En av världens vackrast belägna storstäder

Med Table Mountain som fond är Kapstaden en av världens bildskönaste storstäder och många golfbanor erbjuder fina vyer, även mot bergen lite längre österut.

 

”The Mother City” (CT) kunde lika väl kallas för ”The Windy City” om smeknamnet inte redan var taget av Chicago. Vindarna skapar märkligheter, bland annat transporterar de under sommaren bort det varma ytvattnet så att det faktiskt är kallare att bada i havet här sommartid än vintertid (det är aldrig särskilt varmt i vattnet här).

 

Waterfront. Längst upp: Milnerton, med mycket linkskänsla.

 

Det är säkert ingen slump att det sydafrikanska parlamentet håller till i Kapstaden, som är betydligt vackrare än Pretoria norr om Johannesburg, dit regering och president är hänvisade.

 

 

Staden har sedan vi var här första gången i början av 1990-talet förändrats en hel del, inte minst har många stora byggnader av glas och betong gjort att den charmiga ursprungliga bebyggelsen blivit svårare att hitta, men för den som ger sig ut på jakt finns det många fina miljöer att uppleva.

 

 

Kulturen är färgstark och manifesterar sig i allt från klädsel och kvinnors frisyrer till konst och uppträdanden på gatan. Market Square (fotona nedan) är ett bra ställe för den som vill hänga och suga upp atmosfären, ofta uppträder olika grupper framför serveringarna här.

 

 

Waterfront (fotona nedan) är sedan länge den stora publikdragaren i CT. I yngre dagar, våra såväl som Waterfronts, gillade vi inte området, det kändes lite som ett skyddat reservat för turister. Sedan dess har det blivit rejält stort, samtidigt som vi blivit äldre, och senaste besöket uppskattade vi faktiskt att flanera här, inte minst kvällstid. Det är inte direkt ont om trevliga restauranger.

 

 

När det gäller boende har vi genom åren testat lite olika områden i och runt staden. Senaste besöket var vi mycket nöjda med City Lodge Hotel V&A Waterfront. Läget är förstklassigt, precis där Waterfront och den ”riktiga” staden möts – du har promenadavstånd till båda och parkering innanför bommarna ingår. Rummen är bekväma och frukostarna på verandan (fotot nedan) ner mot kanalen var en höjdare.

 

Självklart ska du upp på Table Mountain. Det är inte helt ovanligt att blåsten gör att kabinen står stilla, eller att de karaktäristiska molnen skymmer sikten neråt, så avsätt gärna någon dag i början och i slutet av vistelsen för att sprida dina chanser. Det går att ta sig upp till fots, har för oss att vi gjorde det på runt 90 minuter när vi var unga och spänstiga (numera är vi bara ”och”).

 

Skjortflygning från toppen av Table Mountain. Från där kabinbanan börjar, taget från hop on-hop of-bussen.

 

Är du höjdrädd får du hyfsade vyer även från där kabinbanan börjar. Du kan ta en guidad bussrundtur som tar dig dit och till de mycket trevliga strandorterna västerut. Stig av för lunch i Camps Bay eller Clifton (fotona nedan) och sedan är det bara att hoppa på igen.

 

 

Om du fortsätter söderut från Camps Bay, förbi Hout Bay, kommer du till Chapman's Peak Drive (fotot nedan), den vackra vägen som är med i inledningen av filmen "Searching for Sugerman". Vi älskar filmen och letade rätt på Mabu Vinyl, som Stephen "Sugar" Segerman drev. Skivaffären finns kvar men har flyttat till ny adress och med ny ägare efter att Stephen gått i pension.

 

Fortsätt sedan mot False Bay. Simons Town är ett trevligt ställe att stanna till vid, var och varannan byggnad längs huvudgatan ser ut som en saloon i en John Wayne-rulle. Vi bodde på ett B&B på sluttningen ovanför staden och hade riktigt fina vyer mot baksidan av Table Mountain.

 

Simons Town och från vårt boende på sluttningarna ovanför. Nedan: pingviner på Boulder Beach.

 

Strax söder om Simons Town ligger Boulder Beach med sina Afrikanska pingviner. Lite väl spektakligt för oss för att vi ska gå ner och stirra på dem, säkert undrar de små liven vad alla människor gör där dag ut och dag in.

Så till golfen. Metropolitan är med sina nio hål en av världens mest citynära golfbanor, du kan promenera hit från downtown eller Waterfront och det är också främsta skälet att lira den. Ett annat skäl var de fina vyerna mot Table Mountain, men dessa sabbade FIFA med tidigare ordföranden Sepp Blatter i spetsen mycket av när de mer eller mindre tvingade Sydafrika att bygga en ny stadium här för att få fotbolls-VM 2010. Klubben protesterade och menade att det redan fanns en fullgod stadium i området (gamla Green Point Stadium) men det räckte inte för FIFA. Eftersom man hade ett 20-årigt lease på marken som behövdes för nybygget gjordes en deal där klubben fick mark för att flytta fem av hålen till en angränsande tomt västerut.

 

Den nya arenan har snott större delen av utsikten. Nedan: två av de fem nya hålen.

 

Vi spelade banan för många år sedan, innan stadium kom på plats, och svängde nu inom för att kolla hur det ser ut. Helt klart har bygget snott det främsta skälet att spela banan. Från de nya hålen skymmer Signal Hill utsikten mot Table Mountain. Men varken klubbledning eller de medlemmar vi pratade med är missnöjda, de tycker att de med de nya hålen fått en bättre bana och några var tacksamma för att nybygget stoppar mycket av vindarna som kan göra banan svårspelad vissa tider av året. Ska du spela banan är det alltså nio hål, med dubbla utslagsplatser och 14 greener (fyra har dubbla flaggor).

 

Bästa vyerna mot Table Mountain har du istället från Milnerton strax norrut. Är du inte bilburen för den kvarten långa färden funkar det att ta sig hit med My Citi-bus. Klubben var igång med sex hål redan 1913 men det tog ett tag innan det blev 18. I mitten av 1990-talet byggdes banan om rejält, för att få plats med diverse husprojekt.

 

Fortfarande sker det en del förändringar på banan, men nu är det naturen som styr – under vårt besök höll man på att flytta greenen på hål 2 för att erosionen grävt sig in mot den nuvarande greenen.

 

Avslutningshålet spelas med Rietvlei-lagunen längs hela vänstersidan.
 
Att det är blött västerut från banan, i form av Atlanten, är kanske inte så överraskande. Men det är också blött i motsatt riktning, i form av Rietvlei-lagunen (banan ligger på Woodbridge Island).

 

Banan erbjuder fina vyer mot Table Mountain och Lions head och det kan vara värt att tajma in en eftermiddagsrunda och hoppas att det är molnfritt så att du får fint ljus mot bergen. Vi chansade på det här, men med moln visade det sig att vi hade bättre ljus i början av rundan.

 

Milnerton har alltid etiketterat sig själva som en ”seaside-bana”, men man verkar nu vilja hänga på den allmänna linkshysterin och under vårt besök stod det ”Milnerton Links” på flaggorna. Loggan är inte olik Augusta Nationals.

 

Det du behöver veta är att om du vill spela en linksbana finns många av attributen för en sådan här, framförallt på hålen som löper längs strandkanten (förr i tiden var det bara att lira på om du hamnade utanför fairway ner mot stranden men idag är miljön skyddad och du får inte slå därifrån). Att första nio mer eller mindre går på snöre bort från klubbhuset och sista in mot klubbhuset bidrar också till linkskänslan.

 

Träden visar vilket håll det brukar blåsa från.

Om du stiger ur bilen vid klubbhuset en eftermiddag och vinden direkt nappar tag i bildörren är det lätt hänt att få bollkontopanik. Visst, dina bollar kommer att flytta på sig en del i sidled i vinden, med det finns nästan alltid goda marginaler.

 

Det finns inte heller så mycket snår och buskar som på Atlantic Beach, så du har en betydligt större möjlighet att gå runt på samma boll här. Vill du slippa vinden har du bästa chans på morgonen.

 

Banan är lätt att gå och med vindarna på flertalet hål är värmen hanterbar. Skulle du behöva bil behöver du starta före kl 13, sedan släpper de bara ut bilar nio hål, för att få in dem i tid.

 

Det finns tre tees och du kan spela banan från 5 111 upp till 5 975 meter. Teetavlorna visar hur hålen ser ut men ger inga mått. När du slår ut på första hålet har du mötande trafik till höger i form av 18:e hålet. Med kraftig vind från vänster är det som gjort för att bollen ska göra en högersväng så kanske lika bra att ropa fore innan du slår?

 

Hål 9 från tee till green med halfwayhuset i bakgrunden.

 
Halwayhouset ligger längst bort från klubbhuset och är välsorterat, även när det gäller öl. När du sedan vänder tillbaka har du vinden från andra hållet, som är vitsen med gamla tiders ut- och in-9.  

 

Klubbhuset är trevligt och med fina vyer mot bergen. Skulle det vara väl mycket folk där finns det en restaurang till på granntomten, med lika fina vyer, dock ej mot banan. Är det blå himmel ska du absolut tajma in solnedgången på någon av terrasserna.

 

 

Halvtimmen norrut från Milnerton hittar du Atlantic Beach. Området och klubbhuset är mycket trevligt, med fräscha faciliteter och bra mat. Tyvärr hade banan inför vårt besök för ett antal år sedan haft problem med kontaminerat vatten och framförallt fairways hade tagit en hel del stryk, sannolikt ser den bättre ut nu än på våra foton.

 

Layouten är i form av en skakigt ritad åtta, där ringarna utgör en ut- och en in-9. Det här gör att varje hål ligger i ett eget rum och att du slipper störa andra golfare med dina snedskott. Vad som däremot kommer att störa dig på några hål i början är att bollar som missar fairway försvinner i den snåriga vegetationen – som dessutom är naturskyddsområde och inte får beträdas. Blåser det rejält kan det vara läge att fylla på bollfacket innan du ger dig ut.

 

 

Halvtimmen nordost om Kapstadens citykärna, i stadsdelen med samma namn, hittar du Durbanville GC (har du chansat på att den ligger i Durban har du hamnat 160 mil fel – klubbens slogan, ”The jewel of the north”, bidrar också till viss förvirring, men här avser man norra Kapstaden). Det är ungefär lika långt från Stellenbosch, om du föredrar att bo där för att lättare ta dig genom trafiken.

 

Vi fick tipset om klubben av lokala golfare, som påstod att man här kan hitta en extra trevlig atmosfär, något vi snabbt kunde konstatera verkar stämma. Trots att vi inte hade bokat tid och det var i det närmaste fullbokat fick de ut oss, med start på hål 10. Det innebar att vi kunde ta en långlunch innan vi fortsatte på hål 1-9 och få en bra planering för kvällens middag inne i stan.

 

Startern berättade också om ett gäng japaner som hade dykt upp och när man inte kunde hitta dem i bokningen kom det så småningom fram att de skulle spelat Devonvale. Trots att det även då var rejält bokat fixade man ut dem relativt snabbt.

 

Klubben var igång 1967 (banan öppnade fyra år senare) och är en av de populäraste runt Kapstaden, mycket just på grund av sitt goda rykte när det gäller det sociala.

 

Banan är trevlig och höll under vårt besök upp betydligt bättre mot torkan än många andra banor i regionen. Layouten är relativt platt och kan du hantera värmen ska det inte vara några problem att ta dig runt till fots.

 

Banan har tre tees och kan spelas från 5 042 upp till 5 957 meter. Öppningshålet (fotona ovan) ligger utom synhåll från klubbhuset, något våra alltid ouppvärmda svingar uppskattade.

 

Ut-9 är relativt raka och torra och har du inte en allt för dålig dag ska du kunna ta dig runt på samma boll. In-9 är mer kuperade och har en del vatten i spel, inte minst korthålet 12 (ovan).

 

 
På hål 15 (ovan) har du finaste vyerna mot bergen österut, tyvärr var det soldis när vi spelade men kan du pricka in en dag med rätt ljus blir det en rejält vacker promenad framåt på det här hålet.

 

 

Vi skulle absolut kunna tänka oss att hänga här en vinter. Visst finns det bättre banor runt Kapstaden, men när man är på ett ställe en längre tid är atmosfären runt klubbhuset viktigast och här kände vi oss verkligen hemma från att vi anlände till vi rullade vidare.

 

 

20 minuter söderut från centrala Kapstaden, halvmilen innan du kommer fram till False Bay, hittar du Westlake. Läget samt att medlemmarna är rejält aktiva gör att det ofta är mycket trafik på banan – se till att ha en bokad tid när du dyker upp.

 

Banan ligger med fina vyer mot Silvermine-bergen. Klubbhuset är trevligt och småskaligt, men har baksidan mot bergen – från terrassen ser du bara banan, framförallt inspelen på 18:e hålet. Maten är i vanlig Sydafrika-ordning bra och mycket prisvärd.

 

Öppningshålet, ett hyfsat kort par 4.

Klubben var igång i början av 1930-talet, med 18 hål spelklara 1936. Den ursprungliga layouten togs fram av medlemmarna själva, sedan har de genom åren haft professionella arkitekter som varit inne och petat lite här och där.

 

Med tre tees kan banan spelas från 5 100 upp till  5 867 meter. På tees finns inga skisser som visar hur hålen ser ut, inte heller scorekortet innehåller någon information om layouten.

 

Som den (lättpromenerade) parkbana det är ramas flertalet av fairways in av trädridåer, lätt att hamna mask med snedslag men nästan alltid lätt att hitta bollen. Med många rakt-framåt-hål blir det lite same same, men några dogleg här och där ger omväxling och ger dig chansen att även tänka längd och inte bara riktning. Vägnätet störde en del på flera hål.

 

 

Kvarten längre söderut, utanför Fish Hoek, hittar du Clovelly. Kommer du från False Bay-hållet passerar du ”The Flats”, ett område med ruckel-bostäder som är så stort och i så dåligt skick att man häpnar. Dessa Townships var under apartheid-tiden inte ens utmärkta på kartor, trots att Soweto (Southwestern Township) hade lika många invånare som intilliggande miljonstaden Johannesburg.

 

Utsikten från klubbhusserveringen på Clovelly mot 18:e green och 10:ans tee.

Klubbhuset ligger magnifikt, upphöjt och med utsikt mot utslagen på hål 1 och 9 samt 18:e green och bergen – du kan även skymta havet. Vi fick ett stort sug att bli medlemmar här, vilket förstärktes av att vi hamnade i en boll med ett trevligt svenskt par från Linköping som rest runt på sydkusten och nu bestämt sig för att det var här de ville köpa hus för att snabbspola vintern där hemma.

 

Layouten är trevlig och omväxlande och det är bara du och naturen – det enda hus som finns på området är klubbhuset. Några hål är lite kuperade men det är inga som helst problem att gå. Det finns en hel del träd på banan, men de har röjt bra överallt så du hittar nästan alltid snedslagen, samtidigt som de kostar.

 

Det finns ingen information på tee utöver längden på hålet. Scorekortet har en skiss som visar hålsträckningarna med bunkrarna utmärkta. Oftast blåser det en sval bris från havet. Maten är mycket bra och du har sällskap av stora påfåglar runt serveringen.

 

 

Orterna Strand och Somerset West ligger jämte varandra vid False Bay, 40 minuter sydost om Kapstaden och knappa halvtimmen söderut från Stellenbosch (om du vill undvika risken för bilköer). Här finns två golfbanor och för att inte krångla till det heter de Strand och Somerset West. Prismässigt har de krokat arm. Vi valde att satsa på Strand, dels för att den ligger närmare vattnet, men framförallt för att lokala golfare rekommenderade den av de två. Den såg också roligare ut när vi bildgooglade. När det gäller själva orten Strand kan vi konstatera att de verkligen inte lyckats ta tillvara den långa strandlinjen, den kantas mest av tråkiga bostadskomplex och parkeringsplatser.

 

Klubben firade 100 år 2023. Inledningsvis höll de till fyra km söderut, där korthålaren Greenways idag huserar, men för att få plats med 18 hål flyttade de i mitten av 1990-talet till sin nuvarande plats. Ashleigh Buhai, vinnare av damernas British Open 2022, slog igenom här. Blott 14 år gammal tog hon hem slag- såväl som matchspelet i SA Open på Strand 2004.

 

Klubben har rejält många svenska medlemmar, sannolikt mest av alla klubbar i Sydafrika. På fredagar brukar de tävla och tempot då är inte alls uppskattat av andra medlemmar – undvik fredagar.

 

Bansträckningen tar dig till drygt 100 meter från stranden, men kustvägen gör att du inte får ögonkontakt. Layouten är platt och lätt att gå. Vill du förbereda dig inför besöket finns det på hemsidan gott om material för att få kläm på hålen.

 

Klubben verkar ha gott om vatten, vattenspridarna gick ganska flitigt under vår runda och följaktligen var banan grön och fin rakt igenom. Det är även gott om vatten i spel, på tre hål första nio och på hela fem hål sista nio. I övrigt är det gott om manöverutrymme, så kan du undvika vattnet ska det inte vara några problem att ta dig runt på samma boll. Det blåser ofta här nere och det i kombination med den helt platta layouten gjorde att det var riktigt skönt att promenera.

 

Samtliga foton: öppningshålet.

 
I högtalarsystemet ropades våra namn upp när det var dags att gå till första tee 100 meter bort. Vi fick lite flashback till när vi lirade Foressos utanför spanska Valencia, men där kom utropen från fängelset på granntomten och handlade om att röra på påkarna. För säkerhets skull skyndade vi på.

 

Första fyra hålen har sina egna rum. Sedan öppnar banan upp och blir även mer exponerad mot vägnätet med en del störande brus. Hål 9 tar dig tillbaka mot klubbhuset. Du parkerar din bag vid 10:ans tee och promenerar tillbaka till klubbhuset för den där kvartens obligatoriska rast.

 

Sista nio har sju av hålen på andra sidan vägen. Fina hål rent tekniskt men genom att det är väl öppet känns inramningen lite tråkig. Känner du att puttningen inte funkade på 14:e finns det av någon  anledning en liten konstgjort puttinggreen vid sidan av tee på 15.

 

 

Hål 17 (ovan) är, som sig ofta bör, ett korthål, med en rejäl portion vatten framför bakre tees. Från främre tee behöver du ”bara” navigera en stor bunker framför green.

 

Avslutningshålet (fotona ovan vid inspel och bakifrån) är fint, ett långt par 5 med vatten på inspelet, inga vägar runt och stora bunkrar bakom green för att fånga bollar som spelas väl torrt. De kan se dig från klubbhuset, men inte tillräckligt bra för att identifiera dig. Klubbhuset är trevligt och med fina omklädningsrum för den som ska vidare.

 

 

Erinvale hittar du strax öster om Somerset West, också den 40 minuters körning från CT. Banan erbjuder förstklassiga vyer mot Helderberg- och Hottentots Holland-bergen. Lirar du här sen eftermiddag kan det bli magiskt i det fina ljuset (vi var här mitt på dagen och hade en hel del soldis). Klubbhuset är mycket trevligt, med en uteservering som ligger upphöjd med utsikt mot avslutningen på hål 9 och 18.

 

Erinvale är en ”estate-course”, vilket innebär att det finns hus runt banan. Dessa ligger inte värre till än att de klarade sig från våra snedskott. Fairwaygräset (av typen Kikuyu) klarar torka bra och gör att bollen alltid ligger lite uppeggad, men det är rejält segt att putta vagnen genom – först trodde vi att det var kullagret på våra vagnar som stretade emot. 

 

Första nio är platta och lätta att gå, sista nio är betydligt mer kuperade, inte minst är det en rejäl backe upp från halvvägsölen till 10:ans tee. Utöver längden på hålen finns ingen info på tee. Många bunkrar är av typen du hittar på prestigebanor i Malaysia, med bakväggar där det är varannan lodrätt slipers och varannan gräs. Enligt medlemmarna vi spelade med är Erinvale den enda klubben i RSA med denna typen av bunkrar. Halfwayhouset är i klubbhusbaren och utöver mat har de sådana där små bomullshanddukar man får på flyget, fast kylda. Vattnet i kranarna ute på banan är bra.