Sydafrikansk golfs största dragplåster

Fancourt har tre banor, vi har testat de två bästa. För att få spela dem behöver du antingen bo på hotellet eller vara lite framåt och se till att komma ut som gäst till medlem. Den stora frågan är om toppbanan The Links är värd pengarna – vi har svaret!

Länge var golf i Sydafrika för den internationella publiken synonymt med Fancourt, som varit igång sedan 1989. Idag finns här tre banor, alla designade av Gary Player, och ett hotell (samt ett smekmånadshotell för den som vill smekas). Trots att du betalar rejält för varumärket verkar det ofta vara hårt tryck på starttiderna, det är i varje fall beskedet man ges (vi misstänker, som ofta på den här typen av anläggningar, att det är en komponent i varumärkesarbetet).

The Links par 3 från tee och green. Längst upp: signaturhålet på Montagu.

En gång i tiden hade faktiskt Fancourt en riktigt billig bana av hög kvalitet. Mer eller mindre tvingade av staden att bygga en publik bana för vanliga fattiglappar ville man inte solka varumärket och skapade med hjälp av Gary Player Bramble Hill. Vi spelade den innan den av ekonomiska skäl avvecklades 2008 och det var riktigt bra golf för pengarna. Gick man fel var det lätt hänt att hamna på toppbanan The Links. I samband med att Bramble Hill slog igen satte kommunen återigen press på Fancourt, som svarade med att öppna upp två av sina banor för spel utan att man behövde bo på hotellet. I skrivande stund har detta ändrats, för att få spela någon av banorna behöver du nu alltså antingen fjäska in dig som gäst till medlem eller bo på hotellet.

Avslutningshålet på Montagu med klubbhuset på Fancourt.

Samtliga tre nuvarande banor är högt rankade i Sydafrika. Två av dem – Montagu och Outeniqua  – kostar lika mycket att lira, The Links är betydligt dyrare, samt att du i skrivande stund måste bo två nätter på hotellet för att få lira här.

Montagu. Nedan: signaturhålet på The Links, som du ofta ser från luften i reklamen.

Är det en natts hotellövernattning som krävs var det i varje fall vid vårt besök av någon besynnerlig anledning krav på att det skulle vara natten efter spel. Vi hade hellre spenderat natten innan, när vi var uppspelta av förväntningar på banan. Nu låg vi istället vakna med funderingar på våra tillkortakommanden även med caddie.

På Montagu och Outeniqua kan du köpa till caddie eller bil med gps. Om du väljer att gå på egen hand ska du se till att få med en banguide (det finns ingen hos startern så se till att få med en från proshopen), för det är skralt med information ute på banan. Tar du caddie ska du inte ta första bästa utan se till att få en som har koll på vad han/hon (Fancourt har några kvinnliga caddies) håller på med. På The Links är det obligatorisk caddie.

Montagu.

När du anländer till Fancourt, oavsett om du ska bo eller bara spela, ska du köra vänster direkt efter bommen och parkera på den stora parkeringen. Härifrån tar en shuttleservice dig dit du ska. Vi började med att checka in på huvudhotellet som har 115 rum utspridda i längor. Eftersom vi visste att vi sannolikt inte kommer tillbaka hit valde vi att (till en hanterbar kostnad) uppgradera från ett dubbelrum till en studio med sovrum och vardagsrum, med uteplats mot första och nionde hålet på Montagu. Hyrcyklar och tennis ingår för hotellgäster, bra för de i sällskapet som inte lirar golf.

Vår hotellänga, vårt vardagsrum och utsikten från verandan, sov- och badrummet, frukosten.

Vi hade bara tid att utöver The Links lira ytterligare en bana och eftersom de kostar lika mycket valde vi Montagu, för att den regelmässigt är högre rankad och är lättare att uttala än Outeniqua. Startern föreslår vilken tee du ska spela från. Efter att sett våra övningssvingar ville han skicka fram oss till den främsta teen men vi vägrade i vanlig ordning.

Banan är trevlig och omväxlande, enligt de vi talade med som även spelat Outeniqua är det något mer vatten i spel här. Själva upplevde vi att det var ganska gott om utrymme överallt, även för våra snedskott. Skicket var självfallet mycket bra rakt igenom.

Halfwayhouset ingår i greenfeen, du får en kupong som ger dig en dricka och macka från en buggy som står uppställd antingen efter nians green eller vid tee på 10:an. Här ska vi varna för att välja den lokala drycken ”Klipdrift & Cola” – en lönnfälla som smakar tonårsfylla.

Signaturhålet på Montagu, som är något av signaturhål för hela Fancourt, är 17:e, ett korthål med en green bortom en ocean av vatten (två första bilderna nedan). Det är en rejäl promenad för att komma runt vattnet till greenen. Har du bollar kvar efter det här hålet så kan du skämma ut dig på avslutningshålet, där inspelet sker över vatten framför klubbhusserveringen.

The Links ligger en bra bit från Fancourt-anläggningen och du körs dit med buggy. Du ser en del av Montagu på vägen, signaturhålet kommer du att ha på din vänstersida. När du passerar bommen in till The Links får du ett litet kort som ska påminna dig om att du är här på nåder.

Klubbhuset är fint och du möts direkt av någon som tar bagen och ger dig en caddie. Range och övningsområde ingår och här kan du faktiskt se fyra av hålen på gamla Bramble Hill, som idag används som övningshål. Det tidigare klubbhuset på Bramble fungerar idag som golfakademi.   

The Links öppnade år 2000 och var tre år senare spelplats för President Cup, Ryder Cup-versionen där USA tävlar mot internationella golfare som inte är från USA eller Europa. Gary Player och Jack Nicklaus var kaptener och matchen slutade oavgjord.

Endast 36 greenfeegäster släpps på per dag och totalt (med medlemmarna) spelas runt 50-60 rundor per dag på banan, vilket naturligtvis bidrar till att skicket är som det är. På första tee bjöds vi på äppeljuice. Jag hällde upp ett rejält glas och startern tittar storögt på mig – det visade sig vara whisky.

Layouten ska såklart påminna om en brittisk linksbana. För att få till det här har man bulldozrat upp nästan 600 000 kubikmeter jordmassa på vad som tidigare var ett gammalt flygfält. För att ingen ska missa vad som varit ambitionen har man gödslat rejält med siktpinnar, trots att få egentligen fyller någon funktion.

Bunkrarna är av tvärtorvad typ, fast istället för torv har man precis som på några andra anläggningar i RSA använt sig av horisontellt liggande tunna kablar fyllda med sand – funkar utmärkt och ger lägre underhållskostnader.

Banan har rykte om sig att vara svårspelad, inte minst snackas det om att ruffen äter bollar. Vi upplevde dock att denna ofta låg på behörigt avstånd för den som hade någorlunda styrning på slagen. Om det däremot blåser rejält lär det mesta vara i spel. Här kan en bra caddie rädda scoren.  

Greenerna är ofta långsmala, antingen på längden eller bredden, och därmed svårare att träffa. Något riktigt signaturhål är svårt att hitta i markhöjd. Hålet du ofta ser från luften i marknadsföringsmaterialet är hål 15. Sista hålet spelas uppför till en början, vilket alltid känns tufft. Som längst går det att klämma ur 6 930 meter ur layouten, som kortast 5 124.

Med tanke på den höga kostnaden för att få spela The Links är den stora frågan självklart huruvida det är värt det. Absolut inte! Redan greenfeen är på tok för hög, inte minst med tanke på vad andra banor kostar i landet. Tillsammans med de där två obligatoriska hotellnätterna blir det en av världens dyraste banor att spela. Faktiskt uppskattade vi grannbanan George GC lika mycket, till en bråkdel av priset. Vill du spela golf av bästa märke utan att sätta barn och farföräldrar i pant ska du istället satsa på Pinnacle Point i Mossel Bay eller Pezula eller Simola i Knysna, de tre klart roligaste banorna att lira på sydkusten. Om det är trofén och upplevelsen av Fancourt du är ute efter ska du satsa på Montagu eller Outeniqua och en hotellövernattning. Kommer du hem och ska skryta om att du spelat The Links kommer de som vet vad den kostar bara att tycka att du är korkad.