TBR 1 april 2024

The Bobmen report: 1 april 2024

Här kommer sista rapporten från Sydafrika för den här gången (utöver en kortare summering i nästa nyhetsbrev). Vi har gett oss på Kapstaden och ytterligare banor runt staden (större delen av reportaget har legat uppe på vår hemsida sedan en bit in i mars, nedan kommer det med priser/rabatter, ett hotelltips och lite annat). En av dem erbjuder rejält mycket linkskänsla med fina vyer mot bergen, en är känd för sin extra trevliga sociala miljö, en annan för att ha extremt många svenskar som medlemmar.

Paarl i vindistrikten. Längst upp: Milnerton strax norr om Kapstaden.

Vi har också testat ytterligare två banor i vindistrikten öster om Kapstaden. En är välkänd och har 27 hål, nio var i riktigt dåligt skick så undvik den slingan. Den andra banan är ganska okänd då den endast har nio hål, perfekt om du som många flyger hem på eftermiddagen.

Ännu billigare golf

Längre ner berättar vi att du kan komma ut på Strands 18-hålare för så lite som R220 (en dryg svensk hundring). Tycker du fortfarande det är för mycket tipsar vi om de nio korthålen på Greenways fyra km bort, där Strand en gång i tiden startade sin golf. Här kunde vi under vårt besök lira två varv för 57 svenskpengar och då ingick en öl.

En dörr till ett bättre liv

I Kapstaden hälsade vi på Mats och Helene (det är dem vi spelar med på Westlake längre ner i nyhetsbrevet), som köpte hus i närheten av supertrevliga Clovelly golfklubb strax efter att vi träffat dem där i slutet av 2018. Linköpingsparet spenderar sedan dess vinterhalvåret här. Huset har de renoverat riktigt läckert och med miljöprofil – gamla ytterdörren blev sänggavel. Vi bodde hos dem två nätter och insåg att det börjar bli hög tid att ta tag i våra egna liv.

Simulatorgolf publiksport?

SM-veckan ger sedan 2009 ett gäng udda sporter chansen att visa upp sig. I mars ägde den rum i Luleå och vi var naturligtvis nyfikna på hur simulatorgolf upplevs framför tv:n då vi själva tycker att det är kul att av och till besöka simulatorn i väntan på att utomhusgolfen ska komma igång – betydligt roligare än att stå i en slaghall. Arrangören Riksidrottsförbundet skriver att simulatorgolf är en bra publiksport, för att man som åskådare ”får flyga med bollen”. Vill du själv kolla finns en 4,5 timmar lång sändning upplagd på SVT Play. Själva tröttnade vi efter en knapp minut – ser du hela sändningen behöver du definitivt komma ut oftare.

Har du aldrig testat simulatorgolf kan du läsa vår test här.

Tidig premiär?

Vi var ute och kollade vår hemmabana söder om Stockholm i början av mars. Temperaturväxlingarna i början av vintern hade gjort oss lite oroliga, men 18-hålaren ser ut att ha klarat sig bra och det kan nog bli en riktigt fin säsong. Vi har också fått en ny greenkeeper, att döma av flaggplaceringen på korthålarens provisoriska green kan det nog bli en riktigt tuff säsong.

Världens brantaste bunker

Prestigeklubbar lägger ofta rejäla summor för att skapa ett signaturhål med extra visuell lockelse, inte minst för att kunna använda i marknadsföringen. Ofta är det green eller tee som står i centrum, men det blir allt vanligare att man satsar på bunkrarna. St Enodocs Church Course i engelska Cornwall har vad som länge nog var världens största vertikala bunker, lämpligt döpt till Himalaya. Men nu har Dia Dos Bobos utanför Valencia öppnat med en hiskeligt stor – och brant – bunker. De goda nyheten är att större delen av bunkern består av cement, så du slipper riskera livet med krattan i de övre partierna. De dåliga är att om du träffar där uppe kan bollen studsa tillbaka till tee.

Så får du nya golfvänner i år

Många bedömare menar att Bill Clintons förmåga att komma ihåg namn starkt bidrog till att han vann sitt första presidentval – han fick människor han mötte att känna sig betydelsefulla. Vill du bli omtyckt av andra som hamnat i din boll kan det därför vara värt att memorera deras namn när ni presenterar er på första tee. Här finns ett knep, som även Clinton använde: repetera namnet du vill komma ihåg så ofta du kan, så att det sätter sig. Typ:
- Readygolf, börja du Sune.
- Vatten till höger, Sune, sikta i mitten.
- Rackarns otur, Sune.
- Akta så du inte snubblar på de blå kulorna, Sune.
- Ajdå, Sune, lätt att missa de röda.
- Jag har bollhåv, Sune.
- Ajdå, Sune, tror den tog i björken.
- Jag har den, Sune.
- Ajajaj, Sune.
- Har du fler bollar, Sune?
- Hål två är lättare, Sune.

Det här kan ju lätt bli lite tjatigt, även för Sune. Därför brukar vi istället satsa på att bli omtyckta via vårt välutvecklade sinne för humor och med hälsningsfraser typ ”Normalt glömmer jag aldrig ett ansikte men i ditt fall kommer jag att göra ett undantag”. Se bara till att det inte är en humorlös starter i närheten – i Skottland blev vår Bobman avplockad för ”ogentlemannamässigt uppträdande” innan han ens slagit ut.

Åbergs (den andre) majordebut i SVT

Svenska superstjärnskottet och blivande världsettan Ludvig Åberg debuterar i majorsammanhang med Masters på Augusta 11-14 april. För oss som bara har skogskanalerna på tv:n är det glädjande att SVT sänder, här hittar du tiderna.

Vi såg honom på TPC Sawgrass i mitten av mars, där han också debuterade och kom in på en stark 8:e plats, vilket gav honom lika många svenska miljoner i prispengar – sannolikt tillräckligt för att köpa sin (överraskande trevliga) hemmabana Eslövs GK (fotot ovan).

Sväng istället för sving

Egentligen gillar vi nerförsåkning mer än golf, men vårt Alpina projekt, The Alpmen report, sket ju sig ganska omgående. Men nu har vi ändå varit och nafsat igen – för att konsumentjournalistikluska lite i Forex årliga lista över de dyraste och billigaste skidorterna. Världens dyraste skidort 2024 är Whistler i Kanada. Vi har inte budget för att åka dit (vi har överhuvudtaget ingen budget – men vi har ändå lyckats få med Whistler länge ner i nyhetsbrevet), men däremot är vi väl förtrogna med Zakopane, som utsågs till den näst billigaste skidorten i Europa och är extremt lätt att ta sig till från Sverige (och du får Kraków på köpet). Vi var där för fjärde gången i mitten av mars. Det har blivit dyrare, inte minst liftkorten, men ölen (50:- för en halvliter) och maten (150-170 för en varmrätt) är fortfarande billigare än vad du betalar på många andra ställen, inte minst i svenska fjällen. Lite oväntat tipsar vi om att hellre åka dit sommartid – bra golf finns en timme bort. Läs vårt rejält uppdaterade reportage.

Nästa nyhetsbrev

Sista veckan i april ger vi oss på banor och boende vi tidigare inte testat på svenska västkusten. Kommer 1 maj – eller någon dag in i månaden. Tills dess hittar du ett 100-tal tips på banor med boende under vår toppmeny ”svenska hotell & golf”, från Ystad i söder till Umeå i norr. Kronan är som vanligt svag så det finns anledning att hålla sig hemma, i år igen.

På sista radens jakt på lycka

Vi verkar aldrig tröttna på programformat där för varandra okända människor buntas ihop i hopp om att tv-magi ska uppstå och nu är Hotell Romantik, en skrynkligare version av Paradise Hotel, inne på andra säsongen. Intresset för att medverka verkar inte heller ha falnat; till den här säsongen sökte 1 500 personer till de 24 platserna, trots att inspelningen nu har flyttat från de vackra alpmiljöerna runt Davos (där vi testat golfen) till betydlig alpfattigare terräng söder om Lissabon (där vi testat golfen). Alla deltagare i den här typen av program, oavsett om de varit med i Mästarnas Mästare, Halv åtta hos mig eller vad det nu kan vara, verkar säga att det varit det bästa de varit med om. Det är inte muntert att vara svensk i vardagen.

På sista DbG-raden

Världens bästa (och numera dyraste enligt Forex) skidort ligger i Whistler i västra Kanada. Vi jobbade säsong där på 1980-talet (hann även med ett besök i finkan – vi var lite mer bångstyriga på den tiden) och då erbjöds goda möjligheter att höja adrenalinnivåerna rejält i riktigt branta backar längst upp, på en bra bit över 2000 meters höjd men ändå hyfsat åtkomliga via liftsystemet. Numera har dessa backar stängts permanent, på grund av Gopro (de där små kamerorna som filmar vad du har för dig). Åkare som tidigare vände om när de mötte en skylt med texten ”Extremely good skiers only” skulle absolut dit och åka, för att kunna lägga upp filmer på sina sociala medier och få många klick, något som inte sällan slutade med kostsamma helikopterevakueringar. ”Death by Gopro” är numera den vanligaste dödsorsaken bland män 15-25 år gamla.

På sista processraden

Företag klagar ständigt på att det är svårt att hitta rätt kompetens. Låt oss föreslå en bov i sammanhanget: rekryteringsprocesserna. De är numera så utdragna att allt fler inte längre söker jobb den vägen – det finns en risk att du hinner dö av hög ålder innan du får jobbet. Och får du det inte har du helt i onödan fyllt i evigheter av formulär och på intervjuer behövt ta emot klipp- och klistrafrågor typ ”var ser du dig själv om fem år” (på golfbanan), ”kan du beskriva dig själv med tre ord” (gillar golf... mycket). Annat var det förr i tiden. När vi sökte jobb i Aspen (som vi fortfarande tror är världens dyraste skidort) på 1980-talet hade man samlat ett tiotal personer åt gången i väntrummet. Där satt vi och småpratade en timme utan att något hände. Sedan kallades vi in en och en och fick, mer eller mindre, reda på om vi fått jobbet. Det visade sig att två arbetsledare på företaget suttit med i väntrummet och pejlat in oss när vi haft garden nere samt kollat hur vi fungerar i grupp. Voilà!

Nytt och gammalt i Kapstaden

”The Mother City” kunde lika väl kallas för ”The Windy City” om smeknamnet inte redan var taget av Chicago. Vindarna skapar märkligheter, bland annat transporterar de under sommaren bort det varma ytvattnet så att det faktiskt är kallare att bada i havet här sommartid än vintertid (det är aldrig särskilt varmt i vattnet här).

Staden har sedan vi var här första gången för över 30 år sedan förändrats en hel del, inte minst har många stora byggnader av glas och betong gjort att den charmiga ursprungliga bebyggelsen blivit svårare att hitta, men för den som ger sig ut på jakt finns det många fina miljöer att uppleva.

Kulturen är färgstark och manifesterar sig i allt från klädsel och kvinnors frisyrer till konst och uppträdanden på gatan. Market Square (fotona nedan) är ett bra ställe för den som vill hänga och suga upp atmosfären, ofta uppträder olika grupper framför serveringarna här.

Waterfront (fotona nedan) är sedan länge den stora publikdragaren i CT. I yngre dagar, våra såväl som Waterfronts, gillade vi inte området, det kändes lite som ett skyddat reservat för turister. Sedan dess har det blivit rejält stort, samtidigt som vi blivit äldre, och det här besöket uppskattade vi faktiskt att flanera här, inte minst kvällstid. Det är inte direkt ont om trevliga restauranger.

Gillar du som oss hundar finns en "kelstation" ofta uppsatt i Waterfront, där du får bekanta dig med hundar som söker nya hussar och mattar. Det går också att bli månadsgivare, för att sponsra en eller flera av dem.

När det gäller boende har vi genom åren testat lite olika områden i och runt staden. Den här gången hittade vi bra priser (ca tusenlappen för ett dubbelrum med frukost) på City Lodge Hotel V&A Waterfront. Läget är förstklassigt, precis där Waterfront och den ”riktiga” staden möts – du har promenadavstånd till båda och parkering innanför bommarna ingår. Rummen är bekväma och frukostarna på verandan ner mot kanalen var en höjdare.

Självklart ska du upp på Table Mountain, vyerna är magiska. Är du höjdrädd får du hyfsade vyer även från där kabinbanan börjar. Du kan ta en guidad bussrundtur som tar dig dit och till de mycket trevliga strandorterna västerut. Stig av för lunch i Camps Bay eller Clifton och sedan är det bara att hoppa på igen.

Från där kabinbanan börjar. Från toppen. Camps Bay. Clifton.

Om du fortsätter söderut från Camps Bay, förbi Hout Bay, kommer du till Chapman's Peak Drive (fotona nedan), den vackra vägen som är med i inledningen av filmen "Searching for Sugerman". Vi älskar filmen och letade rätt på Mabu Vinyl, som Stephen "Sugar" Segerman drev. Skivaffären finns kvar men har flyttat till ny adress och med ny ägare efter att Stephen gått i pension.

Fortsätt sedan mot False Bay. Simons Town är ett trevligt ställe att stanna till vid, var och varannan byggnad längs huvudgatan ser ut som en saloon i en John Wayne-rulle. Vi bodde på ett B&B på sluttningen ovanför staden och hade riktigt fina vyer mot baksidan av Table Mountain.

Simons Town och från vårt boende på sluttningarna ovanför. Nedan: pingviner på Boulder Beach.

Strax söder om Simons Town ligger Boulder Beach med sina Afrikanska pingviner. Lite väl spektakligt för oss för att vi ska gå ner och stirra på dem, säkert undrar de små liven vad alla människor gör där dag ut och dag in.

Flygplatsen i Kapstaden är mindre än man kan förledas att tro och därmed lätthanterlig. Det är bra priser på mat och dryck. När ni ska lämna tillbaka hyrbilen finns en bensinstation precis innan ni kommer fram, men den ligger märkligt, för när ni tankat måste ni åka in mot staden igen och vända – kan bli stressigt om ni är sent ute och det är mycket trafik. Se istället till att tanka en bit innan flygplatsen.

Förstklassiga vyer mot Table Mountain

Milnerton ligger strax norr om Kapstaden, är du inte bilburen funkar det att ta sig hit med My Citi-bus. Klubben var igång med sex hål redan 1913 men det tog ett tag innan det blev 18. I mitten av 1990-talet byggdes banan om rejält, för att få plats med diverse husprojekt.

Fortfarande sker det en del förändringar på banan, men nu är det naturen som styr – under vårt besök höll man på att flytta greenen på hål 2 för att erosionen grävt sig in mot den nuvarande greenen.

Avslutningshålet spelas med Rietvlei-lagunen längs hela vänstersidan.

Att det är blött västerut från banan, i form av Atlanten, är kanske inte så överraskande. Men det är också blött i motsatt riktning, i form av Rietvlei-lagunen (banan ligger på Woodbridge Island).

Banan erbjuder fina vyer mot Table Mountain och Lions head och det kan vara värt att tajma in en eftermiddagsrunda och hoppas att det är molnfritt så att du får fint ljus mot bergen. Vi chansade på det här, men med moln visade det sig att vi hade bättre ljus i början av rundan.

Milnerton har alltid etiketterat sig själva som en ”seaside-bana”, men man verkar nu vilja hänga på den allmänna linkshysterin och under vårt besök stod det ”Milnerton Links” på flaggorna. Loggan är inte olik Augusta Nationals.

Det du behöver veta är att om du vill spela en linksbana finns många av attributen för en sådan här, framförallt på hålen som löper längs strandkanten (förr i tiden var det bara att lira på om du hamnade utanför fairway ner mot stranden men idag är miljön skyddad och du får inte slå därifrån). Att första nio mer eller mindre går på snöre bort från klubbhuset och sista in mot klubbhuset bidrar också till linkskänslan.

Träden visar vilket håll det brukar blåsa från.

Om du stiger ur bilen vid klubbhuset en eftermiddag och vinden direkt nappar tag i bildörren är det lätt hänt att få bollkontopanik. Visst, dina bollar kommer att flytta på sig en del i sidled i vinden, med det finns nästan alltid goda marginaler.

Det finns inte heller så mycket snår och buskar som på Atlantic Beach lite längre norrut (också fina vyer mot bergen), så du har större möjlighet att gå runt på samma boll här. Vill du slippa vinden har du bästa chans på morgonen.

Banan är lätt att gå och med vindarna på flertalet hål är värmen hanterbar. Skulle du behöva bil behöver du starta före kl 13, sedan släpper de bara ut bilar nio hål, för att få in dem i tid.

Det finns tre tees och du kan spela banan från 5 111 upp till 5 975 meter. Teetavlorna visar hur hålen ser ut men ger inga mått. När du slår ut på första hålet har du mötande trafik till höger i form av 18:e hålet. Med kraftig vind från vänster är det som gjort för att bollen ska göra en högersväng så kanske lika bra att ropa fore innan du slår?

Hål 9 från tee till green med halfwayhuset i bakgrunden.

Halwayhouset ligger längst bort från klubbhuset och är välsorterat, även när det gäller öl. När du sedan vänder tillbaka har du vinden från andra hållet, som är vitsen med gamla tiders ut- och in-9.

Klubbhuset är trevligt och med fina vyer mot bergen. Skulle det vara väl mycket folk där finns det en restaurang till på granntomten, med lika fina vyer, dock ej mot banan. Är det blå himmel ska du absolut tajma in solnedgången på någon av terrasserna.

Greenfeen går för R750/425 non affiliated/affiliated (se intro till Sydafrika för den här rabatten), men kan du som affiliated tajma in en måndag eller tisdag kommer du ut för R295.

Inte lika fina vyer mot Table Mountain

Metropolitan är med sina nio hål en av världens mest citynära golfbanor, du kan promenera hit från downtown eller Waterfront och det är också främsta skälet att lira den. Ett annat skäl var de fina vyerna mot Table Mountain, men dessa sabbade FIFA med tidigare ordföranden Sepp Blatter i spetsen mycket av när de mer eller mindre tvingade Sydafrika att bygga en ny stadium här för att få fotbolls-VM 2010. Klubben protesterade och menade att det redan fanns en fullgod stadium i området (gamla Green Point Stadium) men det räckte inte för FIFA. Eftersom man hade ett 20-årigt lease på marken som behövdes för nybygget gjordes en deal där klubben fick mark för att flytta fem av hålen till en angränsande tomt västerut.

Två av de fem nya hålen. Längst upp: den nya arenan har snott större delen av utsikten.

Vi spelade banan för många år sedan, innan stadium kom på plats, och svängde nu inom för att kolla hur det ser ut. Helt klart har bygget snott det främsta skälet att spela banan. Från de nya hålen skymmer Signal Hill utsikten mot Table Mountain. Men varken klubbledning eller de medlemmar vi pratade med är missnöjda, de tycker att de med de nya hålen fått en bättre bana och några var tacksamma för att nybygget stoppar mycket av vindarna som kan göra banan svårspelad vissa tider av året. Ska du spela banan är det alltså nio hål, med dubbla utslagsplatser och 14 greener (fyra har dubbla flaggor). Greenfeen går för R410/630 för 9/18 hål non affiliated och R380/570 affiliated.

Riktigt trevlig klubbhusmiljö

Durbanville GC ligger i den trevliga stadsdelen med samma namn, halvtimmen nordost om Kapstadens citykärna (har du chansat på att den ligger i Durban har du hamnat 160 mil fel – klubbens slogan, ”The jewel of the north”, bidrar också till viss förvirring, men här avser man norra Kapstaden). Det är ungefär lika långt från Stellenbosch, om du föredrar att bo där för att lättare ta dig genom trafiken.

Vi fick tipset om klubben av lokala golfare, som påstod att man här kan hitta en extra trevlig atmosfär, något vi snabbt kunde konstatera verkar stämma. Trots att vi inte hade bokat tid och det var i det närmaste fullbokat fick de ut oss, med start på hål 10. Det innebar att vi kunde ta en långlunch innan vi fortsatte på hål 1-9 och få en bra planering för kvällens middag inne i stan.

Startern berättade också om ett gäng japaner som hade dykt upp och när man inte kunde hitta dem i bokningen kom det så småningom fram att de skulle spelat Devonvale. Trots att det även då var rejält bokat fixade man ut dem relativt snabbt.

Klubben var igång 1967 (banan öppnade fyra år senare) och är en av de populäraste runt Kapstaden, mycket just på grund av sitt goda rykte när det gäller det sociala. Greenfeen kostar R687/477 non affiliated/affiliated. I efterhand hörde vi att de kör någon sorts specialare mån-tis, kan vara värt att kolla upp.

Banan är riktigt trevlig och höll under vårt besök upp betydligt bättre mot torkan än många andra banor i regionen. Layouten är relativt platt och kan du hantera värmen ska det inte vara några problem att ta dig runt till fots.

Banan har tre tees och kan spelas från 5 042 upp till 5 957 meter. Öppningshålet (fotona ovan) ligger utom synhåll från klubbhuset, något våra alltid ouppvärmda svingar uppskattade.

Ut-9 är relativt raka och torra och har du inte en allt för dålig dag ska du kunna ta dig runt på samma boll. In-9 är mer kuperade och har en del vatten i spel, inte minst korthålet 12 (ovan).

På hål 15 (ovan) har du finaste vyerna mot bergen österut, tyvärr var det soldis när vi spelade men kan du pricka in en dag med rätt ljus blir det en rejält vacker promenad framåt på det här hålet.

Vi skulle absolut kunna tänka oss att hänga här en vinter. Visst finns det bättre banor runt Kapstaden, men när man är på ett ställe en längre tid är atmosfären runt klubbhuset viktigast och här kände vi oss verkligen hemma från att vi anlände till vi rullade vidare.

Westlake – grön och lättpromenerad

Westlake ligger 20 minuter söderut från centrala Kapstaden, halvmilen innan du kommer fram till False Bay. Läget samt att medlemmarna är rejält aktiva gör att det ofta är mycket trafik på banan – se till att ha en bokad tid när du dyker upp.

Banan ligger med fina vyer mot Silvermine-bergen. Klubbhuset är trevligt och småskaligt, men har baksidan mot bergen – från terrassen ser du bara banan, framförallt inspelen på 18:e hålet. Maten är i vanlig Sydafrika-ordning bra och mycket prisvärd.

Öppningshålet, ett hyfsat kort par 4.

Klubben var igång i början av 1930-talet, med 18 hål spelklara 1936. Den ursprungliga layouten togs fram av medlemmarna själva, sedan har de genom åren haft professionella arkitekter som varit inne och petat lite här och där.

Med tre tees kan banan spelas från 5 100 upp till 5 867 meter. På tees finns inga skisser som visar hur hålen ser ut, inte heller scorekortet innehåller någon information om layouten.

Det är en helt platt parklayout lätt att gå, vi hade en sval bris under rundan så det bidrog till att det var riktigt skönt. Banan var den klart grönaste vi spelade under denna sejour i landet, när många banor längre inåt landet hade problem med vattenbrist.

Som den parkbana det är ramas flertalet av fairways in av trädridåer, lätt att hamna mask med snedslag men nästan alltid lätt att hitta bollen. Med många rakt-framåt-hål blir det lite same same, men några dogleg här och där ger omväxling och ger dig chansen att även tänka längd och inte bara riktning.

Allt sammantaget uppskattade vi framförallt de gröna fairways. Vägnätet störde en del på flera hål. Greenfeen går för R1000/650 non affiliated/affiliated, ungefär samma pris som du betalar på Clovelly kvarten bort, en betydligt roligare layout.

Chans att komma ut nästan gratis

Orterna Strand och Somerset West ligger jämte varandra vid False Bay, 40 minuter sydost om Kapstaden och knappa halvtimmen söderut från Stellenbosch (om du vill undvika risken för köer). Här finns två golfbanor och för att inte krångla till det heter de Strand och Somerset West. Prismässigt har de krokat arm.

Vi valde att satsa på Strand, dels för att den ligger närmare vattnet, men framförallt för att lokala golfare rekommenderade den av de två. Den såg också roligare ut när vi bildgooglade. Greenfeen går för R590/390, men det finns specialare som gör att du kan komma ut för ner till R220, se hemsidan. När det gäller själva orten Strand kan vi konstatera att de verkligen inte lyckats ta tillvara den långa strandlinjen, den kantas mest av tråkiga bostadskomplex och parkeringsplatser.

Klubben firade 100 år i fjol. Inledningsvis höll de till fyra km söderut, där korthålaren Greenways idag huserar, men för att få plats med 18 hål flyttade de i mitten av 1990-talet till sin nuvarande plats. Ashleigh Buhai, vinnare av damernas British Open 2022, slog igenom här. Blott 14 år gammal tog hon hem slag- såväl som matchspelet i SA Open på Strand 2004.

Klubben har rejält många svenska medlemmar, sannolikt mest av alla klubbar i Sydafrika. På fredagar brukar de tävla och tempot då är inte alls uppskattat av andra medlemmar – undvik fredagar.

Bansträckningen tar dig till drygt 100 meter från stranden, men kustvägen gör att du inte får ögonkontakt. Layouten är platt och lätt att gå. Vill du förbereda dig inför besöket finns det på hemsidan gott om material för att få kläm på hålen.

Klubben verkar ha gott om vatten, vattenspridarna gick ganska flitigt under vår runda och följaktligen var banan grön och fin rakt igenom. Det är även gott om vatten i spel, på tre hål första nio och på hela fem hål sista nio. I övrigt är det gott om manöverutrymme, så kan du undvika vattnet ska det inte vara några problem att ta dig runt på samma boll. Det blåser ofta skönt här nere och det i kombination med den helt platta layouten gjorde att det var riktigt skönt att promenera.

Samtliga foton: öppningshålet.

I högtalarsystemet ropades våra namn upp när det var dags att gå till första tee 100 meter bort. Vi fick lite flashback till när vi lirade Foressos utanför spanska Valencia, men där kom utropen från fängelset på granntomten och handlade om att röra på påkarna. För säkerhets skull skyndade vi på.

Första fyra hålen har sina egna rum. Sedan öppnar banan upp och blir även mer exponerad mot vägnätet med en del störande brus. Hål 9 tar dig tillbaka mot klubbhuset. Du parkerar din bag vid 10:ans tee och promenerar tillbaka till klubbhuset för den där kvartens obligatoriska rast.

Sista nio har sju av hålen på andra sidan vägen. Fina hål rent tekniskt men genom att det är väl öppet känns inramningen lite tråkig. Känner du att puttningen inte funkade på 14:e finns det av någon anledning en liten konstgjort puttinggreen vid sidan av tee på 15.

Hål 17 (ovan) är, som sig ofta bör, ett korthål, med en rejäl portion vatten framför bakre tees. Från främre tee behöver du ”bara” navigera en stor bunker framför green.

Avslutningshålet (fotona ovan vid inspel och bakifrån) är fint, ett långt par 5 med vatten på inspelet, inga vägar runt och stora bunkrar bakom green för att fånga bollar som spelas väl torrt. De kan se dig från klubbhuset, men inte tillräckligt bra för att identifiera dig. Klubbhuset är trevligt och med fina omklädningsrum för den som ska vidare.

27 hål av blandad kvalitet mitt i vindistriktet

Paarl GC (R795/595 för 18 hål non affiliated/affiliated) ligger i södra utkanten av staden med samma namn, i anslutning till Boschenmeer Golf Estate. Bo i Stellenbosch, som är mycket roligare än Paarl – det tar bara 25 minuter att köra till klubben därifrån.

Öppningshålet på Paarl-slingan. Längst upp: avslutningshålet på River. Nedan: korthål på Boschenmeer.

Klubben är en av de äldsta i landet, igång redan 1908 med nio hål. För att kunna bygga ut till 18 hål flyttade man 1955 till sin nuvarande plats. 1997 ändrade man lite på sträckningen för att göra plats för Boschenmeer-husen. I samma veva tillkom ytterligare nio hål.

Klubbhuset är stort och fräscht och med fin utsikt mot inspelen på hål 9 och 18 och maten är i vanlig sydafrikansk klubbhusordning mycket bra och billig. Tyvärr stör ljudet från stora vägen en hel del, även ute på banan.

Hål 6 på River. Nedan: avslutningshålet på Paarl-slingan, framifrån och från klubbhusterrassen.

Det var oreda när vi skulle checka in, vi hade förbokade starttider, både för första 18 och sista nio, men detta fanns inte inlagt i datorn. Som väl är hade vi kopior på mejlen där klubben bekräftat tiderna, så efter lite hitan ditan löste det sig, men ny förvirring uppstod när vi kom till startern och proshopen inte hade informerat honom om att vi skulle petas in i startfältet.

De tre 9-hålarna heter River, Paarl och Boschenmeer och man alternerar vilka som utgör veckans 18-hålare. De två förstnämna är de ursprungliga hålen och utgör ”Old Course”. Vi ville förstås testa alla 27 hålen så vi körde 18+långlunch+9. Samtliga slingor spelas runt 3 100 meter som längst och 2 500 som kortast.

Spel- och vintips på ett korthål på River-slingan. Nedan: långt par 4 på Boschenmeer.

Teetavlorna är mycket informativa och ger dig alla avstånd till hindren från tees. De ger dig också speltips, men de är så offensiva att du nog ska ta dem med en nypa salt om du inte är i topp-10 i världen. Om du känner att speltipsen inte är designade för dig finns även tips på vin på varje teetavla.

Vi sattes att börja på River, där hålen är numrerade som 1-9. Första fem hålen löper på snöre bort från klubbhuset och sedan vänder det tillbaka på samma sätt. Layouten är helt platt och kan du hantera värmen ska det inte vara några problem att gå. Skicket var under vårt besök ok utan att imponera, greenerna väl långsamma men jämna. Avslutningshålet var vår klara favorit här, ett par 5 med inspel över vatten, i full sikt från klubbhusterrassen.

Paarl-slingan (10-18) är betydligt roligare och var också i avsevärt bättre skick under vårt besök. Även här ligger hälften av hålen på snöre för att sedan vända tillbaka i en hyfsat rak linje. Avslutningshålet här ligger granne med det på River. Även här har du vatten vid inspelet men vid sidan, så att dina sorkdödare kan smita förbi på högerkanten.

Efter lunch var det dags för Boschenmeer (19-27), som vi hade stora förhoppningar på då den är mer kuperad och har mer vatten i spel. Tyvärr var den under vårt besök i riktigt dåligt skick, med rejält brända fairways, något man inte hade nämnt något om.

Uppifrån: öppningshålet, hål 8 (två foton) och avslutningshålet, alla med vatten i spel längs vänsterkanten.

Slingan börjar och slutar med en en rejäl pöl i spel. I övrigt är det det kuperade landskapet som gör rundan kul. Vi spelade här får många år sedan och då var det här vår favorit-slinga. Frågan är om klubben prioriterat ner den när det är ont om vatten, för att satsa på ”Old Course”.

Vi har försökt att ta foton där banan ser vettig ut, med förhoppning att den så småningom ska hitta formen, men fotot ovan visar hur stora delar av banan såg ut under vårt besök.

Att klubben tar full greenfee för en bana i skick som Boschenmeer störde. Dessutom fick vi betala nästan lika mycket för golfbilen (som inte var direkt fräsch) sista nio som för första 18 (normalt brukar klubbarna inte ta något extra då man ju redan betalt greenfee för hålen man spelar).

Baserat på hur vi upplevde vårt besök är tipset att satsa på att spela Paarl-slingan till fots och sedan hänga på terrassen och dricka och äta billigt, med utsikt mot inspelen på avslutningshålen på River och Paarl. Att de hade nationalefterrätten Dom Pedro för 20 svenskpengar skänkte tröst efter Boschenmeer-fiaskot.

9-hålare i väntan på flyget

På vägen från Stellenbosch ner mot False Bay, den stora bukten sydost om Kapstaden, hittar du Helderberg Village, samma typ av livsstilsanläggning som Pearl Valley men till ett betydligt budgetigare pris, oavsett om du ska köpa hus eller bara lira golf. Även här är det stort fokus på att tillhandahålla en trygg atmosfär, med bevakad ingång och stängsel runt hela anläggningen.

Med endast nio hål smyger banan lite under radarn för golfare på besök i området. En runda går loss på R250/315 affiliated/non affiliated och vill du spela två varv (med alternativa tees) kostar det R400/500. Med två varv får du som mest ihop 5 349 meter. Banan var som många andra drabbad av torkan under vårt besök, något som dock inte störde hur bollen spelades.

Efter ett inledande korthål tar hål 2-4 dig i en vid sväng runt området. Hål 4 (fotona ovan) var en favorit, ett kort par 4 med ett tvärsgående dike där många vill landa sin drive.

De avslutande fyra hålen ligger samlade framför klubbhuset. Hål 6 (ovan) var ett kort dogleg höger där vi stod och funderade på en vettig spellinje medan killen i vår boll drog upp den på green – 259 meter.

Avslutningshålet (ovan) är ett kort par 4 där man inte ser ditt utslag från klubbhusterrassen, men väl när det är dags för inspelet.

Allt sammantaget erbjuder Helderberg en trevlig och omväxlande runda till bra pris, fint inramad av bergen med samma namn. Plus för att krattorna stod upp istället för låg ner, en bonus i vår ålder. Ska du flyga hem en eftermiddag och har checkat ut från ditt boende är det ett vettigt ställe att spendera dagen här, med golf, dusch och lunch. Till flygplatsen i Kapstaden har du halvtimmens körning, men ha koll på trafikläget.

destinationsreportage

Sök i vårt arkiv

våra nyhetsbrev

vår hemsida