Flera av Italiens bästa banor och de vackraste vyerna

 

De stora sjöarna i norra Italien erbjuder några av Europas vackraste områden. Här finns gott om golfklubbar, men du ser inte så mycket av vyerna under rundorna så avsätt dagar för sightseeing. Vi har också testat Trieste i nordost, för den som vill ge sig på projektet att lira tre banor i tre länder under en dag. 

 

Maggiore är den västligaste av de tre stora sjöarna i norra Italien och bildar gräns mellan provinserna Lombardiet och Piemonte, de två bästa provinserna när det gäller golf i Italien. Miljön kring sjön – och utsikten från kabinbanstopparna – är ännu vassare än runt Como-sjön. Tar du dig upp på höjden öster om sjön är utsikten en klar dag magnifik, med sjön i förgrunden och Monte Rosa-massivet i bakgrunden. För några år sedan åkte vi upp i en häftig kabinbana bestående av gula cylindrar (soptunnor?) med plats för en person i varje. Den här grejen låg någonstans öster om sjön, osäkert om de bytt ut den mot inglasade/tråkigare grejor.

 

Soluppgång över Maggioresjön och sjön i dagsljus med Stresa i förgrunden.

 

Men vi började längre söderut, kvarten österut från Milanos Malpensaflygplats. Här ligger Le Robinie (flyger du till Malpensa fixar klubben eventuellt transfern), med hotell och en bra Nicklaus-design som attraherat svenska golfare ett tag nu. Boendet vi fick var i form av ett dubbelrum med kök längs en vägg. Något porslin hittade vi inte, inte ens en ölöppnare, men kylen rymmer ett antal flak och det finns kylfack för dubbelbogey-snapsen. Se till att ni hamnar med vy mot 18:e hålet, alternativet är en tråkig utsikt mot parkeringen.

 

 

Själva banan är en typisk Nicklaus design: trevlig, strategisk och svår att förlora bollarna på. Såväl första som sista nio har ett fint avslutningshål. Det finns små dunkar med sand att ha med sig ut på banan för att laga duffmärken. De är lite för stora för en bärbag, så vi fyllde en Cola-flaska med sand. Det här är inget vi rekommenderar – det blir lätt småknastrigt mellan tänderna när man tar fel flaska vid törstsläckning. 

 

 

Halvtimmen västerut, kvarten söder om Maggioresjön, ligger Castelconturbia, en 27-hålsanläggning med trevlig atmosfär. Hålen är uppdelade på slingorna Gul, Blå och Röd. De två första utgör 18-hålaren och är klart bäst. Bästa hålet är sju på Gul – ett dogleg med ö-green. Från klubbhusserveringen har du utmärkt utsikt över avslutningshålen. Det finns boende på anläggningen, rummen är inte så mycket att skryta med men alla har en trevlig balkong mot innergården.

 

Boendet på Castelconturbia.

 

Inte långt från Castelconturbia hittar du Bogogno, en av italiens bästa golfanläggningar. Här finns 36 utmärkta hål. Det trevliga med 36-hålsanläggningar i Italien är att det går att komma ut även om det är tävlingar. Den dagen vi dök upp var det tävling på Del Conte-banan, så vi gick ut på Bonora-banan, som anses vara den bästa – och svåraste. Vatten är i spel på alla hål och det finns massvis med bunkrar – många är så stora att man nästan får spela sig fram i dem. En extra bonus med Bonora är att 10:ans tee ligger längst bort från klubbhuset, medlemmarna kan alltså inte starta där och dyka upp framför dig. Vi gick ut som daggpatrull 8:00 en vardag och hade aldrig någon framför oss.

 

 

Golfen får ursäkta, det är Maggiore-sjön som är huvudnumret i området. Bästa utsikten från marknivå har du från terrassen på Hotel Villa Aminta strax norr om Stresa. Hotellet är ansett som ett av traktens främsta och så långt från minimalism och funkis man kan komma. Har du varit inne i en sådan där butik som säljer leopardmönstrade stolar, förgyllda halvmeterstora kattdjur och färgglada frostade kristallkronor kommer du att vara förberedd på vad som väntar dig. Här finns en gourmetrestaurang som t.o.m. har en meny för olika typer av buteljerat vatten. Går du i närkamp med restaurangen ska du testa ”chokladbomben” till efterrätt. Är du i krokarna ska du definitivt bänka dig på terrassen här när solen går ner och ljusen tänds i byggnaderna på de små sagoöarna Bella och Superiore. Då kommer du till fullo att inse magin med Norditalien.

 

Isola Bella och Isola Superiore från Villa Aminta. Längst upp: Lezzeno vid Como-sjön.

 

På sluttningarna ovanför Stresa, hittar du Golf Club des Iles Borromées. Det här är en trevlig anläggning med tekniska och varierade hål i kuperad terräng. Utsikten hade varit sagolik från många hål om det inte varit för skymmande träd. Sista hålets tee ger bästa vyerna. Utöver att banan är backig är det ganska långt till sista nio hålen, så fundera på om ni ska ha en buggy. Som många gånger i Italien får man köra i ruffen, men inte på fairway. Ruffen – och även stigarna – på Iles Borromées är inte gjorda för några höga hastigheter – bit ihop annars kommer du att skaka ut amalgamet.

 

 

Comosjön har länge attraherat Italiens elit. Här byggde man förr i tiden vräkiga hus för att imponera på varandra. Idag följer Hollywoods kändisar liknande mönster. Precis som vid Gardasjön rekommenderar vi att ni förflyttar er runt sjön – med bil eller båt – och checkar in där andan faller på.

 

Klubbhuset Varese. Nedan: Comosjön från Bellagio.

 

Huvudorten med samma namn som sjön ligger i sydvästra hörnet och för den som vill stanna ett antal dagar på samma ställe kan det kanske kännas bra att göra så i en större stad. Härifrån har man också nära till en mängd bra golfbanor. I området mellan Maggiores och Comos sydspetsar har vi tidigare lirat Varese (mycket fin med läckert gammalt klubbhus), Carimate (fina vyer mot bergen), Monticello (36 platta hål, blå bana är bäst) och La Pinetina (total minneslucka).

 

 

Vi checkade in på Hotel Metropole & Suisse, med perfekt läge längs med strandvägen och båtkajen. Precis som många hotell kring sjöarna är även det här familjeägt, något som bidrar till charmen men också gör att produkten kanske inte alltid utvecklas i samma takt som ”rent affärsmässigt” drivna hotell. Standarden på rummen kan skilja rejält. Vi fick ett ljust rum med balkong mot vattnet och ett litet mörkt utan balkong. På italienskt gentlemannamässigt manér erbjöds tjejen i vårt lilla sällskap bästa rummet – en genomgående trend under våra tio dagar i Italien. I lobbyn finns gratis trådlöst Internet.

 

Bellagio i Comosjön från Villa Carlotta, även nedan.

 

Bästa utsikten över Como-sjön från marknivå får du i byn Cadenabbia och bor du på Grand Hotel här kommer du att ha en frukostutsikt i världsklass. I närheten ligger en av Italiens äldsta golfklubbar, Menaggio & Cadenabbia, en fin bana som vi lirade för några år sedan. De har säkert inte glömt oss då vi med vår pålitliga slice lyckades knäcka en del porslin på uteserveringen. En servitör kom ut med bollen på fairway och räckte över den torrt konstaterande: ”Your ball, Sir!”. Stället har klass!

 

 

Den närmaste klubben från centrala Como är Villa D´Este, bara 20 minuter bort. Banan är ansedd som en av de bästa i landet och miljön kring klubbhuset skapar förväntningar. Och visst är det en fin bana, även om vi nog tycker att många hål känns lite anonyma. Par är 69 (5 548/4 887 från gul/röd tee). Några hål är kuperade, alla är kantade av träd.

 

Klubbhuset på Villa D´Este.

 

Österut från Como, väster om Bergamo, ligger L’Albenza, med 27 hål uppdelade på slingorna Röd, Gul och Blå. Vilka slingor som spelas som 18-hålare varierar hela tiden. Gul är plattast, i övrigt kan vi inte säga att någon är bättre/sämre än de andra. Alla hål har en hel del träd i spel, så slå gärna raka slag. Undvik helger då det kan vara svårt att komma ut 18 hål och det är så tjockt på parkeringen att man har personal som pressar in bilarna kofångare mot kofångare som det var på en Ålandsfärja. Klubbhuset är – som oftast i Italien – en vacker historia där man kan sitta länge och suga på ölen.

 

 

Utmärkt boende hittade vi på höjden väster om banan, på Hotel Camoretti. Se till att få ett rum med utsikt mot Bergamo. Från balkongerna på översta våningen går det att se klubbhuset. Räkna med tio minuter från hotell till bana. Det lutar så pass mycket att du eventuellt inte behöver starta motorn.

 

Hotel Camoretti, tio minuter från 27-hålsbanan och med upphöjd utsikt mot Bergamo. Nedan: hus vid Gardasjön. 

 

Nästa stopp var den vackra Gardasjön. De små byarna som kantar sjön är så pittoreska att man undrar om Disney skapat dem. Italiens tredje äldsta golfklubb, Bogliaco, ligger halvvägs upp på västsidan av sjön. De två bästa banorna i området hittar du vid sjöns sydvästra hörn.

 

 

Vårt tips är att köra runt sjön (tar ca fyra timmar i makligt tempo) och checka in på något litet hotell/pensionat där andan faller på. Vi valde den här gången att lasta av väskorna i Sirmione, som ligger mycket vackert på en spenliknande utväxt vid sjöns sydsida.

 

Sirmione. Nedan: utsikten från vår hotellbalkong.

 

För att komma längst ut på spenen med bil krävs en hotellreservation, annars är det stopp t.o.m. för cyklar. Varför förstår man när man tacklar udden med bil en söndagseftermiddag i högsäsong som vi gjorde – tänk Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm efter att ett kryssningsfartyg släppt av några tusen turister vid Skeppsbron. Planer finns att förbjuda trafik helt, så det är möjligt att du får parkera utanför en bom och få skjuts med någon typ av elbil sista biten till hotellet. 

 

 

Garda Golf ligger mycket naturskönt, med utsikt mot bergen och sjön och med en plantering av höga cypresser som för tankarna till en fransk slottsträdgård. Här finns 27 hål uppdelade på slingorna Röd, Vit och Gul. Eftersom den senare inte har någon backtee fungerar de två första som huvudsaklig 18-hålare. Det är också dessa du ska satsa på om du bara spelar 18 hål, för att vyerna från Röd är bäst och för att Vit har mycket vatten i spel. Gillar du inte kuperade banor ska du hålla dig till Vit och Gul slinga.

 

 

Arzaga ligger inte långt från Garda Golf och erbjuder 27 hål. Nästgårds ligger QC Termegarda Spa & Golf Resort (tidigare Palazzo Arzaga), ett femstjärnigt hotell inrymt i en restaurerad ruin från 1400-talet. Allt är gjort på ett smakfullt sätt, med bevarade detaljer från byggnadens första storhetsdagar. Rummen är rymliga och bekväma. Vi hamnade i ett på översta våningen, med stora frilagda takbjälkar. Restaurangen känns lite väl mycket väggar och lite utsikt när man sitter inomhus, men maten är utmärkt. Från terrassen har du fin utsikt mot banan.

 

 

Jack Nicklaus II är en 18-hålare, designad av Nicklaus den yngre. Banan är en öppen historia som under vårt besök var i mycket bra skick. Layouten är trevlig rakt igenom och även om det finns en hel del svårigheter att navigera ska det inte var omöjligt för bollen att överleva hela rundan. Niohålaren heter Gary Player och säkert har du gissat vem den är designad av. För att komma till första tee krävs en toppbestigning, sedan blir det lugnare. Skicket var fint även här och på layouten fanns inget att klaga, även om vi nog anser att 18-hålaren håller något högre klass. Alla foton är från 18-hålaren.

 

 

Efter sjöarna i norr skulle vi till Slovenien. Strax innan vi körde över gränsen testade vi Golf Club Trieste. Banan ligger på en höjd ovanför staden med samma namn. För den som är och lirar golf på kroatiska Golf Adriatic (18 hål) är det knappa timmens körning hit. Från slovenska Lipica (9 hål) är det bara tio minuter. Det finns alltså chansen att få till tre banor i tre länder under en dag, för den som gillar att ha det som merit. Vår gps hade problem att hitta hit, så mata för säkerhets skull in gps-koordinaterna (du får fram dem genom att högerklicka i google maps och välja ”vad finns här”).

 

Klubbhuset och de två sista hålen skulle ha mycket fina vyer mot kusten och Trieste, med den lilla staden Muggia på andra sidan hamnbukten, om det inte varit för träd och annan vegetation som skymmer sikten för oss som inte mäter drygt tre meter i strumplästen.   

 

Istället får banan klara sig på egna meriter och det gör den sådär. Som längst går det att få till 5 575 meter (par 70) och med en ganska platt layout är det lätt att gå. De flesta hål avgränsas av trädridåer, så du slipper störas av andra golfares dåliga dagsform på intilliggande hål när du formar dina precisionsslag. Rent tekniskt finns några dogleg som är kul att lira.

 

Allt som allt är Trieste en småputtrig bana vars främsta kvalitet är att den ligger nära för den som är i grannländerna och vill ha en italiensk trofé. Klubbhusrestaurangen var välbesökt när vi var där.