sittgrupp och ett mycket bra badkar (vi brukar hamna här med en kall öl istället för i spa-avdelningen). Sängarna var som brukligt i Spanien något hårda men täcket och kuddarna var förstklassiga.

 

 

Vi var här två kvällar och åt båda våra middagar i restaurang Montgó, som alltså är döpt efter högsta bergstoppen i området. Har du som oss den inkluderad i ditt paket är det en buffé eller trerätters som gäller, för vår del var det den senare rakt igenom och det fanns gott om bra och varierade alternativ för varje steg.

 

Tonfisk respektive bläckfisk som förrätter. Nedan: torsk som huvudrätt.

 

Överlag var rätterna mycket innovativa och goda och vi fastnade speciellt för tonfisken som såg helt olika ut beroende på om du tog den som för- eller huvudrätt. Krämig iberisk skinka på potatiskroketter var en annan höjdare som förrätt. För den som likt oss och Obelix gillar revben erbjöd menyn ”1 kg 60-day, dry aged Rib of Beef”.

 

 

La Sella Golf, ligger i direkt anslutning till hotellet. Hemsidan ger bitvis upphov till förvirring, med formuleringar som ”We like to tell it to the 4 wind: we have the best course.” Foton och flyovers över hålen lämnar också en del att önska. Det tre niohålarna heter Llebeig, Gregal och Mestral. Det här är inte namnet på tyska generaler, utan på vindar som blåser här nere. Andra regionala vindar som fått namn är LLevant, Xaloc, Migjorn, Ponent och Tramuntana – det finns alltså förutsättningar att bygga ut golfbanan rejält.

 

Klubbhuset, vars uteservering ger dig fina vyer mot första tee på Gregal och sista green på Llebeig.

 

Llebeig är mestadels omsluten av granskog och från flertalet hål ser du Montgó-bergets baksida (på framsidan har du Dénia). Mestral är mest kuperad och erbjuder fina vyer mot havet. Gregal är plattast och därmed bästa alternativet för den som vill kombinera gående med dålig ork, här finns också flest vattenhinder. Vi valde att satsa på vatten och vyer, alltså Gregal och Mestral och började på den senare. Slingan är kuperad men inte så att du kommer att krokna, tänk Danmark. Det här är utan tvekan det bästa alternativet på La Sella (vi har även lirat Llebeig tidigare), dels för att den är kuperad men också för att det händer mer grejor här. Skickmässigt var den också klart bättre än Gregal. Tyvärr gjorde väderleken att vi inte fick några vyer mot havet.

 

Öppningshålet, ett korthål uppför, ligger väl utom synhåll från klubbhuset, så du slipper visa upp din ouppvärmda sving. Flertalet fairways är separerade av onduleringar, så trots att landskapet här är helt öppet slipper du känslan av att golfare på angränsande hål är där och stör dig. Hål 4 är anläggningens bästa hål, ett par 4 där det krävs tunga-rätt-i-munnen på utslag såväl som inspel – vatten är betydligt mer i spel här än på något av Gregals hål.

 

Enda malören på slingan är när du ska vidare från hål 6. Du är då nästan i höjd med 7:ans green och tvingas gå hålet, ett par 4, baklänges för att komma till tees. Vi gissar att många förstagångsbesökare gör som oss och lämnar bagarna och tar med enbart drivern. Här är vårt tips att ta med bagen en bra bit mot tees, för det är längre än man tror. Säkert är det många medlemmar som peggar upp på fairway och spelar hål 7 som ett kort par 3.

 

 

Gregal (samtliga foton nedan) spelas klart kortare än de två andra slingorna och det påannonserade vattnet är framförallt i spel på hål 7 och 8. Öppningshålet ligger elakt, med klubbhusets uteservering direkt bakom tees. Skickmässigt var fairways på de inledande hålen klart märkta av att det var spansk vinter.

 

 

Utöver greenerna är det bermudagräs på alla slingor, detta går i vila och blir brunt vintertid – om du skulle ha missat det på våra foton. Greenerna var dock mycket fina och lättrullade under vårt besök och bunkrarna var också rejält bra, till utformning såväl som sandkvalitet. Ett stort plus att det inte finns någon bebyggelse runt banan. På samtliga slingor har du en bra chans att ta dig runt på samma boll. Eftersom det kan vara en hel del stora golfgrupper på La Sella kan det vara en idé att stämma av din starttid med proshopen, så att du inte hamnar bakom ett stort gäng fyrbollar.

 

 

Fyra mil norr om Alicante ligger Villaitana, en golfresort med strålande utsikt över Benidorm med alla sina mini-skyskrapor. Komplexet inrymmer två hotell (arkitekturen är av typen ”Disney möter Antiken”, utan att bli kitchig) och två 18-hålare – en par 72 och en par 62, båda ritade av Nicklaus designfirma. Klubbhuset är mycket trevligt och uteserveringen har bra utsikt över många hål. Fullängdsbanan heter Levante och bjuder på bäst vyer över Benidorm med alla sina mini-skyskrapor. Layouten är trevlig och omväxlande, lagom kuperat med vatten i spel på fyra hål. Som ofta är de sista nio klart bäst. Ruffgräset är av typen som går i vintervila och därför blir brunt, något som inte påverkar spelet negativt.

 

 

Den andra banan heter Poniente och en konservativt lagd golfare frågar sig spontant hur någon kan lägga pengar på ett affischnamn som Nicklaus för en bana som endast är par 62 och där en hyfsat långtslående kan driva green på 17 hål. Vårt tips är att inte bry sig hur en bana ”ska” vara utan istället uppskatta hur man lyckats skapa en riktigt kul golfbana i ett landskap fullt av raviner och dalgångar. Vi hade lika trevligt här som på stora banan och den kräver minst lika mycket teknik (som vi ändå inte har). På Poniente går även fairwaygräset i vintervila, så endast greenerna är gröna nov-feb. Bil är obligatorisk och den lär du dig snabbt att uppskatta under transportsträckorna mellan hålen.

 

 

Alicante Golf ligger inte alls fem minuter från centrala Alicante som de proklamerar på hemsidan. Räkna kvartens körning, om du har tur med trafiken. Vi har genom åren haft lite svårt för klubben, det känns som att de har fullt upp med sina medlemmar och att vi andra mest kommer och stör. Greenfeen är ganska hög, vilket sannolikt är ännu en komponent i att hålla kreti och pleti borta.

 

 

Trots att banan ligger en bra bit från centrala Alicante, i förorten Playa de San Juan, är det trångt och hålen snirklar sig fram i tät bebyggelse – flera gånger under rundan passerar du genom gångtunnlar för att komma till nästa gräsyta att spela på. Nät och stängsel har satts upp på många håll för att skydda lägenhetskomplexen från snedskott.

 

Hål 14, du ser ruinerna strax bortom green.

 

Signaturhålet måste väl ändå vara 14 – hur många golfbanor har en romersk ruin mitt i fairway? Är du mer intresserad av din score än historiken kan vi berätta att området är märkt som MUA. Även om det finns några fina hål här och där är det först på sista tre hålen som banan riktigt greppar tag i oss, layout- såväl som skickmässigt men även inramningen.

 

 

Som på flertalet banor i Spanien är det bermudagräs på fairway och det blir brunt på vintern, dock med någon sorts WC-anksgrönt i sig här och var. Efter avslutad runda är det en liten promenad för att komma tillbaka till klubbhuset, som är riktigt glassigt interiört (fotot ovan). Även uteserveringen är fin, men har tråkig utsikt mot parkeringen.

 

 

El Plantío Golf Resort ligger bra till om du flyger in från Sverige och vill komma ut på golfbanan utan dröjsmål – det är bara kvartens körning från Alicantes flygplats. El Plantío är också den bana som ligger närmast Alicante centrum tidsmässigt, närmare än Alicante Golf (som har samma ägare), räkna runt tio minuters körning.

 

 

Huvudnumret på anläggningen är boendet, faktiskt har vi sällan bott så bekvämt på en europeisk golfanläggning. Lägenheterna är utspridda på flera byggnader och mycket rymliga, räkna 98-104 kvm om du bokar med två sovrum, 128 kvm om du bokar med tre sovrum. Utöver sovrum, allrum och matplats finns det två badrum, det ena i det största sovrummet, det andra i hallen. I vår lägenhet var det regnskogsdusch i det förstnämnda och badkar i det andra. Köket är fullt utrustat, med kyl/frys, mikro och diskmaskin. I separat utrymme finns tvättmaskin och torktumlare. Mycket gott om förvaringsutrymme, i sovrummen såväl som i hallen. Stor uteplats. 

 

Stora sovrummet med eget badrum.

 

Ska du fylla upp kylen/frysen är det bra att veta att det inte finns någon supermarket i närheten, samt att dessa i Spanien generellt håller stängt på söndagar. Restaurangen på hotellet erbjuder samtliga måltider. Lunch kan du också käka i klubbhuset (nedan), där det i lågsäsong är mer folk och lika bra mat.

 

 

Golfbanan ligger i direkt anslutning till boendet, men för att ta dig till klubbhuset och första hålet är det fem minuters promenad genom bansträckningen. Tar du bilen är det 1,5 km, håll vänster hela tiden. Har du för avsikt att klämma in en runda innan flyget ska du ha koll på temperaturprognosen, det här är ett område som kyliga morgnar kan drabbas av frost och då skjuts alla starttider framåt.

 

 

Under vårt besök fanns inga banguider, så kolla på teetavlorna och memorera inspelen – här och var kan det vara till hjälp. På hål 3 (två fotona ovan) ska du se upp så att du inte slår ut på hål 15, håll höger. Det här var nog vårt favorithål på banan, ett kort par 4 dogleg höger med upphöjda tees och inspel över vatten.

 

 

Layouten kan spelas från 5 087 upp till 6 206 och flertalet hål är platta och lätta att trampa sig runt på. Det är absolut inte en av de bästa banorna i området, men vi skulle lätt kunna bo här en vecka, men då med spel även på andra banor i området, med hyrbil.

 

 

Alenda ligger kvarten rakt västerut från Alicante. Det här är en välkött anläggning rakt igenom och om det inte är golf du är ute efter finns här padelbanor, stort gym och säkert en del annat. Klubbhuset är stort modernt och stilrent, med lika mycket spansk charm som ett bitsockerpaket, även invändigt.

 

Klubbhuset. Nedan: hål 4 fram- och bakifrån.

 

Banan har fem tees och kan spelas från 5 138 upp till 6 245 meter, par 72. Layouten är hyfsat kuperad, men med normalkondis ska det inte vara några problem att gå. Drivingrangen är fin, för den som håller på med sådant.

 

 

Öppningshålet är ett långt rakt par fem svagt uppför, sedan vänder du tillbaka neråt på ett kortare par 4 och sedan uppåt igen på ett korthål. Håll sedan höger för att komma till nästa hål, som är ett riktigt kul kort par 4 där du står högt och ska över vatten på inspelet – här krävs mer tanke än kraft, amatörgolf när den är som bäst.

 

 

Nian avslutar vid klubbhuset och på nästa tee kan du för första och enda gången, tror vi, skymta havet långt där borta. När du närmar dig green har du en fin kaktussamling på högersidan. Är du aktiv på sociala medier kan du lägga upp ett foto och sedan tagga någon…

 

 

Vi hade gärna sett att klubben vänt på slingorna, så att man avslutar rundan framför klubbhuset – som det är nu ligger hål 18 mitt i ingenstans. Då skulle man också få börja rundan en bit bort från allas blickar vid klubbhuset, när man i vanlig ordning är ouppvärmd och svingen har en extra portion estetiska defekter.

 

 

Allt sammantaget erbjuder Alenda en trevlig runda och skicket var bra rakt igenom under vårt besök. På hål 12-14 störs man av närheten till stora vägen, men i övrigt var det lugnt och skönt.

 

 

Utanför svenskfästet Torrevieja finns det en hel drös med banor. Strax nordväst om staden hittar du La Finca, som erbjuder 18 hål med rikt fågelliv. Några hål kröker men oftast är det rakt fram som gäller. Några hål som sticker ut är 14 med en skålformad green där centrifugalkraften tycks kunna göra puttning överflödig och 17, ett dogleg över vatten där du med en carry på drygt 200 slipper tjafsa runt på fairway. En lokal regel säger att du kan skjuta mot green om framförvarande boll är på väg runt på fairway. Vad framförvarande boll kommer att säga till dig om de inte hört talas om den här regeln är vi inte lika säkra på.

 

 

Numera finns här ett femstjärnigt designhotell som interiört inte är helt olikt Paradoren vid El Saler söder om Valencia. Mycket trevlig personal och spatiösa rum, inte minst badrummen. La Finca, Ramblas och Villamartin ägs av samma företag och det är inte omöjligt att förhandla till dig ytterligare rabatter i lågsäsong om du har för avsikt att lira hyfsat många rundor på dessa tre banor.

 

 

La Marquesa ligger i Quesada, ett rejält stort område strax nordväst om Torrevieja som vid en första anblick ger intrycket av ett township för nordeuropéer och britter som gärna håller sig på sin kant. Första nio är pannkaksplatta, sedan blir det aningen mer kuperat. Banan är småputtrig utan att ge något bestående intryck. Om du av någon anledning skulle vilja träffa svenskar när du är på semester från Sverige har svenska kolonin i området tävlingar här två gånger i veckan.

 

 

Rakt västerut från Torrevieja hittar du Vistabella, en 18-hålare – som länge bara hade elva hål. Det blev inte fler då de hade problem att få byggnadslov för de hål som låg i en annan kommun. Eftersom vi golfare är konservativt lagda erbjöds man ändå att spela 18 hål, genom att efter att ha avverkat de elva hålen köra en andra gång på hål 1 och 4-9. Den som kom till hål 1 och 4 för andra gången har företräde. Det här låter ju ganska genomförbart. Problemet uppstod när många helt enkelt struntade i hål 10 och 11 och körde två varv på 1-9. Det blev då lätt kö på 4:ans tee. Hade vi golfare inte varit så konservativa hade klubben lätt löst det där genom att bara köra banan som en 11-hålare.

 

 

Numera har klubben alltså byggt ut till 18 hål. Vi har ännu inte varit tillbaka för att testa de nya hålen, men de ursprungliga elva var bland de trevligaste vi spelat i området. Layouten är öppen och med rejält många bunkrar som tvingar dig att tänka till på varje tee.  Allt var under vårt besök i bra skick. Klubben använder sig av bermudagräs vilket innebär att fairwaygräset blir brunt vintertid, men det påverkar inte på något sätt kvaliteten – tvärtom innebär grässorten att du nästan alltid har ett torrt underlag även vid blöt väderlek. För att hitta till klubben kör du väg 945 mot Orihuela och innan du kommer till Jacarilla svänger du höger mot Urbanization Entre Naranjos.

 

 

Strax sydväst om Torrevieja ligger ett kluster av bra banor. Den högst rankade är Las Colinas. Vi skulle testat banan redan för några år sedan när vi passerade, men då var Europatourens kvalificeringsskola här och de vägrade maka på sig.

 

 

Om du slarvat och fått med dig icke-golfare på resan ska det finnas en hel del andra förströelse på anläggningen, inte minst när det gäller racketsport (självklart även padel). Vill de testa golf är träningsområdet designat av Miguel Ángel Jiménez.

 

 

Första intrycket när du anländer till klubben är fint, med ett mycket trevligt klubbhus och en uteservering med utsikt mot avslutningshålet. Rangen ingår i greenfeen och som sig bör på en anläggning med självaktning är bollarna upplagda i pyramider.

 

 

Så till själva banan, som är utlagd i en stor cirkel. Första nio hålen spelar du i cirkelns övre del, andra halvan i den nedre, efter att ha passerat klubbhuset. På hemsidan finns flyovers över samtliga hål, om du vill ha ett virtuellt inspelsvarv.

 

 

Med normalkondis ska det inte vara några problem att ta dig runt till fots. En anledning att hyra bil är få gps:en. Sätena i bilarna är av den där riktigt sköna varianten, bra för ålderstigna beniga rövar.

 

 

Som mest kan du klämma ur 6 341 meter ur layouten, som minst 4 607, par 71. Om du promenerar ska du se till att få med dig en banguide, det finns ingen skyltning på tees och scorekortet visar ingen karta över hur hålen går. Skyltningen när du ska vidare till nästa hål är obefintlig, i varje fall för oss fotgängare – det här ser vi gärna att de fixar till så man slipper virra runt och leta vart man ska vidare.

 

 

De två inledande hålen ger dig chansen att missa en del utan att det får för stora konsekvenser, sedan blir det betydligt svårare på hål 3, ett långt par 5 där andraslaget kräver rätt längd och riktning för att kunna positionera sig för det riktigt svåra inspelet – speciellt om greenkeepern vaknat på fel sida och satt pinnen framför en av de bakre bunkrarna. Vi har svårt att se ens proffsen försöka gå in på två slag här, möjligtvis Zlatan.

 

 

Runt hälften av hålen har vatten i spel, i övrigt är det de mycket fina bunkersystemen som kan ställa till det för dig, de är utlagda för att tvinga dig att tänka till – som sig bör på en mästerskapsbana – och det gör rundan riktigt kul.

 

 

Las Ramblas i närheten är designad av Pepe Gancedo, som gjort sig ett namn på att klämma in 18-hålare där mer normalt funtade människor aldrig skulle få för sig att anlägga ens ett övningshål. När vi googlade honom insåg vi att vi spelat nio av hans banor och verkligen gillat många av dem, just för att naturen fått styra mer än arkitekten.

 

 

Las Ramblas är dock ett gränsfall, det är helt enkelt lite väl knöligt att ta sig fram, kul en eller två gånger men sedan vill man nog ha det mer traditionellt, med färre träd och mindre lutningar på fairways.

 

 

Klubben har i många år varit populär bland övervintrande skandinaver, vilket vi förr om åren, när klubbhuset var sunkigt och caddiemastern alltid på dåligt humör, inte alls begrep. Numera är dock klubbhuset rejält fräscht och personalen trevlig, så vi har större förståelse för att svenskar och andra gillar att hänga här, det sociala är ju faktiskt viktigare än själva golfen vid en övervintring. Att det är förhållandevis billigt att lira här spelar säkert också in.

 

 

Ska du värma upp på rangen innan rundan ska vi varna för att uteserveringen ligger upphöjd bakom dig, alla kommer att granska din sving och skulle du sedan våga dig upp för en styrkande öl innan tee off lär de ha sin uppfattning klar om dig.

 

 

Layouten är som sagt småknölig på många ställen, du behöver absolut få med dig en banguide, alternativt en bil med gps. Skissen på scorekortet är långt från skalenlig. På flertalet hål är längd lika viktig som riktning. Det kan vara värt att ta sig en titt på hemsidan, där det finns speltips för varje hål.

 

Hål 4 bakifrån, med två raviner som delar av fairway till vänster.

 

Hål 4 innebär ”double trouble”, ett par 5 med två raviner som sorkdödare inte biter på. Bollförsäljare har i alla år påpassligt hängt på vägen mot 5:ans tee, väl medvetna om att många redan behöver fylla på bollfacket.

 

 

Hål 5 är banans svårbegripligaste hål från tees, ett kort par 4 dogleg med mer träd än gräs i siktlinjen. Skulle du komma på hur du ska spela det riskerar bollen ändå att rulla iväg så att du inte kan gå in på andraslaget – het kandidat till banans ”Pato Donald-pris”.

 

 

Trots lutande fairways och väl många trädstammar tycker vi att banan är värd ett besök. Kan du hålla dig till tidig eftermiddag är det extra billigt, vilket ger dig bra marginaler att köpa fler bollar efter hål 4.

 

 

Villamartin , också den i närheten, sjangserade under några år men har hittat formen igen och med ett sedan några år nyrenoverat klubbhus. Förhoppningsvis har de också fixat till drivingrangen, som vid vårt sista besök mest såg ut som en potatisåker där flygvapnet övar bombfällning (bollarna hämtade vi vad som såg ut som ett hönshus som hönorna för länge sedan gett upp).

 

 

Banan är riktigt trivsam och kul – en av de bästa du kan lira runt Torrevieja och med goda chanser att hävda sig mot nykomlingarna söderut. Layouten är omväxlande och det är lätt att efteråt komma ihåg många hål. Tees var inte i samma skick som resten av banan under vårt sista besök, men förhoppningsvis har de fått ordning på det nu.

 

 

Inte långt bort ligger Campoamor. Sista nio är roligast. På hål 14 är teetavlan och skissen på scorekortet inte helt synkade, men det är ett dogleg höger. Några hål gör på skrå, men lutningen verkar vara mot vänster – så se till att spela match mot en vänsterspelare och du kommer att få höra muttrandet om livets orättvisor. Uteserveringen bjuder på en av de bästa vyerna i området, mot hav och bergsryggar. 

 

 

Lite längre söderut, men fortfarande inom 30 minuters körning från Torrevieja, hittar du Lo Romero, en av de nyare banorna i området. Banan var under vårt besök i bra skick, med fina bunkersystem rakt igenom. Sista nio är något mer kuperade än de helt platta första nio.