En av de absolut bästa banor vi spelat i Tjeckien

Låt inte det lite märkliga namnet avskräcka dig, Greensgate langar fram en bana som under vårt besök var förstklassig i allt, från första tee till sista green. Från Prag är det en timmes körning i sydvästlig riktning. Vi visar också vägen till en prisbelönt guidad rundtur på bryggeriet som uppfann den moderna ljusa lagern, världens i särklass mest druckna öl.

Tjugo minuter öster om Plzen (Pilsen på tyska/svenska) hittar du Greensgate Golf & Leisure Resort, som vi faktiskt aldrig hade hört talas om när vi insåg att banan var spelplats för Damernas Europatour 2013-2016. Den öppnade 2004 som Golf Park Plzeň (nu börjar det ringa en klocka) och bytte till nuvarande namnet 2017. Vi gillar personligen det gamla namnet betydligt bättre.

Klubbhuset. Tavlan med bokstäver visar tiden, på tjeckiska. Längst upp på sidan: korthålet 7.

Redan på parkeringen märker du att klubben har hög svansföring, riktigt fina bilar överallt och under vårt besök hade Lamborghini ställt ut sin senaste modell. Klubbhuset är trevligt på ett rustikt sätt och lunchen och middagen var, som oftast på tjeckiska klubbar, bra och prisvärd.

Längan med hotellrum och vårt rum.

Boendet på anläggningen är i form av rum och lägenheter. Rummen ligger i en separat byggnad från restaurangen och har alla individuella namn i form av golftermer. Vi hamnade i ”Bogey” och försökte genast uppgradera till åtminstone ”Par”. Även om standarden inte är så snofsig som man hade gissat är rummen trevliga och bekväma – med snedtak, takfönster och bjälkar har de en hel del karaktär.

Tillhör du kategorin som värmer upp på rangen så finns det två. En ligger vid klubbhuset och är inte tillräckligt lång för att du ska få använda drivern. Behöver du disciplinera den är du hänvisad till den andra rangen, som ligger på tok för långt bort för att du ens ska överväga att ta dig dit – du får chansa på att den är på topp.

Banan är en av de absolut bästa vi spelat i Tjeckien, layout- såväl som skickmässigt. Det känns verkligen som om naturen har haft en stark röst när layouten togs fram, vilket till stor del har att göra med att man förr bröt järnmalm här och att det då skapades ett kuperat landskap. Man ser också i detaljerna att banan, och omkringliggande områden, får en hel del kärlek. Elektroniska tavlor som visar dagens avstånd på korthålen har vi aldrig sett tidigare.

Vi rekommenderar bil, inte bara för att det är kuperat utan också för att det finns en del långa transportsträckor mellan hålen. Bilarna har dessutom gps, vilket kommer att vara till stor hjälp om du är här för första gången.

Den finns fyra tees och de är färgkodade som hemma (vit/gul/blå/röd). Du kan spela banan från 4 838 upp till 6 244 meter. Innan du får för dig att spela från vit ska du vara medveten om att en del hål är extremt mycket svårare därifrån än från gul (5 729 meter).

Vi var här en lördag och det var fullbokat, så det vara bara att köra på när det var dags, trots att vi knappt hade någon sikt genom dimman när vi peggade upp på första tee. Som väl är erbjöd gps:en i bilen flyovers för varje hål, så vi fick bra vägledning om vad som väntade bakom dimman. En sak vi inte gillade med gps:en var att det var väl mycket reklam som man behöver trycka bort, han försökte sälja ett kassaskåp till oss mest hela tiden.

Öppningshålet (ovan) är inte värst långt ens från vit (309 meter), men ett tvärsgående dike kan ställa till det – är du osäker har du råd att lägga upp och sedan är det inte långt kvar ändå. Vi var tillbaka på tee och fotade efter rundan, så du ser hur det ser ut när det är klar sikt.

Hål 2. Inte heller långt, såvida du inte valt vit tee, som spelas 120 meter längre än gul och har vatten i spel första 100 metrarna. Dessutom är det en bit att traska bakåt för att komma dit. Vi körde från gul, där vattnet dyker upp först på slutet, på vänstersidan.

3 är långt och svänger vänster två gånger. Vatten är i spel på högersidan på utslaget samtidigt som det är lätt att hamna mask till vänster – håll dig i mitten.

Korthålet 4, inte värst långt från blå tee (ovan) men hyfsat långt från längre bak. Hamna inte höger om green, där en snygg palissad kan ställa till det när du ska upp till flaggan. Gratis öl i ett år (sjävklart Pilsner Urquell) om du gör HIO.

Med hål 5 har du ett långt par 4 dogleg vänster, med vatten på båda sidor på utslaget. Återigen – håll dig i mitten. Om du inte får till ett långt utslag behöver du slå andraslaget över vattnet för att gå in på två.

På tee på hål 6 ska du vara lite uppmärksam då även korthålaren har en tee här, du ska uppför backen och sedan höger på andraslaget. Inte värst långt och med högt index, så få inte panik.

Har du trots våra varningar valt att spela vit tee kommer det att kännas jobbigt på korthålet 7, nästan 200 meter och med en massa sten strax innan green som kan förpassa din boll till okända trakter. Även om du inte spelar vit ska du kolla hur det ser ut därifrån (du har den höger om 6:ans green). Från gul tee är hålet betydligt beskedligare, men med samma stenar i spel.

Sedan kommer banans brantaste uppförsbacke, som tar dig till ännu ett dogleg-hål, höger den här gången. Gott om utrymme för att gena men då riskerar du att få ett nerförsläge.

På tee på hål 9 kan du ringa in en beställning på mat vid halfwayhuset/kiosken. Från tee ser hålet sedan ut som en platt historia, men redan på andraslaget bär det av nerför. Ett långt par 5 med en rejäl pöl på högersidan drygt halvvägs.

Kiosken är bra och langar fram både det ena och det andra, med utsikt mot den där andra rangen och utslaget på 10, som är ett långt par 5 med en stor vänstersväng.

Dags för Greensgates signaturhål, en variant på Törebodas hål 10, men med skillnaden att om du gör HIO här så får du en golfbag av Bentley. Med oss på tee kunde de utan risk lova bort en av sina bilar. Notera vindstruten (en sådan där du hittar på små flygplatser som visar åt vilket håll det blåser) på högersidan, första gången vi ser en sådan på en golfbana.

 
Även hål 12 har karaktär, ett kort dogleg höger, du har typ ett långt järn till kröken och bunkern där. Green ligger sedan gömd i en gryta, stor chans att  bollen inte hamnar på villovägar.

Korthålet 13 känns nästan lite antiklimaxigt efter 11, men med samma fina skick som på övriga 17 hål köper man det med hull och hår. Återigen, har du valt vit tee är det mastigt långt.

På 14 ska du se upp – bokstavligen. Det är lätt att spela åt fel håll här, ner mot 10:ans fairway. Du ska istället uppåt, ett dogleg höger par 5 som tar dig tillbaka mot 9:ans tees.

15. Kort par 4 som löper parallellt med hål 9 och funkar på ungefär samma sätt, platt i början och sedan nerför, men här har du vattnet till vänster och mer i spel, inte minst om du hamnat vänster på utslaget.

16 var tillsammans med korthålet 7 vår favorit på banan, ett inte värst långt par 4 med en avsmalnande passage in till greenen.

17 (ovan) och 18 spelas på snöre rakt mot klubbhuset, det förstnämnda hyfsat långt par 4 lite förvånande indexerat som banans svåraste hål – vi måste ha missat något för vi gjorde en kassaskåpssäker trippelbogey.

 
Avslutningshålet (ovan och nedan), också det ett par 4, är betydligt kortare. Det ligger en tågstation här (du ser tåget på fotot längst upp) så helt klart ska du kunna ta dig hit utan bil. Återigen, en av de absolut bästa banor vi spelat i Tjeckien på alla sätt och vis. Undvik helger och du har mer flexibilitet om det är lite skakig väderlek.

Plzen är vissa öldrickares svar på Betlehem – det var här pilsnern, alla moderna ljusa lageröls urmoder, föddes. Bryggeriet som 1842 började langa fram pilsner heter Plzeňský Prazdroj och deras olika guidade visningar är prisbelönta.



Mest kända är de för Pilsner Urquell, som fullständigt dominerar i västra Tjeckien. Vi gick på en av deras visningar och det var framförallt intressant att få insikt i vilket otroligt arbete som förr lades ner för att framställa öl, med enorma tunnelsystem som grävdes fram för hand och stora mängder is som användes för att hålla den kall även över sommaren.

Vi tog också chansen att konfrontera dem angående att det är väl mycket skum i glaset när man får en öl i Tjeckien (i England hade bartendern fått en syrlig fråga om påven är i stan, syftande på hans höga hatt), förvisso snyggt men vi har ju inte beställt öl för att sitta och glo på den.



Det visade sig att det kunde vara rejält värre, med upphällningar som ger nästan enbart skum (fotot ovan). Skummet är där för att försegla smaken och anledningen att det kan vara en hel del av det är för att man inte ska känna sig stressad av att skummet sakteliga försvinner. Det där argumentet biter förstås inte på oss, vi känner oss snarare stressade av att skummet är i vägen för ölen och vi brukar alltid få stora skummustascher. Vi fick också lära oss att det där med att hälla upp ölen i ett plant stående glas, som blivit populärt i Sverige, inte är det bästa sättet för att maximera smaken. Istället ska du luta glaset för att först mot slutet räta upp det och skapa en skumkrona – som vi svenskar gjorde innan öldrickandet blev lite småsnobbigt.