---

The Bobmen report: 13 mars 2012

---

 

Palm Gardens nya bana i KL.

 

Vi har testat ytterligare fem banor i Kuala Lumpur

 

 

Igår kom vi tillbaka från Malaysias huvudstad, ett utmärkt alternativ till Singapore och Bangkok för den som vill göra ett stop over på väg till eller från Australasien. Den här gången släppte vi loss våra precisionsverktyg på två banor som erbjuder världsklassgolf för sådär 500:-, samt på en som mycket väl kan vara världens dyraste bana att lira. Vi släpper också på sekretessen kring intervjun CNN gjorde med oss vid förra besöket, då en av våra Bobmen blåste upp sina förmågor på samma sätt som grodor blåser upp sig när de känner sig hotade. Läs reportaget längre ner.

 

---

 

Heta tips om golf i England från en riktig golfjournalist

 

Vi har ett bedrövligt facit när det gäller besökta banor i England och begriper egentligen inte varför. Kanske är det så enkelt att Skottland/Irland/Wales varit bättre på att marknadsföra sin golf mot Sverige, eller så är det svårare att veta var man ska börja planeringen av en golfresa till England. En som verkligen har koll på banorna där är Jörgen Anderson, journalist på Hallandsposten och flitig golfskribent i många sammanhang. Vi fick en hel del tips av honom inför en reportageresa (inkl. några tips på banor i Wales), tips som vi nu skickar vidare till våra prenumeranter:

 

Flest toppbanor på litet område hittar man på västkusten norr om Liverpool, där de ligger som på ett pärlband inom tre-fyra mil, (från norr) Hesketh, Royal Birkdale (kanske den bästa bana jag spelat över huvud taget), Hillside, Southport & Ainsdale (väldigt trevlig), Formby och West Lancashire (klassisk links men svår). Jag kan speciellt rekommendera att bo i Dormy House på Formby, en golfsemester blir inte bättre än så, att ramla ner från rummet till första tee och ett flodhästhuvud som sällskap i baren)!

 

Ännu bättre Dormy House har Royal Porthcawl i Wales, en fantastisk bana, om än rätt knepig när den är uppsatt till tävling. Jag har varit där ett par gånger, vid ett tillfälle tillsammans med 13 sponsorer till Svenska Golfförbundet och då slog vi tillsammans bort 88 bollar räknade vi ut. På ett par av hålen kommer höghandicappare aldrig ens ut på fairway...

 

Aberdovey på Wales västkust kan jag också varmt rekommendera. Har varit där två gånger och dessutom skickat dit tre andra gäng, alla kom hem lika nöjda. Det bästa är att flyga Kastrup-Birmingham på morgonen, ta tåget från flygplatsen 12.08 och stiga av 50 meter från första tee kl 15.08 utan tågbyte (stationen är granne med klubbhuset). Hem åker man efter en förmiddagsrond kl 14, framme i Birmingham kl 17, planet går 19).

 

Bor gör man i Dormy House, senast hade jag ett rum sju meter från greenkanten på 18:e. En dag kan man göra en utflykt med tåget till Royal St Davids, 45 min norrut, Wales i mina ögon näst bästa bana efter Porthcawl (Celtic Manor kommer inte i närheten).

 

Tillbaka i England hittar man två bra links bredvid varandra i Royal West Norfolk och Hunstanton. Inte så långt att köra från Stansted. Den förstnämnda är speciell eftersom man kan bli strandsatt i klubbhuset p g a tidvattnet, den sistnämnda är den Zacke berättade om på Idrottsgalan.

 

Bästa inlandsbanan i öriket är nog Woodhall Spa (där det finns två banor och fantastiska träningsmöjligheter om man är lagd åt det hållet), men ett fantastiskt område är också Leeds med bl a Moortown och Alwoodley. För att inte tala om sydväst om London, men där är greenfeepriserna numera för höga för någon med Hallandsposten-lön...

 

Själva funderar vi på att besöka kusten norr om Newcastle, där det finns några läckra links, men det är lite bökigt att ta sig dit. Sandwich är också lysande med tre fina links vägg i vägg. Har inte spelat där än men var där en gång på British Open.

 

---

 

Johan Lindeberg: Vilken väg tar golfklubbsindustrin?

 

Banor och utrustning utvecklas hela tiden, men rimmar producenternas ambitioner med vår önskan att ha kul under rundan? Ett av förslagen i Johans text är att vi bara ska räkna slagen vi är nöjda med, något vi sedan länge gör och som fått konsekvensen att vi sätter nya banrekord titt som tätt. Vasatorp TC, 6 300 meter på två slag, för att nämna ett exempel.

 

---

 

Sven Bodevik: Vårkänslor

 

Äntligen hörs det karaktäristiska knäppet när takboxen stängs och vi är på väg... Sven Bodeviks tankar är redan på den sedvanliga säsongspremiären: 108 håls slagtävling under tre dagar.

 

---

 

Löser man verkligen problemet med 12 hål istället för 18?

 

Många är förespråkarna för 12-hålsbanor, nu när det tar för lång tid att spela 18-hål. Men mitt problem är inte tiden jag lägger ner på golfen, utan vad jag gör med den tiden. Jag investerar hellre 3,5 timmar i att lira 18 hål utan köer, än spenderar 3 tim på att lira 12 hål med köer.

 

Jag applåderar alla projekt med 12 hål, för att golfen i många avseenden behöver komma bort från det gamla och anpassa sig till den moderna människans sätt att leva, med så mycket annat som pockar på uppmärksamheten. Men tiden det tar att lira 18 hål är inte själva problemet, utan bara symptomet på flera problem:

- Istället för att se till att vi inte tappar kontakten med framförvarande boll, fokuserar vi på att hålla oss framför bakomvarande boll. Förstår du inte skillnaden är du nog snarare en del av problemet än av lösningen.

- Vi har fel attityd. Många av oss svenskar har lärt oss spela golf genom tv-sändningar. Följaktligen imiterar vi proffsen i deras "pre-shot routines". Vi måste i högre grad/större antal inse att vi sannolikt aldrig kommer att försörja oss på vår golf och att det handlar om att vi ska ha så kul som möjligt, även i bollen bakom. Visst är det roligt att få till bra slag, men det blir inte bättre ju längre vi står och förbereder oss.

 

- Vi är dåliga på att släppa igenom. Det här är ganska svenskt, bara man kommer till Danmark blir det ofta betydligt bättre. Vi kan bara gissa att det här har att göra med vår världsberömda svenska ködisciplin – alla ska vänta på sin tur.

 

Gärna fler 12-hålare, men låt oss inte släppa taget om det här med att försöka få rundorna att flyta bättre och smidigare för alla.

 

---

 

Vad är en bra golfbana?

 

I samband med februari månads nyhetsbrev presenterade vi Sven Bodeviks ranking av banor han spelat, i Sverige och utomlands. Många har säkert studerat Svens listor för att jämföra med sina egna omdömen. Själva har vi aldrig vågat oss på att ranka banor, utan nöjt oss med att försöka förmedla våra intryck. Men samtidigt är det alltid kul att ta del av andras omdömen, samtidigt som det inte är helt oproblematiskt. För vad är en bra bana och för vem?

 

Många banor titulerar sig "mästerskapsbana", som ett försäljningsargument. Vi vanliga hackare ska bli smickrade att vi ges chansen att spela på en bana av sådan kaliber att den hyser mästerskapstävlingar. Vi har spelat 100-tals riktiga mästerskapsbanor världen runt och i början var det mycket riktigt smickrande: tänk att en hackare som jag skyfflar mig fram på samma ytor som riktiga golfare! Ambitionsnivån är också oftast hög, så skickmässigt får man sig en upplevelse. Men layoutmässigt har mästerskapsbanor det gemensamt att de ska vara förutsägbara för proffsen, vilket gör att det lätt blir monotont efter att man spelat några stycken. Dock, en bra mästerskapslayout i ett landskap som tvingar banan att ha personlighet, är svårslagen. Det bästa exemplet vi på rak arm kan komma på här är Adamstal i Österrike.

 

Vad karaktäriserar då en bra skogs-/park-/hed-/seaside-/linksbana? Ska en linksbana ha lägre betyg för att den är byggd med bulldozers på 2000-talet istället för att den legat där sedan tidernas begynnelse? Ska restaurang och andra faciliteter spela en roll i det avgivna omdömet, de är ju ofta en stor del av totalupplevelsen? Hur mycket ska man väga in faktorer som traditioner och omgivande vyer? Osv, osv... Svaret är nog att det finns lika många sätt att ranka banor som det finns golfare. Själva tycker vi att inledningen och avslutningen på en runda är viktig för att golfdagen ska kännas 100. Med inledningen menar vi det visuella intrycket från första tee. Här ska finnas en "wow-factor", att man verkligen känner att man vill spela hålet som man ser det. Avslutningen handlar om ölen på uteserveringen, i visshet om att maten kommer att smaka utmärkt.

 

I nästa nyhetsbrev kommer vi med våra tips baserade på de över 600 banor vi spelat världen över. Vi kommer att hjälpa dig på vägen oavsett om du letar efter prisvärd links, bra mat i klubbhuset, storstadsupplevelser eller helt enkelt lite farligheter på din vingliga väg mot flaggan.

 

---

 

 

Roligare stämning i bollen

Signaturen Ola L kommenterar på vår insändarsida det här med att många tar sin golf och sig själva på för stort allvar. Att vissa människors humör och sociala kapacitet i allt för stor utsträckning hänger ihop med deras dagsform med klubborna kan ställa till det, både för dem själva och oss andra som försöker ha trevligt under rundan. En väg runt det här kan vara att sluta premiera bra spel, inte minst med pengar, och istället försöka hitta lite roligare sätt att få lite nerv i matcherna. Själva hade vi ett system i några år där den som förlorade ett par 3-hål fick ha lösöron från Buttricks på sig på nästa hål. Öronen var förvisso stora, men i övrigt naturtrogna, så man blev rejält uttittad. Värst var det när rundan avslutades med ett korthål och man fick sitta och dricka öl på uteserveringen som en indisk elefantman. Sedan 1999 går vår årliga golfvecka med kompisarna under namnet Gossebarnet Trophy. Den sötsliskiga vandringspokalen går till den som spelat sämst under veckan, antingen totalt eller under en helt avgörande runda (titelhållaren bestämmer). Den som "förlorar" pokalen måste ha den väl synligt i hemmet till nästa års golfvecka. Alla likheter mellan killen som tar emot Gossebarnet Trophy ovan och han som får pris av Malaysias turistminister i texten om Kuala Lumpur nedan är självförvållade.

 

---

 

Ups & downs med flygande holländaren

 

Vi flög med KLM till Kuala Lumpur, bra pris och bra tider – men mycket träsmak. Det var länge sedan vi satt så obekvämt på ett långflyg, alldeles för lite stoppning i sätena (på ett helt nytt plan) och ryggstöd som knappt gick att fälla. Med facit i hand (eller snarare i en värkande bakdel) hade vi valt ett annat flygbolag. KLM tar också rejält betalt för din golfbag, om den inte ryms inom de tillåtna kilona.

 

---

---

---

 

Nya nedslag och snedslag i Kuala Lumpur

 

The Mines är Malaysias privataste golfklubb. Hur de kunde släppa ut oss är ett mysterium. Vi testade också en helt ny bana som höll absolut världsklass. För den som hellre åker arrangerat har vi provhackat en bana som några researrangörer har som sin grand finale-bana.

 

Kuala Lumpurs (KL i folkmun) geografiska läge, strax norr om ekvatorn, innebär en konstant temperatur runt 30 grader och luftfuktighet på 80 procent. Som vintergolf, fast tvärtom! På med hatten, fyll vattenflaskan och använd skuggan flitigt så funkar det faktiskt. Även om vädret här precis som i resten av världen blivit mer oberäkneligt är det större sannolikhet för regn på eftermiddagarna, så lira helst på förmiddagen, då det dessutom är svalare – eftermiddagarna kan bli odrägligt kvalmiga. Skulle det regna är inte regnkläder det optimala – det blir helt enkelt för varmt och svettkladdigt. Satsa istället på ett paraply eller att bli blöt och ha med ombyte.

 

The Mines. Längst upp: Palm Gardens nya bana.

 

Med några undantag får golfbil inte köras på fairway, men vi rekommenderar ändå att ni hyr en även om det inte skulle vara obligatoriskt (vilket det oftast är), för att alltid ha närhet till skugga. För den som vill ha mindre sol, men fortfarande med fullt blås på fuktigheten, erbjuds kvällsgolf i strålkastarbelysning på många banor – fast då har man förstås inte förtjänat sin öl efter rundan. Den bana som erbjuder bäst kvällsgolf är Kelab Golf Sultan Abdul Aziz Shah (se längre ner i texten). När det gäller just alkoholhaltiga drycker är dessa relativt dyra, delvis för att Malaysia är ett muslimskt land. I affärerna är det ungefär samma pris som på Bolaget, på restauranger och klubbar betalar du strax under vad du skulle ge på liknande ställen i Sverige. De flesta ställen som frekventeras av västerlänningar serverar alkohol.

 

Nattgolf på Kelab Golf Sultan Abdul Aziz Shah.

 

När det gäller priset på greenfee varierar det. Helt klart har priserna gått upp sedan vi var här för fem år sedan. Men det går att hitta riktigt bra golf för ca 400-500 svenska kronor. Tidig eller sen starttid innebär ofta rabatter. Undvik helger då priset på många banor dubblas. Många klubbar erbjuder också i perioder utökade rabatter vardagar, men annonseringen om detta sker sällan bortom klubbens anslagstavla. Kostnad för buggy och caddie – som oftast är obligatoriska – tillkommer. Till skillnad mot i Thailand krävs nästan undantagslöst bara en caddie per buggy (står bak på bilen), ibland bara en i bollen. En del klubbar har bara manliga caddies, men det absolut vanligaste är att det uteslutande är kvinnor. Jämfört med i Thailand är det inte eftertraktat att jobba som caddie, vilket gjort att många klubbar importerar sina caddies från långlönelandet Indonesien – det finns t.o.m. bemanningsföretag för detta. Som i Thailand förväntas du ge dricks efter rundan, hör med receptionen vad som är kutym på just den klubben. Är du extra nöjd med servicen från din caddie ska du lägga till lite.

 

Templer Park.

 

KL är känt för att erbjuda bra hotell till riktigt låga priser.  De bästa priserna hittar du via hotellbokningssajterna på Internet. Tänk på att mat och dryck ofta är betydligt dyrare på de fina hotellen än ute på stan, så se till att inte hamna helt offside någonstans. Ska du primärt spela golf under vistelsen är vår rekommendation att du bestämmer på vilka banor och därefter väljer ett hotell som ligger bra till. Taxi är billigt men trafiken kan vara tät. Se till att chauffören verkligen vet var ni ska innan ni ger er iväg. Ett alternativ är att använda privatchaufför genom hotellen vilket bör ger ett fast pris som ligger ca 30 procent högre än vad taxi kostar. Rusningstrafiken är absolut en faktor att planera runt. Ett stort plus med Malaysia jämfört med Thailand är att nästan alla pratar hyfsad engelska. Detta i kombination med vänlighet och hjälpsamhet gör att logistiken har alla förutsättningar att fungera bra.

 

Impian, mycket fina bana men ingen öl.

 

När vi var här för ett antal år sedan slog vi ner bopålarna i Subang Jaya, ca 25 km väster om stadens centrum och 45 km norr om flygplatsen. Härifrån har man flera av landets bästa banor inom 20-40 minuters taxiresa. Vi bodde då på Holiday Villa och eftersom bufféerna där var riktigt bra, till kvalitet, kvantitet och variation (de kilon vi svettades ut dagtid la vi på oss kvällstid under timslånga matorgier), gjorde vi nu ett återbesök. Bufféerna höll fortfarande bra klass, men hade blivit betydligt dyrare. De flesta rummen är väl tilltagna (stort badrum med dusch och badkar) och ävenså de allmänna utrymmena.

 

Kota Permai.

 

Poolen är av olympiska mått och genom att den ligger i anslutning till vad som ser ut som en konstgjord sjö känns det nästan lite lantligt. Tyvärr har hotellet börjat bli lite nedgånget, det känns snarare som regel än undantag att man behöver kalla till sig en handyman för att fixa något redan i samband med att man tar rummet i besiktning. Manöverpanelen för luftkonditioneringen ser ut att ha haft sina glansdagar tidigt 70-tal och blåset levde stundtals sitt eget liv. Men en renovering av rum och allmänna utrymmen är igång och därför vill vi även fortsättningsvis rekommendera hotellet, för närheten till många bra banor, de generösa utrymmen och den stora poolen. Stilpoäng till kaffekokaren på rummet, som dubblerar som dekorativ lampa med blått sken i off-läge och rött sken när den kokar vatten.

 

Saujana Bunga Raya.

 

Vi testade också ett central beläget femstjärnigt hotell, Grand Millennium KL, två nätter. Om Holiday Villa kändes mer som ett familjehotell, är det definitivt mer business över Grand Millennium. Hög standard rakt igenom och väl tilltagna rum med dusch såväl som badkar. För den som gillar turkisk stjärtdusch finns sådan installerad i toastolen. Sängarna var också betydligt mjukare här. Frukosten var stor, men den mesta maten såg mer ut som lunch. Här har du också staden för dina fötter, med promenadavstånd till KLCC. Bara några 100 meter bort finns flera ställen som erbjuder massage, alla har samma priser (ca dubbelt mot Thailand). Undvik killarna som försöker ta dig på en längre promenad för att komma till ”deras” ställe och som pratar om ”full service”. Den officiella linjen från myndigheterna är att det inte ska förekomma prostitution, men man inser att det finns en komplexitet när tidningarna slentrianmässigt refererar till de importerade (ofta från Kina) prostituerade som GRO (Guest Relations Officers).

 

 

Förra besöket hann vi med nio banor. På en av dem snubblade vi rakt in i en internationell golftävling för amatörer. Fullständigt otippat kom en av oss två bollspridare trea i tävlingen, inte så mycket på grund av den egna spelskickligheten som för att de flesta andra deltagarna fastnade i baren och lämnade in sina scorekorten för sent – en fälla vi själva brukar vara de första att fastna i.

 

Ett överraskande tredjepris.

 

Den andre av oss hade köpt en tröja i proshopen som fick honom att se betydligt proffsigare ut än den vingelpelle han är och ute på banan blev han intervjuad av ett team från CNN Travel. Intervjun varade ganska länge och vår Bobman blåste upp sina förmågor på samma sätt som grodor kan blåsa upp sig när de känner sig hotade. Bland annat hade han en längre utläggning om hur man skruvar bollen hårt åt höger, som han sedan illustrerade med sin tokslice. När kameran stängdes av var teamet övertygat om att de pratat med Europas vita Tiger när de i själva verket haft att göra med en svensk Bagdad Bob.

 

 

Den här gången hann vi med fem banor. Den första som vi testade var Palm Garden, som vi lirade för fem år sedan. Då hade de 27 hål som skickmässigt var bra utan att göra ett outplånligt minne. Vardagar var greenfeen nästan oanständigt låg. Nu har priset gått upp rejält, till ca 600 svenska kronor vardag. Detta kan tyckas vara dåliga nyheter, tills du inser att de byggt en helt ny bana i absolut världsklass. När vi lirade den hade de inte ens öppnat officiellt, så vi fick chansen att beträda – eller snarare hacka sönder – jungfrulig mark. Som sig bör var allt i kanonskick. En av Malaysias rikaste gubbar finansierar allt, vilket ska borga för att standarden hålls uppe även när man släpper på mer golfare.

 

 

Layouten är inte bara strategisk för den som gillar att tänka golf (något vi gett upp för länge sedan), utan rundan bjuder också på en mycket estetisk upplevelse, inte bara på de tilltänkta spelytorna utan även området kring, där vi vanemässigt landar våra bollar. För den som svänger förbi det nya klubbhuset kommer hål 17 (korthål med ö-gren) och hål 18 att öka salivproduktionen till syndaflodsnivå. Även om dessa två hål är klart häftigast finns det gott om hål på banan som hade kvalat in som signaturhål på de flesta banor i KL. Palm Gardens nya bana är en av de bästa banor vi spelat genom åren och ett absolut måste för alla besökande golfare.

 

 

Kota Permai är också en oerhört fin bana, alltid högt rankad i olika listor. Flera svenska researrangörer har den som grand finale i sina paket. Banan var under vårt besök i mycket gott skick och det finns egentligen inga svaga hål. För den som likt oss har ett spel som inte bidrar till den estetiska upplevelsen gör själva omgivningarna det – det syns att klubben jobbat mycket för att en runda även ska vara en fröjd för ögat. Här hade vi också den klart bästa caddien vi haft i KL, som så ofta i Malaysia en ung tjej från Indonesien. Hon var hela tiden alert och förekom oss alltid, dessutom med ett strålande humör och snabbtänkt humor. Att hon tyckte att jag svingade som en orangutang visar bara hur graciösa dessa primater är.

 

 

Har du en hyfsat hög bollbana kommer du de flesta dagar att få minimal rull på dina utslag, därför rekommenderar vi att du flyttar fram en tee, för att det ska bli roligare (detta gäller alla banor). Bunkrarna är lite annorlunda, med kanter klädda med en kombination av gräs och lodräta slipers. Det gör att bollen aldrig kan plugga sig i bunkerkanten, utan den rullar ner i bunkern och ligger platt i sanden. Den här konstruktionen gör också att bunkrarna inte kollapsar när det regnar. Fler banor på dessa breddgrader borde ha denna konstruktion på sina bunkrar. I anslutning till klubbhuset ligger en trevlig swimmingpool om du är på det humöret. Proshopen här har ofta rea.

 

 

Genom lokala kontakter fick vi den här gången också chansen att testa en bana som är oanständigt dyr att spela. The Mines är Malaysias i särklass privataste golfklubb och del av ett område känt som Mines Resort City, anlagt och finansierat – som så många gånger i Sydostasien – av en affärsman med stora visioner och ännu större plånbok. Tidigare låg världens största öppna tenngruva här, idag är schaktet vattenfyllt. Vi fick lite olika bud på vattendjupet, men klart är att du inte lär få upp en islagen boll med håven.

 

 

Banan är intressant ur miljösynpunkt då det lags ner enorma summor för att sanera marken efter gruvdriften och se till att monsunregnen inte ställer till det och frigör gammalt gruvavfall. Flera stortävlingar har avgjorts här sedan man slog upp portarna mitten av 90-talet och PGA-touren lockas hit av en gigantisk prispåse. Vill du själv lira banan finns det tre alternativ, från svindyrt till löjligt svindyrt. Det billigaste är att bli inbjuden att spela med en medlem: 1 500 kronor. Det mest realistiska alternativet är att du tvingas köpa ett golfpaket på ett av de två hotell som ingår i Mines Resort City: ca 5 000 kronor. Gillar du inte att tjafsa med växelpengar kan du istället bli medlem, till en kostnad som är så hög att vi är säkra på att vi missförstod summan.

 

 

Med tanke på kostnaderna för att lira banan var våra förväntningar höga. Första nio har i hög grad närkontakt med det vattenfyllda schaktet, sista nio omgärdas av tät vegetation på båda sidor fairway och en hel del ”väl tilltagna” villor. Samtliga hål har sitt eget rum, något vi gillar då vi slipper störas av andra golfares dåliga dagsform på intilliggande hål. Redan på hål två känns det som att vi går i närkamp med banans signaturhål, ett vackert par fem med vatten längs hela vänsterkanten. De två första korthålen har en hel del vatten framför green, vilket för oss brukar innebära drop zone-besök. Allt är i mycket bra skick (vi hittade inte några som helt duffmärken framför oss, men lämnade ett antal bakom oss), även om greenerna var lite långsamma under vårt besök – vi gissar att banan var riggad för någon potentat med högt hcp.

 

 

Ok, säger du, är banan så bra att jag ska nödslakta ungarnas spargrisar och lägga upp drygt fem greenfees på Bro Hof för ett golfpaket på The Mines? Naturligtvis inte! Du kan spela riktigt bra golf i KL för en tiondel av det priset och undviker samtidigt ett få ett gäng griniga ungar på halsen när du kommer hem. Och även om The Mines var en kanonbana tyckte vi att Kota Permai och Palm Garden var bättre.

 

 

Templer Park strax norr om KL gillade vi förra gången vi var här och därför gjorde vi ett återbesök. Se till att inte förväxla den med Perangsang Templer Golf Club som ligger farligt nära – säg att ni ska till den ”japanska klubben”. Det finns fortfarande starka japanska ägarintressen i Templer Park och många medlemmar kommer därifrån, ändå är det bra pris på greenfeen vardagar. Ofta har de sanslöst bra erbjudanden, ring och kolla. Av någon anledning hade de under vårt besök högtalarutrop för att få golfarna till första tee – man fick känslan av att vara på en flygplats och vi hoppas att det normalt inte går till på det sättet. Restaurangen bjuder på en smak av japan, kulinariskt såväl som arkitektoniskt, fast inte av bästa märke i något av avseendena. Samma gäller omklädningsrummen.

 

 

De 18 hålen är utlagda kring en fotogenisk kalkstensklippa av samma sort som återfinns i Yangshou/Guilin i södra Kina och banan har stått värd för Malaysian Open flera gånger. Vid en första blick i scorekorten verkar banan extremt lång, men det handlar om yards (minus 10 procent ger dig meter). Blå är standardtee att spela från för herrar, men vi föreslår att du flyttar fram till vit om du inte är singelhcpare – du kommer att tacka oss efteråt. En dam som spelar från röd har inga möjligheter att flytta fram. Första nio ligger ganska öppet och är helt platta, sista nio är betydligt mer kuperade och här har också varje hål sitt eget rum.

 

 

En sak som skiljer Templer Park från andra klubbar i Malaysia är att caddien inte står där bak, utan kör bilen – som är fyrsitsig. Tyvärr går framrutan inte att fälla ner, vilket gör att du inte får någon fartvindsfläkt. Alla caddies är utrustade med slangbellor för att hålla apor borta. Efter några misslyckade utslag övervägde vi att gå över till slangbellan, men klykan var för liten för att bollen skulle kunna passera.

 

 

Glenmarie har två 18-hålare – Valley och Garden Course – och ligger inte långt från Holiday Villa. Garden är den populäraste banan och därför hamnade vi där. Layouten är en öppen ganska platt historia med vatten i spel här och där. Trafiken stör på nästan samtliga hål. Skicket var under vårt besök inte alls bra, trots att den var nominerad i klassen "bästa skick" av en stor golftidning. För att göra en lång historia kort är vårt tips att hoppa den här banan. Att den är populärare än den betydligt bättre Valley Course beror enbart på att man får köra buggyn på fairway på Garden men inte på Valley. Hur golfare – som ändå är ute och går en hel del – kan vara så bekväma att de väljer en dålig bana framför en betydligt bättre av sådana skäl övergår vårt förstånd. Ska du lira Glenmarie ska du alla dagar i veckan spela Valley, som är en mycket vackrare och fantasifullare bana, med hål som ofta ligger i sitt eget rum och med flera högt belägna tees. Dessutom slipper du trafiken. Om du däremot ska spela när det är mörkt är det Garden som har belysning – men välj istället en annan av alla banor i KL som erbjuder kvällsgolf.

 

 

Petronas Towers (nedan) har blivit något av en symbol för det moderna Malaysia. Tornen stod färdiga 1998 och fram till 2004 var de med sina 452 meter världens två högsta byggnader. Som besökare kommer du inte längre än halvvägs upp, till gångbron som förbinder tornen. För bästa vyn rekommenderas istället KL Tower, ett 421 meter högt utsiktstorn lite längre bort. Ett ytterligare sätt att se staden lite från ovan är monorailen. Se bara till att undvika rusningstid. Här kan du läsa om fler banor vi testat i Kuala Lumpur (scrolla längst ner).