TBR 1 november 2023

The Bobmen report: 1 november 2023

Börjar bli dags att ställa in klubborna och ta fram långfärdsskrillorna (förutom i Sydverige där de lirar året runt, med glykol i kaffet och spikpistol för peggning). Nu hoppas (du undrade säkert vad vårtbitaren, fotad mitt i vår puttlinje, gjorde här) vi att ni som vill också har råd att få till den där sköna golfveckan eller två utomlands, för att bryta av vintermörkret tills vår del av världen blir beboelig igen. Längre ner tipsar vi om destinationer där våra svenskpesetas eventuellt räcker både till golf och öl.

Herrgårdsmiljö med promenadavstånd till golfen

Sedan sist har vi varit på Friibergh Herrgård norr om Stockholm, i ett försök att dämpa ångesten över att det blir allt mörkare och att många svenska banor i den här vevan stänger ner.

Friiberghs GK. Längst upp: Friibergh herrgård. Nedan: Bro Bålsta GK.

I deras färdigpaketerade golfpaket ingår del i standard dubbelrum med frukost, afternoon tea, 4-rätters middag och spel på Friiberghs eller Bro Bålsta GK. Väljer du spel på den förstnämnda banan kostar paketet 2 195/2 325:- vardag/helg. Med Bro Bålsta är priset mån-tors 2 270:- och något dyrare fre-sön, hänger lite på vilken tid du slår ut, se nästa stycke. Du kan också uppgradera paketet med spel på en av Bro Hof Slotts två banor. Paketet utan golf kostar 1 745:-/person i standard dubbel.

För den som likt oss köper till en greenfee för att få med två banor på en helg kostar den på Friiberghs GK 450/600:- vardag/helg. På Bro Bålsta är priset 525:- mån-tors och 625-775 fre-sön. Båda banorna hade mycket fina och lättrullade greener andra veckan i oktober. Läs reportaget.

Glöm Tumba – Kalle Anka var den skyldige

I närheten av Bro Bålsta GK hittar du Lasse Åbergs museum. Vi svängde inom för att få lite hjälp med svingen av Lasse och svinggrunkan ”Vardon”, från filmen ”Den ofrivillige golfaren”. På museet finns också golfbagen som karaktären Gösta Angerud hivade i vattnet på Maspalomas golfbana i ”Sällskapsresan” (vår Bobman gör samma sak ovan, på samma hål, som en sympatihandling gentemot Gösta). Historien har alltid tillskrivits Sven Tumba och Lasse lånade den till sin film.
– Döm av min förvåning när jag 42 år efter filmens premiär fick reda på att episoden fanns i Kalle Ankas julbok 1973, med bilnycklar och allt, berättar Lasse.

Världens bästa banor utsedda

World Golf Award presenterade i förra veckan sin syn på det bästa som golfen kan langa fram i en mängd kategorier. Branschen såväl som vanliga civilister är med och röstar fram vinnarna, men det blir ändå lite krystat på sina håll, inte minst för att de måste ha någon sorts variation av vinnare så att folk inte tröttnar. Men listor är alltid kul, så här kommer några av vinnarna, med våra kommentarer.

Serapong. Längst upp: La Perla i Albanien, som inte toppar några listor i år heller. Nedan: Quinta Lago South.

Serapong Course på Sentosa Golf Club i Singapore utsågs till världens bästa golfbana 2023. Fine with us, det är skickmässigt en av de absolut bästa banor vi lirat, med tees som gröna marmorgolv. Mest imponerande är dock att klubben har två 18-hålare på en superkommersialiserad ö mindre än Södermalm i Stockholm och med fem miljoner årliga besökare.

Quinta Lago South utsågs till Europas bästa bana. Bra, men bäst? Knappast, inte ens på Algarvekusten. WGA har ofta Portugal högt på sina listor, så använd lite salt när allt portugisiskt dyker upp.

Kristianstads East Course, du hittar fler foton här. Nedan: Alcaidesa Links.

I Sverige knep i år Kristianstad priset för bästa bana, vi förmodar att det gäller East Course. Ekerum tog priset för bästa golfhotellet. Inte omöjligt att Kristianstad tar hem den här kategorin nästa år, när nya klubbhuset står klart.

La Hacienda Links Golf utsågs till Spaniens bästa bana. Aldrig hört talas om den? Det är gamla Alcaidesa Links som fått sig en rejäl uppryckning. Vi gillade banan redan innan, med riktigt fina vyer mot Gibraltar-klippan.

Royal Joburg East. Nedan: Royal Malta, topprankad på ön år efter år – något måste de göra rätt.

Att Kenya slog Sydafrika som kontinentens bästa golfdestination härleder vi till det där behovet av variation. Mer anmärkningsvärt är att de utsåg Royal Joburg East (klubben har droppat Kensington i namnet) till Sydafrikas bästa bana, den är inte dålig men det finns många betydligt bättre – och framförallt roligare – banor om du ska ner dit och veva.

Jaha, tänker du, nu ska jag iväg och beta av en del av de där kategorivinnarna. Läs det här först, där vi tipsar om hur du ska angripa den här typen av listor utan att behöva sätta hus och barn i pant.

Sedan saknar vi en kategori: "Mest överarbetade prispokalen". Vi har sett en del genom åren, men frågan är om inte den ovan tar priset (har du vägarna förbi Selborne söder om Durban står den i baren där och väntar på dina trånande blickar). Om vi bortser från det estetiska och fokuserar på det golftekniska har killen ett knepigt läge för att få till en ren träff.

Trots allt en bra golfsäsong

Det var en märklig säsong. Tidig vår var vår hemmabana långt från toppskick, men betydligt bättre än året innan, när kvicksilvrets rusningar upp och ner under vintern ställde till det för gräsväxten. I juni kom värmen rejält och många banor började ta stryk av torkan. I samma veva utlovade meteorologerna en sommar i paritet med 2018. Många började nu planera för semester på hemmaplan, samtidigt som lantbrukare, greenkeepers och andra började planera för det värsta.

Samtliga foton från vår hemmabana Ågesta söder om Stockholm. Nedan från vår sista runda slutet av oktober.

I juli kom regnet och många torra banor svämmade över. Sedan snackades det regn större delen av sommaren och många som hade tänkt ligga på stranden kände sig lurade, samtidigt som charterresorna söderut blev rekorddyra.

Men hur var sommaren för oss golfare? Visst, många banor gick inte att spela när det regnade som mest, men i övrigt upplevde vi själva att det funkade, även om vi av och till överraskades av lokala skurar. Styrkan med golfen är just att den funkar de flesta dagar, så länge det inte vräker ner eller är minusgrader. När det blev bra väder igen från mitten av augusti var dessutom vår hemmabana i det bästa skicket på många år. September bjöd sedan på fantastiskt golfväder hela månaden, med högre temperaturer än i juli. Oktober var oktober.

Hur säker är världen för svenskar?

När två svenska fotbollssupportrar dödades av en Allahu Akbar-fanatiker i Bryssel i mitten av oktober fick många sig en funderare. Visst, vi insåg att det svenska paragrafrytteriet kring koranbränningarna kunde göra oss till måltavlor, men när det verkligen händer är det ett uppvaknande. Vågar vi då ge oss ut i världen och lira golf i vinter? Om vi vänder på det, vågar vi stanna hemma? Som Sverige ser ut idag är det större risk att bli skjuten i ditt vardagsrum här hemma av en 16-åring med noll koll på folkbokföringen än ute i stora världen, något som terrorforskaren Magnus Norell även påtalat. Dessutom, risken att du överhuvudtaget ska mördas någonstans i världen är sannolikt någon tusendel av en promille medan det är 100 procent säkert att det svenska vintermörkret kommer att dränera dig på livslust. Välj livet!

Budgetigare tips inför vintern

I förra nyhetsbrevet utlovade vi tips om golfdestinationer där våra svaga kronor funkar hjälpligt i vinter. Inte helt lätt visade det sig. Länder där vi fortfarande har råd att äta och dricka till bra priser, typ Thailand, Indonesien och Vietnam, har många gånger rejält dyr golf (vår korre i Vietnam gjorde en episk uträkning där han konstaterade att han kunde välja mellan en genomsnittlig greenfee eller 75 liter öl på en skuggig uteservering – ett under att vi fick ut honom på någon bana alls). Malaysia erbjuder billigare golf för den som kan tänka sig att lira i storstaden Kuala Lumpur.

Dalat at 1200, vår favorit i Vietnam. Längst upp: vår utsände har precis fått reda på vad greenfeen kostar på banan han skulle spela i Vietnam.

För den som likt oss själv arrangerar resan är Sydafrika klockrent och vi återvänder dit i januari, för att visa vägen till fler banor. På fastlandet i Spanien går det oftast att hitta golf och boende till vettiga priser dec-feb. Då är det normalt bra golfväder söderut (där vi så här långt testat 95 banor) men upp mot Barcelona kan du ha otur med regn.

Vårt boende i Destin i nordvästra Florida. Nedan: Old Course på The National i Belek.

När det gäller USA är dollarn dyr, men golfen är ändå mycket prisvärd och övriga kostnader fullt hanterbara – så stirra dig inte blind på växelkursen utan kolla runt lite på nätet och använd våra tips för billigare greenfee. I Florida har vi testat ett 100-tal banor.

Om du föredrar att åka arrangerat är turkiska Belek svårslaget. Vissa vägrar att åka dit på grund av Erdoğan, men som vi ser det har landet demokratiska val, vilket man inte kan säga om en del andra länder österut dit många golfare gladeligen åker. Att gubben förhalar vårt Nato-inträde ser vi bara som positivt, ger oss chansen att tänka lite kring vad det innebär.

Amelkis i marockanska Marrakech (fotot är inget montage utan Atlasbergen ligger nära banan).

Efter Hamas vansinnesdåd i Israel och israelernas urskillningslösa bombningar av Gaza är det säkert en del som tvekar att resa till arabvärlden. Vi har dock svårt att i dagsläget se att oroligheterna i Gaza ska sprida sig så att du som golfturist påverkas, men i vanlig ordning skadar det aldrig att ha koll på läget. I Tunisien, ett land som erbjuder bra och prisvärd golf, rullar golfen på ganska bra enligt de golfresearrangörer vi varit i kontakt med. Även Marocko ska funka bra, här gäller som vanligt vår varning istället den dyra ölen. Efter jordbävningen i september behöver landet all turism de kan locka.

En av våra Bobmen i startgroparna för vårt första reportage om golf i Egypten.

Sedan har vi Egypten, som vi faktiskt aldrig varit och lirat golf i, trots att landet – om du hamnar på rätt ställe – erbjuder möjligheter att kombinera golf med dykning/snorkling av världsklass. Det här ska vi nu råda bot på och till nästa nyhetsbrev räknar vi med att ha en rapport. Tills dess får ni hålla tillgodo med när en av våra Bobmen besökte landet för drygt 40 år sedan (vi gissar att det har hänt en del sedan dess, med Egypten såväl som vår Bobmans resebudget):

En av nöden löst sammanhållen historia/Moon over Egypt

- Only have 4th class to Cairo. No good for you tall, but only.
Jag tittar på huvudet som syns i den lilla håligheten i väggen. Det här var oerhört positiva nyheter; jag har hittat en kille som säljer tågbiljetter och han pratar engelska. De senaste fyra dagarna har jag spenderat på en felucca (en traditionell liten segelbåt) uppför Nilen och när jag nu stigit iland har jag inte en aning om var jag befinner mig.
- Yes, one ticket to Cairo.
- But you tall.
- Yes, me tall.

De små träbänkarna på tåget är överfulla med resenärer, många sitter och tuggar på sockerrör som sedan spottas ut på golvet, bland hönor och getter som samsas om utrymmet med all övrig bråte. Jag hittar ett ledigt utrymme på en bagagehylla och börjar själv torrtugga sockerrör, det närmaste man kunde komma lösgodis i Egypten början av 80-talet.

Tåget skumpar igång. Efter en timmes resa funderar jag på att stiga av och gå till Kairo. Vagnarna är så skraltiga att vi sällan kommer upp i mer än 20 km/tim. Fördelen med den låga hastigheten är att passagerarna vid flera tillfällen hinner av för att hämta tillbaka de hönor som ibland flaxar ut ur de fönsterlösa vagnarna. Nackdelen med hastigheten är att det kommer att ta evigheter för mig att komma fram – och vad värre är – jag börjar få problem med magen.

När mörkret börjar sänka sig känner jag att mina magproblem är på väg in i en akut fas. Bäst att gå på toa innan det är beckmörkt i vagnen. Jag klättrar ner och letar rätt på toaletten, genom att följa stanken. Dörr finns inte och det är uppenbart att tågets krängningar har gjort det svårt för besökare att träffa det lilla hålet i golvet, både med det ena och andra. Min första tanke är att hoppa av och uträtta mina behov i naturen för att sedan springa ifatt tåget, eller åtminstone hoppa av och fiska upp några tegelstenar att stå på för att slippa blöta ner flip-flops och fotknölar. Några fler tankar hinner jag inte tänka innan jag känner en oroväckande händelseutveckling i bakpartiet. Snabbt ner med byxorna och ut med bakdelen över banvallen.
- Fore!

Större delen av natten spenderar jag med skinkorna hängande utanför tågvagnen. Mitt vita bakparti i kombination med tågets makliga hastighet lurar säkert en och annan boende längs med spåret att det är fullmåne den natten.

Livet på en pinne

Vi har varit hundvakter i drygt 20 år och åt en mängd hundar. När de har kilat vidare har de stannat kvar i våra hjärtan. Några, typ Sandor, Sickan och Häxa har även blivit kvar i våra reportage. Nu sist var det Tilo som lämnade sin matte och oss med den där stora saknaden. Han var redan för gammal för att orka med golfen när vi började hänga med honom, istället tog vi promenader där han fick skälla på skateboardåkare och 147:ans buss. Hundar visar oss att livet är här och nu. Hejdå Tilo.

Fortsatt rånrisk på flygplatsen

I förra nyhetsbrevet berättade vi att Swedavia skulle införa ett pristak för mat och dryck inhandlat i flygplatsernas kiosker, kaféer och restauranger, detta efter att en räkmacka och en öl inköpt för 422:- på Landvetters flygplats blev viral. Vi var skeptiska. Nu backar Swedavia och påstår att journalister missuppfattat, att det istället handlar om en ”prisvärdhetsparameter i relation till motsvarande produkt i stan”. Det här är fikonspråk för ”jäklar, vi glömde stämma av med krögarna på flygplatsen”. Drick din öl och ät din mat innan du dyker upp på flygplatsen och du har sannolikt råd att uppgradera till Business Class.

På sista mycket vill ha mer-raden

I nyhetsbrevet augusti gnällrövade vi över att golfen låtit sig köpas av saudierna. Fotbollen är dock ohotad värst. När nu Neymar köpts över till den saudiska ligan får han inte bara en lön på 1,5 miljarder kronor om året, bonus på en miljon för varje vunnen match och ett hus med 25 rum. Han kommer också att få sex miljoner för varje positivt inlägg han postar om Saudiarabien i sina sociala kanaler. Vi säger själva aldrig nej till lättförtjänta pengar och hakar på med ett positivt inlägg om landet: ”Saudiarabien avrättar homosexuella med svärd eller stening, två mycket miljövänliga metoder som inte släpper ut någon koldioxid och därmed inte heller bidrar till den globala uppvärmningen.”

På sista mjuka repressionsraden

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari ställde i oktober in ett framträdande med hänvisning till ”säkerhetsskäl kopplat till en klimatorganisation”. Endast en person med kopplingar till en sådan organisationen var anmäld att delta, 70-årige Ola Gabrielson, pensionerad civilingenjör engagerad i Scientist Rebellion.
– Nej, jag hade inga planer på att vara ett säkerhetshot. Jag tror att deras oro framför allt handlar om en känsla av otillräcklighet, att de har svårt att svara på klimataktivisters frågor, säger Ola till Dagens Nyheter.
Världen är upp och ner när aktivister (inte idioterna som limmar fast sig i vägbanorna) framstår som vettigare och mer sansade än våra politiker.
Pourmokhtari har under ett års tid duckat att bli intervjuad av journalister med specialkompetens inom klimat- och miljöområdet.

På sista coola raden

Vad är ”cool”? Många av oss som varit med ett tag är ohjälpligt fast i det ideal som skapades av ”Marlboromannen”, med den tysta allvarliga mannen, typ Clintan. Numera är det på sociala medier kändisar och annat löst folk försöker bygga sitt cool. Män spänner bicepsen och kvinnor putar med läpparna. Själva håller vi på trivselviktige Jack Black, som alltid gjort vad han själv vill och med massor av riktig talang. Chris Isaak må ha snyggare sällskap i sin originalvideo men det är Black som visar vad som är cool på riktigt: att våga vara sig själv och ha kul.

Tenacious D och ”The Spicy Meatball Tour” kommer till Stockholm i vår.

destinationsreportage

Sök i vårt arkiv

våra nyhetsbrev

vår hemsida