Massor av golf i världens största lekpark

 

I skuggan av alla sina andra attraktioner är Orlando (eller Kissimmee för att vara helt korrekt) också en av USA:s bästa golfdestinationer. Hotellkapaciteten är gjord för att hantera topparna, vilket innebär att du kan göra verkliga fynd i dalarna. Här finns runt 170 golfbanor i alla möjliga prislägen och ofta med stora rabatter. Disneys och Reunions tre banor vardera hittar du i separata artiklar. Vill du ha en annorlunda Florida-upplevelse ska du läsa vår test av Mission Inn.

 

Orlandos framgångshistoria började med att Disney för många år sedan köpte ett stort landområde sydväst om staden. Idag är Disneys nöjesparker som en egen stad och parkeringen utanför Magic Kingdom är bara den större än Disneyland i Kalifornien (en stor del av Disneys inkomster kommer just från parkering). Utöver Disneyworld med tillhörande Epcot är Universal och Sea World stora publikmagneter i Orlando. De här stora drakarna har ju egna koncept, så det kostar en slant att lösa biljetter (de säljs till rabatterat pris precis överallt). När det gäller övriga förströelser är konkurrensen mördande och alla försöker hitta en egen vinkel på sin produkt. ”The ONLY zip line in Orlando that takes you over alligators ´n Crocodiles” kan det heta i reklamen för en attraktion där du bjuds på en åktur längs en uppspänd lina. 

 

Shingle Creek. Längst upp: Reunion Watson (separat artikel). Nedan: Orange Lake Reserv.

 

Det som skiljer amerikanska nöjesparker från europeiska är ofta personalens aldrig sinande entusiasm. Första gången vi var på Universal hade de ”Hajen” som attraktion. Parken hade precis öppnat på morgonen i lågsäsong och vi var ensamma i båten. Det stoppade inte guiden från att ge allt. Killen slängde sig fram och tillbaka i båten i en kamp på liv och död mot de ständigt attackerande käftarna och ett tag kände vi nästan att vi måste försvara den stackars hajen. Ju mer vi skrattade desto mer spelade han ut och i hamn gav vi honom stående ovationer. I vattnet bakom oss låg en bensindränkt haj och brann.

 

 

Sist gjorde vi en runda på Universal. För vuxna är 3D-attraktionerna mest sevärda, man åker runt i en vagn och det händer saker här och där. Första gången hade vi så bråttom ombord att vi glömde 3D-glasögonen, allt var bara jäkligt suddigt. I övrigt brukar vi mattas av ganska snabbt och hamna på någon ölservering i skuggan. Är det mycket köer är det värt att satsa på en Express-biljett som ger dig företräde framför vanliga dödliga, du kan köpa dessa inne på området efter att du kollat in läget.

 

Orange Lake Legends. Nedan: på Tranquilo hälsades jag välkommen på första tee av den här sötnosen.

 

Vi brukar bo längs väg 192 sydväst om Orlando. Från strax väster om Kissimmee västerut till väg 417 samt väster om Interstate 4 finns det många prisvärda hotell och det är bra och säkra områden. Genom att Orlando är en så stor turistdestination är många av de riktigt billiga hotellen också OK att bo på, de lockar snarare barnfamiljer med liten kassa än kufar.

 

 

Orlando har samlat på sig några av landets sämsta bilförare och i rusningstrafik är det inte sällan stopp på Interstate 4. Om du ska ut och köra när det är mycket bilar i farten kan du för säkerhets skull programmera din gps att undvika motorvägar. Det finns bra alternativ som inte tar så mycket längre tid.

 

Tranquilo, korthål. Nedan: Grand Pines, en av de roligaste layouterna.

 

Är du ute efter golfgrejor finns det tre stora kedjor i Orlando: Edwin Watts, Golfsmith och Golf Galaxy. Börja med att kolla på deras hemsidor så får du nog en klar bild av vilken du ska satsa på. När det gäller övrig shopping har Premium Outlets två ställen, det på 8200 Vineland Avenue ligger sannolikt bäst till för dig (nästan alltid fullt på parkeringen så vårt tips är att parkera några hundra meter bort och gå). Här hittar du alla prestigemärken till rabatterade priser. Är du ute efter billiga golfkläder av bra kvalitet kan vi rekommendera butiken Izod.

 

 

När det gäller golfen i Orlando har den blivit en allt större del av upplevelseindustrin. Att det har blivit så har inte minst att göra med flygförbindelserna, det är mycket smidigt och billigt att flyga till Orlando från de flesta ställen i USA och amerikanare och kanadensare som ska ner en vecka väljer ofta Orlando istället för andra destinationer. För den som tittar runt på Internet finns det ofta stora rabatter, inte sällan kan du halvera greenfeen (läs mer i vårt inledande kapitel om USA). Januari-mars är det billigare golf ju längre bort du kommer från ”attraktionsområdena” typ Disney.

 

Harmony Golf Preserve.

 

Grand Cypress har 45 hål uppdelade på en 18 hålare och tre 9-hålare, alla designade av Jack Nicklaus personligen. Om vi börjar med de tre 9-hålarna går de under samlingsnamnet NSE, vilket står för North, South och East. Du väljer själv vilka 18 du vill lira. Alla slingorna var under vårt besök i bra skick och greenerna hade mycket fina onduleringar med gott om jämna ytor att variera flaggplaceringen på. Det är en hel del vatten i spel oavsett vilka slingor du väljer att spela. 

 

9:e hålet på South och North delar green framför klubbhusserveringen.

South har några av de roligaste hålen i Orlando, så den ska du absolut inkludera om du kör 18 hål på NSE eller bara lirar nio hål. Här är en fin avslutning framför klubbhuset.

 

 

Sedan är det lite jämt skägg vilken slinga du väljer till. North inbjuder att dra på lite mer, men även här är det en hel del vatten i spel som kan sätta omdömet på prov.

 

 

East har banans signaturhål, ett korthål med ö-green där du står lite högre upp. För dig som inte vill visa upp svingen ligger avslutningshålet på East avskilt.

 

 
18-hålaren heter New Course och anges vara en linksbana och redan där går alla våra varningsklockor igång, för i USA är det mycket skrik för lite links – sju resor värre än någonstans i Europa. Grejen är ju att links primärt handlar om ett stumt underlag där man rullar boll istället för att spela traditionell ”target golf” och det går helt enkelt inte att få till ett sådant underlag i Florida, om man inte asfalterar. Istället har man satsat på grejer som dubbelgreener, små bunkrar med små trästegar ner etc. Grejen haltar betänkligt när man är tvungen att köra golfbil (om lite trafik kan du gå – kolla med proshopen).

 

Efter Kristi födelse, inte före, om någon skulle få för sig det.

 

Samtidigt får man säga att de gjort ett riktigt bra jobb med de förutsättningar som Florida ger och när jag står på 18:e tee känns det verkligen som att jag är på en riktigt gammal links. Skicket på banan är felfritt och det är svårt att förlora bollen hur ”brett” du än spelar. Det här är det närmaste en riktigt links du kommer i Orlando. En del kan nog tycka att terrängen är väl öppen, men får du ett bra pris på rundan är det inte så mycket att tveka om.

 

 

Tranquilo, eller Four Seasons som lokala golfare benämner den, är en av de dyrare banorna i Orlando. Har du lirat Disneys gamla Osprey Ridge kommer du att känna igen dig, det är nämligen samma bana. Efter att Four Seasons köpte anläggningen av Disney stängdes banan i 14 månader för renovering. Tom Fazio har låtit trimma sina bunkrar och anlagt nya gräsytor. Ett hål har ersatts med ett helt nytt. I höstas öppnade den, med ett helrenoverat klubbhus.

 

 

Som det spanska namnet antyder är det en av de mer ostörda rundorna du kan lira i Orlando och just detta är nog det som fancluben framförallt uppskattar. Under min runda som ensamgolfare gick jag igenom en fyrboll, i övrigt var jag helt ensam med naturen – mäktigt.

 

 

Layouten är mycket bra, med gott om utrymme för den som planerar sina slag. Det finns ett antal hyfsat högt belägna tees, ovanligt i Florida. De två avslutningshålen är bland de bästa matchspelshål jag lirat, med stora risk/reward inslag för normalgolfaren. Vid toaletterna ute på banan finns det vad som ser ut som likkistor, de innehåller vatten på flaska och gratis frukt.

 

Klubbhuset är numera extremt smakfullt, till form såväl som färger, i varje fall på insidan och verandan (ovan) – som tyvärr inte har utsikt mot banan. Enligt uppgift är det osäkert vad som händer framöver, en bosättning nästgårds växer och det är inte omöjligt att banan på sikt blir privat.

 

Rangebollar i en spann klädd i läder. I greenfeen ingår en bagbricka i form av ett träd med spansk mossa.

 

Orange Lake Golf ingår i en är en av världens största time share-anläggningar och det sägs att det alltid vistas minst 10 000 gäster här. Här finns två 18-hålare och två korthålsbanor. Vi testade de två 18-hålarna. The Legends marknadsförs som Orlandos enda Arnold Palmer-design öppen för kreti och pleti. En del bilar har gps, av den gamla burk-modellen, andra har inte och är dessutom dieseldrivna – byt om du hamnar i den senare. Första nio är aningen slätstrukna, utan att vara dåliga. Sista nio är mycket bra, med många hål där det handlar om att fatta rätt beslut inför varje slag. Det finns ganska gott om utrymme även för den som inte har titthålskirurgi i slagen.

 

Mycket trevligt klubbhus på Legends. På Reserve finns inget och proshopen håller till i en souvenirbutik.

The Reserve är en betydligt tajtare layout där den som är svajig från tee kan hamna i bekymmer på ett antal hål. Spelar du från backte har du också några rejäla pölar att ta dig över här och var. Just de tekniska inslagen gör den riktigt kul att lira. I vattnet på vänster sida mellan hål 4 och 5 håller ett gäng baby-alligatorer ofta till. Förutom ett antal märkliga flaggplaceringar på lutande delar av greenen var jag imponerad av banan. Försök gå ut efter lunch så får du riktigt fint ljus på slutet. Bilarna har ingen gps här.

 

Orange County National har två av de bästa banorna i Orlando – Panther Lake och Crooked Cat – och ligger alltid högt upp när amerikanarna rösta fram sina favoritbanor. Attraktionen ligger framförallt i att banorna alltid är i mycket bra skick och att det är hyfsat  lätt att klara sig på samma boll även om man sprider slagen. Det finns ingen bebyggelse som stör upplevelsen, men bruset från vägen hörs i bakgrunden, inte så att det stör nämnvärt. Banorna gödslas rejält för att vara gröna även vintertid.

 

Crooked Cat, även nedan.

Layoutmässigt är de ganska lika. Inte värst mycket vatten på någon av banorna, utan det är framförallt sand du får brottas med om du missar. Katten känns lite svag första nio men har några av anläggningens bästa hål sista nio.

 

 

Pantern är jämnbra rakt igenom medan avslutningshålet även här är överraskande tamt.

 

Shingle Creek erbjuder ett förstklassigt underlag, med några av de finaste greener vi fyrputtat på. Första intrycket när man ser banlayouten är att det är mycket vatten i spel, men väljer du rätt tee för ditt hcp finns det goda chanser att navigera runt det såväl som bunkrarna. Banan kan spela från 4 600 upp till 6 400 meter, från fem tees. Nian, ett kort dogleg vänster med en green som vaktas av vatten såväl som sand, är bästa hålet. Ska man vara lite petig saknar banan kanske lite personlighet, men skicket – inte minst de fantastiska greenerna – kompenserar.

 

 

Klubben har bra koll på bollarna via gps-systemet och halkar du efter kommer de ut och kollar, vilket gjorde att vi kom runt på mindre än fyra timmar trots att det var en tävling framför. Klubbhuset är fint interiört men vi saknade en bra veranda.

 

Ridgewood Lakes (hemsidan har släckts vilket är oroväckande, kolla vad som gäller innan du sätter iväg) var en bana som lokala golfare tipsat oss om. Layouten är riktigt kul, där du verkligen behöver planera dina slag för att klara dig helskinnad; vatten är i princip i spel överallt utom – eventuellt – på drivingrangen. Utöver teetavlorna har du en hyfsad skiss på socrekortet modell större – kolla noga innan du slår för där får du lite vägledning om var du ska gasa och bromsa med slagen.

 

 

På andra sidan Interstate 4 från Reunion ligger ChampionsGate med två banor designade Greg Norman. International Course anses vara mer av en linksbana medan National är mer traditionellt amerikansk. Vi satsade på den senare. Flera av hålen är mycket bra (ett korthål besynnerligt dåligt) och banan var i god kondition under vårt besök. Vi var nöjda med dagen, men inte saliga. Bilarnas GPS levererade inte bara mått till flaggan, utan av någon anledning också uppgifter om gjorda mål i NHL.

 

ChampionsGate National. Nedan: Mystic Dunes.

 

Mystic Dunes är en högt rankad bana inte långt från Championsgate och Reunion. I jämförelse med de andra banorna och våra högt ställda förväntningar blev vi besvikna. Få hål hade tillräcklig karaktär för att vi skulle komma ihåg dem efteråt. Klubbhusmiljön var dock mycket trevlig och efter tre timmar i glatt sällskap med Mr Miller, Mr Coors och Mr Budweiser var vi ändå nöjda med dagen.

 

 

Falcon´s Fire ligger på andra sidan Interstate 4 från Disney och är också den en av de dyrare banorna i Orlando, eftermiddagslir ger dig ca 30 procent rabatt. Banan var under vårt besök i strålande skick och layouten är så pass förlåtande att de flesta ska komma runt på samma boll. Även om det finns en hel del vatten, inte minst på hål 13-17, är det framförallt bunkrarna som kan ställa till det. Lugn och fin och du kommer att vara nöjd med din prestation på den här banan. Trevlig klubbhusservering och det ska vara bra mat, vi hann inte testa.

 

 

Grande Pines  (även här har hemsidan oroväckande släckts ner, hör av dig om du vet vad som gäller) ligger längs Interstate 4 tio minuter nordost om Disney World och var en pärla som vi upptäckte för flera år sedan. Numera har Marriott tagit över och banan har faktiskt blivit ännu bättre. Här finns inte ett dåligt hål och variationen är stor. Vatten är i spel på vart och vartannat hål och bunkerområdena är härliga med uppbyggda kullar. Greenfeen ligger i det högre segmentet, men det här är en av de banor som ger dig mest upplevelse för pengarna.

 

 

Highlands Reserve är en trevlig mestadels öppen bana populär bland skandinaver. Miljön är mycket fridfull och ostörd och för den som vill hyra hus finns det gott om objekt längs fairways – alla ser ungefär likadana ut. Om du tillhör kategorin av golfare som snarare frågar hur bred än lång en bana är kommer du trivas här – det är svårt att förlora bollen. För att vara Florida är banan också hyfsat kuperad, med ett antal tees där du tittar neråt på fairway eller green. Apelsinträd finns som pittoreskt inslag på några hål.

 

Med 106 meter som högsta punkt kan det vara svårt att hitta kuperade banor i Florida och därmed blir det efter ett tag – hur bra skick banorna än är i – lite ”same same but different”. Halvtimmen väster om Orlando, runt Clermont, är landskapet mer kuperat och här sades det finnas ett antal banor i kuperad miljö. Den bästa är utan tvekan El Campeón.

 

El Campeón par fyra rakt uppför, du ser tees nere till vänster. I övrigt är det dock mest nerför, vilket vi tackar för.

Sanctuary Ridge är vårt andraval för den som vill ha lite upp och ner. Layouten är riktigt trevlig och även om du ibland spelar uppför är det en hel del högt belägna tees som gör att hornen växer i pannan. Bunkrarna skulle säkert må bra av lite mer kärlek, men i övrigt var banan i bra skick under mitt besök och kräver en del beslutsfattande från tee.

 

Strax söderut hittar du två klubbar på vardera sidan stora vägen som sägs vara kuperade. Väster om vägen ligger The Legend och öster om ligger Kings Ridge. Legends ser bäst ut från vägen, men lokala golfare sa att de ofta hade problem på grund av dålig dränering, så vi satsade på Kings Ridge. Som många banor i Florida ligger den här i ett inhägnat bostadsområde och vissa klockslag kan det ta sin tid att komma in när vakten ska anteckna allas körkortsdetaljer i sin dator. Klubbhuset ligger direkt vänster, där det står skyltat om ”Royal Club”. Banan hade under vårt besök fina fairways medan greenerna var något ojämna och ganska långsamma. Kuperad? Nä, inte värst, utöver tees på avslutningshålet. Korthålaren sägs vara mer upp och ner men totalt är Kings Ridge ett tveksamt val.

 

 

Tillbaka på slät mark. Hunter´s Creek är en trevlig layout som kan spelas rejält lång – upp till 6 700 meter, med ett par 5 på 550 meter. En hel del vatten är i spel. Banan var under vårt besök i vettigt skick, några tees och greener besynnerligt dåliga. Rundorna här är notoriska för att vara långsam och klubben verkar inte göra mycket åt det, så varning för detta, speciellt helger. En kille i min boll tog aldrig upp bollen och hade sannolikt över 200 slag under rundan (jag vågade inget säga eftersom han var polis och jag har sett ”Cops”). Trots detta fick vi vänta på varje tee.

 

Windermere (klubben kånkade, men den kan vara på benen igen) ligger i ett av de mest välbeställda områdena i centrala Florida – på andra sidan Lake Butler hittar du Isleworth Golf & Country Club där Tiger Woods tidigare bodde. Där hittar du också USA:s största privata hem, som förpassas till en biroll i den förstklassiga dokumentären The Queen of Versailles. Även inne på Windermere är det riktigt trevlig och fint, faktiskt är det här det ställe vi nog helst skulle vilja bo i centrala Florida om någon försåg oss med ett green card. Klubben är trevlig, maten mycket bra och prisvärd. Banan är omväxlande med en hel del vatten i spel. Greenerna var under vårt besök mycket fina och snabba.

 

Black Bear utanför pittoreska Mount Dora nordväst om Orlando är inte alls olik en gammal brittisk ofriserad links, med ondulerade fairways och lite ovårdade bunkerkanter. Den är lätt från tee men det är rejält svårt att få bollarna att fastna på greenerna. Sista nio har några riktigt fina golfhål. Banan kan se lite tråkig ut mitt på dagen vintertid, se till att lira eftermiddag när en lägre sol gör den lite mer estetiskt tilltalande. Loggan och namnet flörtar väl mycket med Nicklaus banor.

 

Green Valley är den klart sämsta banan vi lirat i Orlando. Det finns några hyfsade hål, vilka vi har fotat, och greenerna var acceptabla. I övrigt behöver de som rekommenderar banan komma ut på andra banor oftare. För att göra eländet än värre luktade dieselbilarna här så mycket att man fick gå bort från dem så fort man stannat och ångorna hann ikapp.

 

Vi tog oss också till Kissimmee halvtimmen söderut från Orlando och 20 min från Disney World (väg 192 hela sträckan) Harmony Golf Preserve ligger 20 minuter öster om Kissimmee, fortfarande längs väg 192. Som namnet antyder är anläggningen byggd i ett naturvårdsområde och bostadshusen som ingår i området ligger väl avskiljda från banan, som är utspridd över ett stort område. Du kan lira upp till 6 700 meter och skicket var under vårt besök mycket bra – greenerna var såphala. Är du riktigt skakig med storbulan har du i princip vatten i spel på 17 hål. För de flesta är det dock hyfsat med utrymme för lite snedslag, framförallt sista nio. 

 

 

Ordinarie greenfee är mycket prisvärd. Än bättre blir det om du dyker upp en tisdag, då är det 2 för priset av 1. Onsdagar kan du lira för halva priset om du har tagit dig in på döhalvan = fyllt 50. Enklare hand-gps:er finns monterade i bilarna och ger avstånden till framförvarande hinder eller till green – funkade helt ok. Plus för att det var bra sprutt i bilarna. 

 

 

Bara några minuter öster om Kissimmee, strax väster om East Lake Tohopekaliga, ligger systerklubbarna Kissimmee Bay och Remington. Atmosfären här är helt annan än på turistklubbarna runt Interstate 4 och man känner sig direkt hemma, inte minst i klubbhusrestaurangen på Kissimmee Bay som också fungerar som ett golfhistoriskt museum som inte skäms för sig (kolla in filmen med killen som lirar golf utan armar).

 

Klubbhusrestaurangen Kissimmee Bay. Nedan: Remington.

 

Båda klubbarna erbjuder på sin hemsida prisvärda paket med obegränsat spel på båda banorna samt boende i fina hus inne på området. Det finns också paket där lektioner ingår (pron är en mycket trevlig inflyttad spanjor). Vi funderar på att nappa på det någon månad nästa vinter, för vi trivdes oerhört bra här och rent ekonomiskt är det en mycket hanterbar historia. 

 

 

Om du känner för en heldag på någon av banorna har de något de kallar ”All you can” som innebär att du tränar, spelar och äter till du kräks – det brukar finnas rabattkuponger i gratistidningarna på just det här paketet. 

 

Kissimmee Bay, kräver mer precision i slagen, inte minst längdmässigt.

 

Skickmässigt var Remington aningen vassare under vårt besök, inte minst greenerna. Banan är förlåtande mot dig som är spretig med utslagen, men det finns rejält med vatten om du är mycket sned – samt en och annan alligator som säkert kan motivera dig att slå rakt. 

 

 

Kissimmee Bay är något kortare men kräver mer ”course management”, att du planerar dina slag. Layouten är inledningsvis ganska tajt men öppnar sedan upp. Vatten är även här i spel på många hål och sorkdödare är här än mer dödsdömda. Vi gillar verkligen den här typen av banor, där förmågan att placera slagen istället för längden fäller avgörandet. Med detta sagt går det att få längd också – från backtee mäter Bay-banan ca 6 200 meter. Har du ornitologiska intressen (utöver jakten på birdies) var fågellivet mycket rikt här. Tranorna är helt oblyga och regelbundet på jakt efter mackor i bagarna.