Skottland del 1: västkusten

Med sommarsemestern till handlingarna kan vi konstatera att någon pausade den globala uppvärmningen på våra breddgrader första halvan av juli. Klimatångesten visade sig också mest vara en medial grej, för när det bjöds på knappt tvåsiffriga temperaturer rusade svenskarna till flygplatserna. Själva tog vi i slutet av juli flyget till Skottland (världsberömt för sitt stabila väder och tropiska klimat) för att uppgradera vårt halvsunkiga avsnitt om golf i Skottland. Fem banor på västkusten hann vi testa, bland dem Royal Troon där Stenson tog en historisk första svensk herrmajor. Självklart har vi spelat match mot Stensons sistarunda, där han oturligt nog för oss satte banrekord. För den som vill ha något rejält att bita i har vi testat Western Gailes (fotot ovan). Läs reportaget längre ner.

Pampigt golfpaket i Linköping

Vi har i vanlig ordning brutit resan mellan Stockholm och västkusten för ett golfpaket och därmed förvandlat en monoton resdag till en kul golfdag. Precis som förra sommaren satsade vi på Linköping, den här gången Elite Stora Hotellet som huserar i en magnifik byggnad vid Stora Torget med alla uteserveringar. Ett golfpaket med del i standard dubbel, frukostbuffé och greenfee på Linköping GK gick helgen 3-4 augusti på 913:-/person. Valde vi att spela någon av Landeryds tre banor kostade samma paket 1 095:-/person. Vi rekommenderar att för nästan inga pengar alls uppgradera till ett större Superior rum (denna rumskategori kostade vårt datum 938:- respektive 1 120:-/person). Läs reportaget.

Ett av Sveriges roligaste golfpaket

Vi har i vanlig ordning brutit resan mellan västkusten och Stockholm för ett golfpaket och därmed förvandlat en monoton resdag till en kul golfdag. Precis som tidigare år satsade vi på Jönköping, den här gången på Elite Stora Hotellet som huserar i en magnifik byggnad centralt i staden och med utsikt mot Vättern. Vi valde ett golfpaket med spel på Sand GK, vilket kostade från 1 150:-/person för del i dubbel, frukostbuffé och greenfee. För att få lite historiska vibbar valde vi att komplettera med spel på Sveriges första golfbana: Ryfors (som fortfarande led av sviterna av förra årets torra sommar). Läs reportaget.

Vi kan också – nu när preskriptionstiden löpt ut – avslöja att det var på Ryfors som RED avslöjades.

Ryan i farten igen

Vi flög med Ryanair. Bolaget har med åren blivit bättre, eller har de andra blivit sämre. Dock letar de alltid efter extra inkomster och det gäller att ha koll på deras villkor – den som gnäller i efterhand har oftast slarvat där. När det gäller placeringen i planet för den som inte betalt extra för ett specifikt säte verkar de ha dragit åt tumskruvarna. Normalt när vi är två som inte betalt extra för specifika säten brukar vi i varje fall hamna bredvid varandra. Den här gången hamnade vi åtskilda när vi checkade in via datorn – på varsitt mittensäte. I samma veva erbjöds vi att betala för att få sitta ihop. Om det här är en ny taktik för att få sälja mer har vi svårt att se hur de ska få ihop det, för med alla mittensäten upptagna lär det inte finnas två säten jämte varandra att köpa. Dessutom finns alltid risken för förseningar – något som Ryan är superkänsliga för – när folk ska byta säten med varandra. Vårt stalltips är att man upphör med det här inom kort, så länge inte allt för många faller i fällan och betalar för sina sittplatser. 

The Open väckte frågor

Att se hemmafavoriten Rory McIlroy på första hålet av The Open på Royal Portrush (quadruple bogey, fyra över par) strax innan vi skulle iväg och lira linksgolf i Skottland väckte en del tankar, inte minst kring hur många bollar vi behövde ha med oss – för till skillnad mot proffsen kändes det osäkert om vi skulle ha funktionärer och publik på plats som kunde hjälpa oss att leta efter våra snedskott. Under sista rundan började vi också fundera på hur många årstider vi skulle ha med kläder för. Och när publiken gick ner på knä med paraplyerna formade som sköldar mot det horisontella regnet – likt medeltidens härar skyddade sig mot inkommande pilregn – funderade vi på hur klokt det egentligen är att utsätta sig för golf i Storbritannien. 

Första och sista utslaget på Prestwick

Få golfskrönor är så etablerade som den om svensken som blev borttagen från första tee på St Andrews efter en utslagsduff – alla verkar ha en väns bekants kusins svågers granne som råkat ut för det. På TBR håller vi inte på med skrönor utan ser till att själva skriva historia. Följaktligen blev vår utsände avplockad från första tee på Prestwick efter att ha dragit in utslaget på tågstationen höger om tee. Det hjälpte inte att han förklarade att tokslice är hans "stock shot".

593:- tur/retur till södra Portugal. Vi hade hellre betalat 3 000:- och känt oss säkra på att bolaget inte kånkar och strandsätter oss.

Nu betalar SAS för att du ska flyga med dem

Vi var inne och letade flygbiljetter till Algarve i december. Hittade via en bokningssajt biljetter med SAS för 593:- från Stockholm tur/retur. Prisspecifikationen anger att skatter och avgifter utgör 615:-. SAS, ett bolag som går på knäna (och mitt i en intensiv debatt om att klimatet inte tål billiga flygbiljetter), betalar oss alltså 22:- för att vi ska flyga med dem. Är det inte hög tid för flygbolagen att sluta gräva sina egna gravar genom löjligt billiga biljetter och istället se till att få ordning på sina finanser, så att vi kan känna oss säkra på att verkligen komma iväg/hem?

Med vår nya caddie har vi fått ner våra rondtider till 3,5 tim. Caddien och bagen brukar vara i mål timmen tidigare.

För- och nackdelar med vår nya caddie

I förra nyhetsbrevet berättade vi att vi skaffat en caddie. Redan nu kan vi konstatera att det till stora delar var ett genidrag:
- Rundorna går snabbare – i varje fall första nio fram till korven.
- Han hittar lätt våra bollar, bara vi har förpreparerat dem.
- Med ALD (All Leg Drive) tar han sig lätt fram till utslag som vi tidigare inte ens orkat leta efter.
- Vi har börjat uppskatta transportsträckorna mellan hålen, då han inte har några bollar att jaga ifatt och vi får chansen att vila koppelarmen.

Nackdelar finns dock:
- Sista nio går långsammare, när han vill tillbaka till korven.
- Bollfacket luktar köttfärs.
- Bollträffen är ännu sämre nu när armarna är olika långa.

Royal Aberdeen i Skottland. Här hade vår svenskt snabba tvåboll en treboll med 70-åriga infödingar och halvset bärbagar framför oss. Efter att de gått av första green såg vi dem aldrig igen.

Hur bra golfare är du – egentligen?

En gång spelade vi med sekreteraren på en av Storbritanniens äldsta klubbar (sekreteraren på brittiska klubbar har ungefär samma position som påven i katolska kyrkan), en rejält bucklig links där det utöver par 3-hålen var nästan omöjligt att lista ut vart man skulle. Han slog alltid först och visade vägen, i övrigt gavs vi ingen information, varken muntlig eller i form av banguide. Under rundan pratade vi om allt annat än hur vi skulle slå nästa slag, eller för den del hur vi precis slagit. Vi hade supertrevligt och vår boll gick i mål på under tre timmar, trots att vi vanlig ordning knappt hittat en fairway med våra utslag. Efteråt berömde han oss:
– You are good golfers".
”Good golfer” för honom – och många andra i det brittiska öriket – handlar på amatörnivå inte om spelskicklighet utan om förmågan att ha trevligt och hålla farten.

Stopp – här finns ju något för svensk golf! Varför inte fokusera mer på spelhastighet istället för regelkunskap när vi introducerar nya förmågor till golfen? Eller varför inte ta det ett steg längre, att alla klubbmedlemmar erbjuds att gå några rundor med personer som är duktiga på att hålla farten utan att det blir stressigt. Stressen uppstår när vi gör fel saker i fel ordning och känner trycket bakifrån (få verkar ju ha fattat det geniala med att släppa igenom).

Man kan trixa med foton utan att manipulera dem, som man gjort på toaletten på Strängnäs GK – jo, dörren är stängd.

Bildsköna eller bildskröna?

Under sommaren återuppstod debatten om hur mycket man får ändra i ett naturfoto utan att det är att beteckna som bildmanipulation. Inom golfbanefotograferingen förekommer debatten knappt alls, sannolikt för att det oftast är golfanläggningarna som betalar för bilderna och de vill att det ska se så bra ut som möjligt så att vi golfare vill åka dit. Här tror vi dock att de gör sig själva en björntjänst, för med orealistiskt höga förväntningar är det lätt att vi blir besvikna i en ophotoshopad verklighet.



Men det går att luras på andra sätt, inte minst genom att använda teleobjektiv som får bakgrunden att kännas närmare. På fotot ovan har fotografen på så sätt skapat en bild så dramatisk att klubben tryckt upp den på tröjor i proshopen. Synd tycker vi, för med de dramatiska vågorna hade bilden ändå varit bra och klubben hade sluppit gästande golfare som säkerligen blivit besvikna att havet inte är så nära greenen som bilden ger intryck av. Nedan har vi fotat samma hål en gråmulen dag utan vågor och utan teleobjektiv, men med någon sorts integritet.



Är vi då själva helt fria från synd, när vi alltid sagt att vi bara använder egna foton för att slippa manipulerade bilder. Hyfsat. Vi har valt att följa Dagens Nyheters bildpolicy. Det gör att vi kan vi ljusa upp eller ner bilder i Office samt öka kontrasten eller minska/öka färgen. Detta gör vi vid de tillfällen vi spelat mitt på dagen och ljuset egentligen är för dåligt för fotografering. Dessa åtgärder är något som DN och flera stora mediahus inte ser som bildmanipulation. Samtidigt hade det naturligtvis varit renhårigare av oss att spela och foto på morgnar och kvällar, när ljuset är bra, men då hade vi säkert bara suttit och druckit en massa öl på dagarna och fullständigt kapsejsat vår semesterbudget.

Redo för avfärd till Norrköping.

På sista radens väderapati

Vi har gett upp väderprognoserna. Flera gånger har vi blivit genomblöta på golfbanan i vad som skulle vara strålande sol. Än fler gånger har vi hukat hemma på en solig balkong för att det skulle regna hela dagen. Vi påminner oss om apan som för många år sedan valde aktier genom att kasta pil och lyckades bättre med sin aktieportfölj än professionella mäklare. Vi föreslår att Kolmården genast skickar en kriskommission till SMHI i närbelägna Norrköping.

I bronsmatchen i sydamerikanska mästerskapet visade Chile och Argentina damerna var skåpet ska stå.

På sista herr- och damfotbollsraden

Fotbolls-VM för damer pekade på ett stort problem inom damfotbollen: glädjeyttringarna. Det började med att USA gladde sig åt samtliga sina mål i storsegern mot Thailand. Genast fördömdes beteendet från alla håll. När sedan Sverige firade bronset kritiserade det besegrade England svenskorna för att vara väl glada. Senare på kvällen visade tv bronsmatchen i sydamerikanska mästerskapet för herrar. Här var det mer ordning, med aggressiv stämning på plan och en domare som så fort han blåste omringades av spelare som gapade, svor och knuffade på honom. För att vi själva inte ska gå i samma fälla som damfotbollen kommer vi att sluta göra high fives efter våra dubbelbogeys och istället gå och muttra över att vår hemmaklubb trots år av påpekanden fortfarande inte röjt skogen höger om fairway på hål 4, 6, 7, 11, 13, 14, 16 och – framförallt – 18 (när de kan se oss från klubbhuset).

För den som vill bli skrämd av maori-kulturen under mer ordnade former rekommenderas att se All Blacks "haka", den ceremoniella krigsdansen som det nationella rugbylandslaget gör inför sina matcher.

På sista radens slag för lågmäldhet

Gängen i Sverige har blivit mer högljudda, nu när de uppgraderat sina vapenarsenaler från pistoler till sprängmedel. Här vill vi tipsa om att lågmäldhet rätt utförd kan vara minst lika effektivt för den som vill skrämma skiten ur folk. Hannibal Lecter har varit stilbildande. I Nya Zeeland skjuter och spränger gängen sällan, men de maori-dominerade mc-gängens ansiktstatueringar gör att vi ändå ständigt ligger på gränsen till att göra i byxan när vi stöter på dem. På hemmaplan vill vi framhålla lågmäldheten hos gängen som numera stryker omkring i flera av huvudstadens förorter i gula gängvästar och ägnar sig åt indrivning – inga pistoler eller sprängämnen utan bara subtila små gula lappar som upplyser oss om att vi är skyldiga dem 1 000 spänn för att vi inte har en app som gjort att vi kunnat betala för vår parkering en timme på en semestertom gata (för att finansiera det här justitiemordet kommer vi att behöva höja lösnummerpriset på våra nyhetsbrev med 1 000 procent – prenumeranter påverkas inte).  

Klassisk golf på Skottlands västkust

Med Brexit för dörren är det brittiska pundet en av få valutor där växelkursen inte känns som en förnedring för oss med svenska rupies på resekontot. Månadsskiftet juli/augusti gav vi oss därför på fem banor i sydvästra Skottland, i golfgrevskapet Ayrshire.

Stenen vid Prestwick GC som markerar var det första slaget i The Open slogs år 1860. Ovanför: Royal Troon.

Vi hittade flyg Stockholm-Edinburgh för knappa tusenlappen, ytterligare 600:- för golfbagen. Hyrbil en vecka med alla försäkringar gick för runt 2000:-. Vi kunde halvera priset för hyrbilen, men då skulle det bli shuttlebuss mellan flygterminalen och bildepån och det var inget vi ville hålla på med då vi skulle pressa in en runda första dagen samt flyga hem riktigt tidigt. Om du som oss flyger hem okristligt tidigt på morgonen är du hänvisad till en biluthyrare som erbjuder ”keydrop” och där du alltså inte ges chansen att få en signatur att bilen är i samma skick som när du hämtade den. I dessa fall rekommenderar vi att du har tecknat en självriskeliminering (vi bokar alltid via Auto Europe), så slipper du stå för något som du eventuellt missat när du checkade ut bilen.

Korthål på Prestwick St. Nicholas. Nedan: Prestwick St Cuthbert.

Prestwick GC är födelseplatsen för The Open och rankad 11 i landet. Ett billigare alternativ är grannbanan Prestwick St. Nicholas, med betydligt bättre vyer mot havet. Klubbarna ligger tio minuters promenad från varandra och för att vara maximalt klimatsmarta checkade vi in på  Golf View Guest House, en långputt från klubbhuset på Prestwick och med vyer över banan. Vi hann också med parkbanan Prestwick St Cuthbert fyra minuter bort med bil.

För den som vill uppleva golfhistoria med svenska inslag görs det bäst på Royal Troon tio minuter norrut, där Henrik Stenson i den där drömgolfuppgörelsen med Phil Mickelson för tre år sedan tog den första svenska majorn på herrsidan. Självklart har vi spelat match mot Stensons sistarunda, vilket kan tyckas omdömeslöst då han tangerade banrekordet. Här hittar du en timmes sammanfattning av sista rundan, Stensons inte vår. Inte långt från Troon gav vi oss på ytterligare en topprankad linksbana: Western Gailes (här hittar du en flyover över samtliga hål).

Western Gailes, en av de tuffaste men också roligaste links vi spelat. 

På Troon såväl som Prestwick betalar du en rejäl slant för historiken – under högsäsong är det 250 respektive 195 pund (£). Western Gailes ligger med £175 inte långt efter. På Prestwick St. Nicholas är greenfeen mindre ruinerande £80 (£40 med Golfhäftet). Prestwick St Cuthbert tog £45.00. För information om hur du många gånger kan halvera greenfeen – och en hel del annat – ska du kolla vår rejält uppdaterade introduktion till golf i Skottland.

Golf View Guest House, rakt över gatan från Prestwick GC. Nedan: Prestwick GC. 

På utmärkta Golf View Guest House (mycket höga användarbetyg på nätet) gick ett dubbelrum med frukost på 1 080:-. Samma sak på The Marine Hotel vid Troon (spelarhotellet, som just nu genomgår en omfattande renovering inför damernas The Open här nästa år) gick för 1 445:-. På båda ställena var det gratis parkering på tomten.

För den som likt oss flyger hem i ottan från Edinburgh är Ibis budget Edinburgh Park ett vettigt ställe att bo på natten innan. Ett fräscht dubbelrum utan frukost (vem äter före 06?) och gratis parkering hittade vi för 456:- (kan variera stort beroende på bokningsläget). Fem minuters körning till flygplatsen och spårvagn som tar dig in till pubarna i centrala Edinburgh kvällen innan om du skulle checka in tidigt. Vill du käka i närheten ligger Frankie & Benny's med bra mat några minuters promenad bort, jämte shoppingcentret Gyle Park. Läs reportaget om västra Skottland.