Flera svenskbanor väster om Marbella

 

Här finns de ursprungliga bosättningarna för skandinaver på solkusten. Några klubbar prioriterar sina medlemmar rejält före greenfeeintäkter, vilket gör dem dyra att komma ut på.

 

Nueva Andalucia, strax väster om Marbella, i höjd med Puerto Banús, har sedan urminnes tider varit så populärt bland oss nordbor att det av och till kallats för ”Nueva Scandinavia”. Området är också känt som ”Valle del Golf” och här ligger ett antal riktigt fina golfbanor, med i några fall rejält feta prislappar. Den för svenskt vidkommande mest kända banan i området är Los Naranjos. Anläggningen hade i nästan 20 år Malmös store son Percy Nilsson vid rodret och utvecklades då till något av ett ”home away from home” för svenska golfare som fortfarande vill ha en rejäl bit av Sverige, men utan vintertjälen. För att få loss pengar till bygget av Malmö Arena sålde Nilsson 2007 anläggningen till fyra kapitalstarka medlemmar.

 

Los Naranjos. Fotot längst upp på sidan: Las Brisas.

 

Efter det har det investerats en hel del i bana och anläggning, med ambitionen att ”apelsinbanan” ska utmana Las Brisas och Aloha som områdets bästa golfupplevelse. Vi har svårt att se detta hända i närtid, men å andra sidan kommer du undan betydligt billigare här än på de två andra.

 

 

Layouten är en parkbana med bebyggelse runtom. Första nio är ganska rejält kuperade och här ligger hålen också mer avskilda från varandra, vilket gjorde att vi gillade dem klart bäst. Sista nio ligger mer öppet och är betydligt plattare, här tappade vi lite av vår entusiasm. Det mest utmärkande för banan är att många greener med dagens standard är ganska små, vilket vi gillar då man får chansen att använda fler klubbor i bagen. 

 

Avslutningshålet från tee, vid inspel och från klubbhuset.

 

Klubbhuset är fint och erbjuder utsikt mot avslutningshålet, ett par 5 med inspel över vatten. Greenfeen är billigare på eftermiddagen och skulle du hyra bil har de gps och riktigt skönt vadderade säten för beniga rövar.

 

 

På kvartens promenadavstånd från Los Naranjos ligger Real Club de Golf Las Brisas, alltid rankad bland Spaniens tio bästa banor – vilket också återspeglar sig i en betydligt köttigare greenfee. Det är inte helt lätt att hitta lediga tider, klubben prioriterar sina medlemmar och släpper inte många tider till utomstående greenfee-gäster. Ska du lira här kan det vara lönt att ha koll på tillgängliga speltider innan du spikar reseupplägget.

 

 

Ett sätt att komma ut betydligt billigare är att hänga på som gäst till medlem, många skandinaver är medlemmar och hänger de inte här kan du säkert hitta dem på Los Naranjos och försöka få till något. Lyckas du med detta kommer du undan med en tredjedel av priset för rundan, vilket gör kostnaden hanterbar.

 

 

Banan är precis som Naranjos en parklayout med konstgjorda sjöar och planterade träd – på Brisas lär de komma från hela världen (träden, inte sjöarna). Layouten är dock betydligt mer lättraskad, det är uppför på hål 2, nerför på 3 samt uppför till klubbhuset efter att du är klar – i övrigt är det i det närmaste platt.

 

 

Banan är extremt välskött, klubben har 27 banarbetare på heltid, varav tre enbart sköter de absolut förstklassiga bunkrarna. Utöver bunkrarna finns det en hel del välplacerade vattenhinder som kan stoppa din framfart. När det gäller estetisk inramning under rundan är det framförallt det 1 200-meter höga berget Pico de la Concha som gör intryck.

 

Avslutningshålet med kiosken precis ovanför stenmuren.

 

Klubbhuset ligger högt och från uteserveringen har du vyer mot havet. Kiosken som passeras efter nio erbjuder också fina vyer, mot avslutningshålet och mot samma hav. Här kan du köpa riktigt bra mackor och många stannar till här efter rundan istället för vid klubbhuset.

 

 

Frågan du kanske ställer är huruvida en runda på Brisas är värd tre gånger så mycket som en runda på Naranjos. Det självklara svaret skulle vara nej. Samtidigt hänger det naturligtvis på hur du ser på ditt golfande – och huruvida du ser på greenfeen som en utgift eller en investering.

 

 

På Brisas betalar du även för trofén och exklusiviteten. När kompisarna där hemma skryter med att de spelat Naranjos utdelar du en rak höger med Brisas. Vill du golva dem finns det en ännu större trofé 20 minuter bort.

 

 

Aloha fem minuter bort är precis som Brisas en privat bana med jobbigt hög greenfee men även här kan du göra det hanterbart om du kan haka på en medlem. Layouten är svagt kuperad,  med normalflås är det inga problem att gå.

 

 

Första hålet är drygt 500 från gul tee och knappt 500 från röd tee och heter ”Tranquilo”. Vi kände att ”El Panico” hade varit ett lämpligare namn när vi tog i med drivern så att amalgamet nästan lossnade. Banan är ganska lång (6 007/5 254 från gul/röd tee) och angenämt småputtrig utan att lämna ett outplånligt intryck. Flera hål bjuder på doglegs, men de svänger ofta inte mer än att det går att satsa fullt från tee. Något riktigt signaturhål hittade vi inte. På hemsidan har de en videofunktion med flyovers (filmat helikopterperspektiv av samtliga hål), som ger dig en bra bild av layouten.

 

 

Guadalmina  ligger tio minuter västerut, i San Pedro de Alcántara. Här finns två 18-hålare, Norra och Södra banan. Vi satsade på den senare, för att klubbchefen sa att den är nere vid havet och vänder – något som känns helt overkligt när man står vid klubbhuset med känslan av att vara närmare Madrid än Medelhavet.

 

Många hål omges av bebyggelse, inte fula små lådor av typen som byggdes sista åren innan fastighetsmarknaden kollapsade, utan riktigt fina mindre hus i spansk stil, ofta med prunkande trädgårdar. De är inte i vägen för sneda slag. Hål 10 spelas mot havet och 11:an är ett korthål som följer stranden på ett effektfullt sätt.

 

Atalaya ligger bara några minuter västerut och har också två banor. Den ursprungliga – Old Course – är en platt historia lätt att gå och därmed populärast bland greenfeespelare och medlemmar. Bättre spelare föredrar ofta den här banan, för att den är mer förutsägbar.

 

 

Vårt tips är att satsa på New Course, för att den är roligare med sin kuperade layout och dessutom erbjuder fin utsikt mot Medelhavet på några hål. Skickmässigt kunde vi inte se några större skillnader på banorna, båda var riktigt bra med jämna och snabba greener. Medan Gamla banan är normallång är den Nya bara 5 142/5 044/4 356 från vit/gul/röd (par 70). Trots detta har man lyckats klämma in ett par tre som mäter hela 246/199 från gul/röd.

 

Samtliga foton ovan och nedan är på Nya banan. 

 

Receptionen kommer sannolikt att rekommendera en golfbil till Nya banan, men med normalflås är det inga större problem att ta sig runt. Däremot är de en rejäl promenad att ta sig till första tee, vilket beror på att det nya klubbhuset p.g.a. finanskrisen aldrig blev byggt mellan banorna. Se till att få med dig en banguide, de skisser som ska finnas på tee-stenarna har flagnat bort och på scorekortet finns det ingen banskiss. Klubben har en funktion på sin hemsida där du kan boka greenfee med upp till 30 procent rabatt. Nya banan är något billigare att lira men kolla med klubben om de kan erbjuda ett bra pris om du vill lira båda banorna samma dag (då kan du hyra bil på den mer kuperade Nya banan).

 

 

Villa Padierna ligger kvarten västerut från San Pedro de Alcántara, ungefär halvvägs mellan Marbella och Estepona, och har tre 18-hålare. Tramores är mer av Pay & Play, så vi testade de två andra. Väl framme vid klubben ska du parkera i garaget under det pampiga rosa hotellet, som är integrerat med klubbhuset. Från garaget når du golfreceptionen via hiss eller samma väg du kom ner med bilen. I proshopen får du en biljett så att du slipper betala för parkeringen.

 

Vinnaren i matchspelet på Villa Padierna, med hotellet i bakgrunden. I brist på sponsrad pokal blev det en teekula.

 

Vi började på Flamingo. Banan är med 5 456 meter par 71 relativt kort, men med tanke på att det är några hål som spelas uppför tycker vi inte att du ska flytta bak. Från röd tee är det normallångt. Vi gick banan och de där uppförshålen känns en del i benen mot slutet.

 

 

En hel del vräkiga hus och pråliga lägenhetskomplex omgärdar banan, men på behörigt avstånd från sneda slag. Nerförshålen har gott om utrymme, så gör inget omdömesfullt utan ladda allt vad du har. Nian kan ställa till det för kortslående – pegga upp längre fram utan plikt, golf ska vara kul. Hål tio är inte så svårt som det ser ut från vit och gul tee, gå fram till röd så ser du att det finns mycket att landa på även för dig som inte slår långt.  

 

 

Sedan var det dags för Alferini, som är klart backigare. Efter att Monte Mayor kånkade och stängde är det här bästa alternativet i området för den som vill ha en rejält kuperad layout. Till skillnad från Mayor, vars inofficiella slogan var ”It takes balls to play Monte Mayor” är det lättare att hålla bollarna i spel här.

 

 

Flera av hålen, inte minst inledningsvis, snirklar sig fram omgivna av djupa dalgångar. Det här gör att du inte ska starta för tidigt vintertid om du vill ha hjälp av solen för att hålla dig varm. Har du sorkdödare som ditt standardslag är de tre första hålen tuffa, sedan blir det mer hanterbart.

 

 

Som mest går det att klämma ur 6 648 meter ur layouten, par 73. Under vårt besök upplevde vi att flera tees var framflyttade, inte ovanligt i Spanien när man antingen vill snabba på spelet eller parera många golfares brist på självinsikt när de väljer tee.

 

 

Tre av fyra tees på avslutningshålet kräver en rejäl pärla över en ravin (fotot ovan). Även här hade de flyttat fram tees så att ravinen inte var i spel. Ignorera detta och slå ut över ravinen, allt annat vore tjänstefel.

 

 

Greenfeen på Flamingos och Alferini är ungefär samma. På Flamingos, som har några stadiga uppförsbackar, kan du överväga att lägga till för bil, på Alferini ska du definitivt göra det – det är rejäla transportsträckor mellan några hål. Bilarna har ingen gps, så få med dig en banguide.