The Bobmen report: 12 september 2011
På Riksten söder om Stockholm träffade vi på den här helt oblyga ungräven. Helt klart är han van att bli matad, för han var framme vid en bag där det fanns en smörgås och faktiskt såg vi honom bita i blixtlåset. Påminde oss om filmen "Dansa med vargar", är det foxtrot i det här fallet? Längre ner kan du läsa om betydligt större djur som dykt upp på golfbanan.
Reportage Danmark: Vi har hackat oss fram på samtliga banor på danska Bornholm, bara tre mil från svenska kusten.Efter rundorna tröstade vi oss med bra mat och den godaste öl vi någonsin hittat i Danmark, på ett litet mikrobryggeri på östra sidan av ön. Vi testade också ett rymligt boende nära de två bästa banorna.
Golfpaket Jönköping: Runt "Golfköping" har vi testat två golfpaket, Hooks Herrgård för den som vill bo på banan och Hotel Victoria för den som vill bo inne i Jönköping. I det senare fallet släppte vi loss våra finkalibrerade instrument på Skinnarebo och Gränna.
Golfpaket Skåne: Vi gav oss på Skyrupsgården, där du bor på andra sidan övningsgreenen från klubbhuset, bara några minuter från järnvägsknutpunkten Hässleholm (bra om ni ska sammanstråla och inte alla har tillgång till bil). Norr om Trelleborg hittade vi ett litet mysigt B & B med hur många banor som helst inom 30 minuter – vi testade Bokskogen.
Klubbarna blir alltmer innovativa. Bäckavattnet i Halmstad erbjuder fri greenfee till den som i höst handlar för minst 600:- i shopen – kul idé!
Bro Hofs andra bana – samma fina världsklassunderlag
Med Europatouren på plats och direktsändningar i SVT lär ingen svensk golfare undgått att Bro Hof Slott norr om Stockholm levererar en golfupplevelse som väl kan mäta sig med de bästa anläggningarna i Florida, något vi själva kan intyga efter att ha lirat några av de bästa där.
I skuggan av den välexponerade tourbanan – Stadium Course – finns sedan förra året ytterligare en 18-hålare, med samma fina finish och till en betydligt lägre greenfee. Nytillskottet heter Castle Course och skiljer sig på många sätt från storebrorsan. Där Stadium Course har vatten i spel på en majoritet av hålen behöver du bara langa fram bollhåven på de två avslutningshålen på Castle Course. Istället är det på många hål "waste areas" (stora områden med grovkornig sand där du får grunda klubban) som utgör hinder. Till skillnad från vattenhinder erbjuder dessa ofta goda möjligheter att spela bollen full fart framåt även om du hamnat i dem.
Vi gillade Castle Course minst lika mycket som Stadium Course, inte minst för att den levererar en mer intim upplevelse omhuldad av naturen – till skillnad från Stadium Course är den här banan inte byggd för att kunna härbärgera storpublik runt varje hål. Den är dessutom betydligt mer mänsklig längdmässigt: 5647/4527 från gul/röd tee. Att det finns sex korthål innebär också att det finns lika många par-5:or. Vi var lite ivriga när vi steg av första hålet och istället för att korsa vägen till hål 2 lyckades vi slå ut på hål 12 – också det ett korthål. Är du lika virrig som oss kan det här vara något att vara uppmärksam på, för normalbegåvade är skyltningen fullt tillräcklig.
Vilken bana ska du då satsa dina pengar på? Vill du mäta dig med proffsen från tv-sändningarna och är beredd att betala för det är det utan tvekan Stadium Course du ska ta dig an. Är det däremot det fina underlaget du vill åt – som placerar Bro Hof i särklass i Sverige – är det som sagt precis lika fint på båda banorna och då dikterar hushållsekonomin kanske att du satsar på Castle Course. Ett annat sätt att resonera är att den totala greenfeen för båda banorna fortfarande är billigare än vad bara flyget till Florida och jämförbara banor skulle kosta. Du hittar fler foton på Bro Hofs banor här.
Täby – en av Stockholms mest natursköna banor
Att hitta till Täby golfbana strax norr om Stockholm kan vara lite trixigt, men för den som navigerar småvägarna på slutet bjuds på en anläggning som ligger mycket naturskönt på en halvö i Vallentunasjön. Har ni spelat Hofors eller Töreboda kommer ni att få ungefär samma känsla på flera hål. Många hål erbjuder mycket fin kontakt med vattnet. Banan är här och var kuperad och några hål är trixiga, banguide ingår så se till att få med en sådan. Hål 13-15 kvalar lätt in på Sverigetoppen när det gäller triss i estetiskt vackra golfhål. Restaurangen ligger fint med utsikt över 18:e greenen. Du hittar fler foton från Täby här.
Faror på golfbanan
Vi har genom åren spelat en del banor som erbjudit lite utöver det vanliga när det gäller hinder på vägen mot den tröstande ölen. På en, av det enklare slaget, förkunnade en lokal regel att vi fick slå bollen igen om vi träffade en ko. På en annan fick vi skriva på ett papper där vi varnades för vilda djur och fråntog klubben allt ansvar (svårt att utkräva ansvar om man blivit uppäten). Fotot på scorekortets framsida var imponerande, med en lejoninna som ligger på en green och äter på en buffel hon precis fällt – flaggan sticker upp under buffeln. På en annan bana blev jag biten av något som gjorde att hela högerhalvan av kroppen svullnade upp i flera timmar, vilket dock inte påverkade mitt spel – jag förlorade matchen i vanligt ordning.
Sista hålet på Skukuza i Sydafrika, ett par tre där en bollhåv lätt uppfattas som revirintrång av flodhästarna.
Det värsta vi hört är nog ändå av en medlem på en klubb i norra Krugerparken i Sydafrika. Banan är känd för sitt oblyga djurliv – själv tvingades jag en gång att slå en järnsjua under en giraff, för att han vägrade flytta sig så att jag kunde pitcha. Medlemmen berättade om att han en tidig morgon landade sitt utslag strax utanför 150-meterspinnen. När han kom närmare såg han två lejoninnor ligga där, med bollen mellan sig. Det ska sägas att det här är ovanligt – och han hörde genast av sig till klubben som skickade ut någon att skrämma bort dem. Samtidigt är de stora kattdjuren oblyga i vissa områden i Afrika där de vant sig vid mänsklig närvaro. I Zimbabwe skulle vi en gång bo i ett läger ute i bushen. Precis utanför lägret låg det en stor grupp med lejon. Vi frågade om det inte var farligt att ha lejonen så nära, med tanke på att man kanske ville ut och pinka på natten. Svaret var att det inte var någon fara, "för att de var mätta". Senare på kvällen hörde vi ett lågfrekvent vibrerande som vi inte riktigt kunde lokalisera. Vi frågade en viltvårdare vad det var. "Det är lejonen som är hungriga", var hans oroväckande svar. När det ljusnade var våra blåsor sprängfyllda.