Skottland del 2: runt Edinburgh

Edinburgh är en riktigt trevlig stad, med en överraskande repertoar  av internationella restauranger för den som inte vill utsätta sig för ”haggis”. Vi har testat en linksbana från 1846 (bilden ovan) som flera gångar haft finalkvalet när The Open har spelats på St Andrews. Du kan spela den för under 500:-. Vi har också gett oss på banan med vad som röstats fram som Storbritanniens häftigaste golfhål. För den som vill hålla sig i stan har vi testat en bana innanför ringleden, bara halvtimmens promenad från city, och en strax utanför. Läs reportaget längre ner.  

 

---

Getebra golfbagar. Bild nedan: Reversibelt hål på Silvies.

 

Ute efter en annorlunda golf get-away?

Allt fler golfanläggningar satsar på diversifiering för att locka en större och bredare publik. Fortfarande är det på många håll internationellt inte mer fantasifullt än att man bygger en spa-anläggning för dem i sällskapet som inte vill lira golf. Andra har gått betydligt längre och frågan är om inte Silvies i amerikanska Oregon gått längst. Långt bortom allfartsvägarna erbjuder man flera golfbanor och en hel del andra aktiviteter, även vintertid. Två av banorna är också reversibla – med tees och greener i varje ände av fairways. Varannan dag spelas hålet åt ett håll, varannan åt ett annat. Man får alltså två banor för markpriset av en. Silvies blev av GOLF Magazine utsedd till ”bästa nya golfupplevelse 2018”. Här kan du läsa om hur den reversibla layouten funkar (kolla också in den innovativa banan på Korsika som vi testade för knappt två år sedan). Silvies erbjuder också getter som caddies, osäkert om de kan hjälpa dig med puttlinjen men de har bärbagar med plats för öl och det känns empatiskt.

 

---

Move your ass, moron!

 

Nya friska initiativ mot långsamt spel

Med start nästa säsong kommer Europatouren att skärpa regelverket för att förhoppningsvis snabba upp rundorna. Framförallt kommer man att straffa långsamma spelare mycket snabbare. Vi gillade Alex Levy på Hills i förra veckan, karln började nästan gå framåt i nersvingen och utan att spelkvaliteten blev lidande. För att få ner antalet avbrott där spelare tillkallar domare kommer tourspelarna var tredje år att få sina regelkunskaper testade. Nya tourspelare kommer också att få lektioner i hur man håller bra fart på banan (något vi i förra nyhetsbrevet gärna ville ha i introduktionen för nya klubbmedlemmar i Sverige).

 

Så här kommer vår ombyggda proshop att se ut nästa säsong, om vi får genom vårt förslag.

Själva jobbar vi febrilt med att få upp spelhastigheten på vår hemmaklubb. Inspirerade av att en förskola i Norrköping fått bättre koll på ungarna genom att förse dem med digitala armband har vi föreslagit klubbledningen att göra detsamma med oss medlemmar. Från en SPSC (Slow Play Surveillance Command) kan klubben sedan se exakt hur snabbt/långsamt vi rör oss på banan. Ett QRT (Quick Response Team) bestående av klubbens mest lättretliga individer skulle kunna stå redo att rycka ut så fort någon sackar efter.

---

 

Blixtnedslag på golfbanan fångat på film

Förra helgen slog blixten ner under en PGA-tävling i USA. Sex personer som sökt skydd under ett träd skadades. Nedslaget fångades på film (40 sek in) och ger oss alla något att tänka på när vi nästa gång väntar ut åskan ute på banan. Tur hade det att ingen skadades allvarligt.

 

---

När Ian Poulter kallas in för att lugna en situation inser man att det gått ganska hejvilt till i flygmaskinen.

 

På sista radens dansk att räkna med

En gång i tiden, när det var billigare för svenska ungdomar att åka över sundet för att supa skallen av sig, hade danskarna sitt roliga med parollen ”Håll Danmark rent, hjälp en svensk till färjan”. Nu har Thorbjørn Olesen fixat så att vi kan returnera ”Håll British Airways rent, hjälp en dansk av flyget”. Att Danmark som nation har grava alkoholproblem inser alla som försökt sätta sig in i danska räknetal från 50 och uppåt.

 

Medan politikerna mest babblar visar Anton var skåpet/Emil ska stå.

 

På sista radens nya Made in Sweden

Med svenska kriminella som spränger i Danmark, skjuter poliser i Finland och marknadsför nazismen i Norge tänkte vi raljera om att det går bra för svensk export. Sedan avrättades en nybliven mamma på öppen gata i Malmö, så att hon tappade barnet hon höll i armarna. Sannolikt är mördaren inte straffmyndig, för de kriminella anpassar  sig betydligt snabbare till lagstiftningen än vad lagstiftningen anpassar sig till kriminaliteten. För att få bort de här unga galningarna från våra gator föreslår vi att rättskipandet lämnas över till Emils pappa. När Emil sa att han inte gjort något svarade Anton att förvisningen till snickerbon inte var för vad han gjort utan för vad han skulle komma att göra. Som straffmyndig.

 

Dennis och Donald på Tromsö.

 

På sista radens världen håller andan

Donald Trump jobbar vidare med att övertyga världen om sin mentala instabilitet. Efter att danskarna vägrat honom att köpa Grönland ställde han in statsbesöket dit. Vi påminner oss seriefiguren  ”Dennis”, som höll andan om han inte fick ketchup på maten, och ser ingen annan lösning än att Norge griper in och av skäl anförda i på sista raden januari 2017 säljer Tromsö till Donald.

 

---

---

---

 

Prisvärd golf runt Edinburgh

Edinburgh är Skottlands huvudstad och näst största stad efter Glasgow. Den är riktigt trevlig att spontanspatsera i och senaste vändan slogs vi av hur internationellt restauranglivet blivit – vi åt bland annat på en himalayansk och en sardinsk restaurang. För den som är ute efter turistmagneter är Gamla Stan med slottet och Royal Mile (en betydligt roligare och mer historisk variant på Drottninggatan i Sthlm) självklara mål. Är du här i augusti har du chansen att uppleva The Royal Edinburgh Military Tattoo som är en del av konstfestivalen Fringe. För den som har orken rekommenderas att knalla upp på Arthur's Seat, den sedan ett bra tag slocknade vulkanen som ger dig fina vyer mot staden. Själva fokuserade vi i vanlig ordning på golfen. Fyra banor hann vi med, alla med i Golfhäftet = halv greenfee.


Vår utsände poserar på Royal Mile, i traditionellt Skottland-väder och iförd regntäta golfdojor, i det närmaste ”smart casual” i ”Home of Golf”. Längst upp: signaturhålet på Eyemouth.

Att golfen är en viktig komponent i livsstilen i Skottland inser den som letar banor runt Edinburgh i Google Maps. Flera finns innanför motorvägsringleden (Edinburgh City Bypass/A720), trots att den ligger ganska tajt runt staden. Samtliga är parkbanor och flera erbjuder fina vyer mot staden.

 

Men vi började med en klassisk links, knappa timmen norrut, över den mäktiga Forth Road Bridge. Leven Links ligger i Fife, 20 minuter innan St Andrews. Klubben var igång 1846 och var först ut i Skottland med en bana med 18 tees och 18 separata greener (St Andrews, Musselburgh och några till körde inledningsvis dubbelgreener). När The Open har spelats på St Andrews har finalkvalet flera gånger varit förlagt hit. Går du in i deras bokningssystem så hittar du aktuell greenfee. Eftermiddagar sänks priset och slår du ut efter klockan 15 mån-ons är det halv greenfee (£40). Som med alla links rekommenderar vi spel sen eftermiddag eller tidig morgon, för att få det där fina ljuset.

 

Vi checkade in på Forth Bay Guest House, på krypavstånd från klubbhuset och med fem minuters promenad in till pubar och restauranger i centrala Leven. Se till att få ett rum mot vattnet så kommer du att somna till ljudet av vågorna som rullar in. Frukosten börjar i princip när du vill, fram till 09, en service som borde passa morgonpigga golfare. Ett dubbelrum med frukost gick under vårt besök för 711 SEK (klart lägsta priserna hittade vi på deras egen hemsida).

 

Forth Bay Guest House till vänster och Leven Links klubbhus till höger. Vårt rum och utsikten från fönstret.

 

Banlayouten på Leven Links är av typen ”paperclip” – alltså som formen på ett gem, något som favoriserades av en del arkitekter som hade begränsat med utrymme att jobba med. Första fyra hålen löper närmast vattnet. De stora fyrkantiga stenbumlingarna du har längs högersidan på hål 4 placerades där för att stoppa tyska tanks att komma iland under andra världskriget. Se till att få med dig lappen med ”Points of interest as you go round the course” från klubbhuset så får du mer historiska fakta.

 

Avslutningshålet med klubbhuset.

 

Ruffarna var under vårt besök ganska snälla, vilket gör att banan funkar även för dem som likt oss bara har dåliga dagar från tees. På hål 8 kan det vara svårt att pricka fairway från green för en del, antingen får du satsa på längd eller precision – du fattar vad vi menar när du står på tee. I övrigt är det lugnt när det gäller möjligheterna att placera utslagen på fairway. Har du klarat dig med hedern i behåll i 17 hål väntar vad som röstats fram som Skottlands näst svåraste avslutningshål, efter Carnousties (och inte helt olikt).  

18:e green, med Leven Links klubbhus längst till vänster. Strax hitom, med flaggan, ligger klubbhuset för Leven Thistle GC. Det är inte ovanligt att flera klubbar delar bana i Skottland, men har separata klubbhus.

 

Klubbhuset ligger med fin utsikt mot första hålets tee och sista hålets inspel och vi åt bra här. En bit bakom klubbhuset från banan sett ser du ett av världens största vindkraftverk – borde funka som riktmärke någon gång under rundan.

 

Leven Links har flera svenska medlemmar och under vårt besök var svenska flaggan uppe för att fira något/någon.

Prestonfield är den närmaste banan till centrala Edinburgh, räkna en halvtimmes promenad. Det finns B&B som ligger strategiskt till för den som vill ha ca kvartens gångväg till både city och bana. Rundan bjuder på fina vyer mot Arthur's Seat. Ordinarie greenfee i september är £40/45 vardag/helg.

 

Står du vid det trevliga klubbhuset och tittar mot kullen ska du i klippväggen kunna urskilja ett mänskligt ansikte, ett gorillahuvud och en uggla. Ansiktet hittade vi själva, ser ut som de där långa ansiktena på påskön. Gorillan fick vi hjälp att hitta. För att få korn på ugglan behöver du nog hjälp av några pints i baren.

 

 

Banan är en trevlig och omväxlande parklayout, något som sannolikt uppskattas av den som ägnat några dagar åt att leta boll i linksruff. Hål 3 favoriserar den som har vett att spela från höger, i övrigt är det inga sidolutningar. Hål 5 och 12 korsar varandra direkt efter utslaget så ha extra koll där.

 

 

I all linkshysteri är det lätt att glömma att även parkbanorna har hängt med länge, Prestonfield firar nästa år 100 år. Vi kände faktiskt medlemsvibbar här, inte minst för den trevliga och välkomnande pron vid incheckningen. Klubbhuset ligger fint, med ostörda vyer mot första och sista hålet samt mot Arthur's Seat. Tyvärr hade vi regn under vårt besök, annars hade vi tagit några pints här och försökt få korn på den där ugglan.

 

Klubbhuset. Loggan är fräscht fri från klubbor och bollar och fokuserar istället på närheten till stan.

 
Precis söder om ringleden, vid foten av Pentland Hills där många är ute och strövar, hittar du Swanston. Klubben var igång 1927, som något så annorlunda som en ladies only-klubb. Redan året därpå kallades de äkta hälfterna in, i samband med att man byggde ut till 18 hål.

 

 

Här fick vi ännu starkare medlemsvibbar, för att vi inledde med att äta en riktigt bra lunch (vi hann aldrig testa köket – eller baren – på Prestonfield) i den mycket trivsamma restaurangen som även lockar många icke-golfare. Bartendern – vår primära kontaktperson när vi lirar golf – var nästan oanständigt trevlig.

 

Banan kan som mest spelas 5 696 yards, par 67. Jaha, tänker du, vilket munsbit. Men den är rejält kuperad så när du är i mål kommer det att kännas som att du spelat en standardlång bana. Det kuperade landskapet ger inte bara fina vyer mot staden (vi hade tyvärr dimma större delen av rundan) utan gör också spelet riktigt kul och omväxlande.  

 

Öppningshålet är lite mindre på sniskan från tee än från restaurangens uteservering.

Öppningshålet är en gåva för alla missförstådda vänsterspelare, med rejäl lutning från vänster till höger. Spelar du från höger är tipset att skippa fairway och driva green, en pärla på knappa 300 meter så är du där. Ytterligare några hål är på skrå, men det kändes ganska rättvist fördelat för att inte missgynna vänster- eller högerspelare. Greenerna var under vårt besök mycket bra. Ordinarie greenfee är £25/30 vardag/helg. Lägg till £10/15 så får du veva hela dagen.

 

Strax öster om Edinburgh hittar du East Lothian, en kommun som i många år marknadsfört sig starkt som golfdestination. Närheten till Edinburgh och flygplatsen hjälper, men här finns också mycket namnkunniga banor som Muirfield, Gullane och North Berwick. Vi valde att fortsätta österut, till Eyemouth i Scottish Borders, en timmes körning från Edinburgh.

 

Vad som sägs vara Skottlands längsta golfhål, nerför och med gott om armbågsutrymme.

 

Eyemouth anses vara den bästa banan i Borders och har vad som sägs vara Skottlands längsta golfhål, vilket framkallar mer trötthet än nyfikenhet hos oss. Men här finns också vad som röstats fram som ”Britain’s No 1 Most Extraordinary Golf Hole”, med det märkliga namnet ”A Still No Ken”.

 

Klubben var igång redan 1894 men banan byggdes ut till 18 hål så sent som 1997. En runda går loss på £30/35 vardag/helg, lägg till £15 och du får heldagsgreenfee. Från flertalet av hålen har du magnifika vyer mot Berwickshire-kusten. Klubbhuset lär inte ro hem några arkitektoniska priser men panoramavyn är fantastisk och inte överraskande kommer många icke golfare hit för att äta och beundra utsikten. Vi hann inte testa maten här och hade inte heller bästa vädret för att få den fina havsutsikten. Men vi kan tänka oss att en tidig eller sen starttid här ger estetiska kvaliteter som gör att man kan spela hur dåligt som helst utan att bli missnöjd med dagen.

 

Första hålet funkar utmärkt som substitut för drivingrangen – har du inte bollen i spel efter utslaget här ska du inte hålla på med golf. Även på hål 2, där du kanske redan varit med din slice på första hålet, är det gott om utrymme. På hål 3 blir det genast knivigare, ett korthål med upphöjda tees och vatten framför green. Här börjar också vyerna mot havet dyka upp och du kommer att ha dem hela vägen fram till hål 16.

 

Hål 3 framåt, med klubbhuset till höger, och bakåt.

 

På hål 5 gäller det att gå på rätt sida av de OB-pinnar som skyddar ett övningsområde på vänstersidan som ser ut som en fairway – de små flaggorna utsatta där ger dig vägledning om att det inte är dit du ska sikta. Sedan kommer rundans höjdpunkt: ”A Still No Ken”.

 

”A Still No Ken” från tee, direkt olämpligt med sorkdödare.

 

Det här är ett av de häftigare korthål du lär slå ut på, inte helt olikt det berömda signaturhålet på Vale Do Lobo. Här är klipporna än mer dramatiska och väder och vind kan i mycket högre grad påverka svårighetsgraden. Den stora ihåligheten mellan tees och green gör att du sannolikt kommer att ta mer klubba än du behöver. För att inte riskera att hamna ospelbart vid stenmuren höger om green kan en variant vara att sikta vänster om green – eller så litar du på mått, vind och sving och väljer rätt klubba och lägger bollen på green. Även på nästföljande hål är du så nära havet du kan komma utan att dratta i.

 

”A Still No Ken”, mest skrämmande i mitten och inte så värst från green bakåt mot tees.

 

Sista nio är speltekniskt roligare än första nio, för att hålen är mer varierade här, med nivåskillnader och ett antal doglegs. Som oftast i Skottland kommer du inte in efter nio hål och det finns inga faciliteter på banan, så ta med dig det du behöver för 18 hål. Hål tio, ett dogleg höger med inspel över vatten är riktigt bra, medan det på 11:an är uppför hela vägen. Banans högsta punkt har du på 12:ans tee och står du på tå här är det inte omöjligt att du kan skymta berg-o-dalbanan på Liseberg.

 

 

Det är gott om utrymme överallt vilket gör det lätt att hitta snedslagen. Samtidigt var semiruffen ganska tjock under vårt besök, så det straffade sig att missa fairway. Teetavlorna är informativa, med alla mått du kan tänkas behöva. Greenerna var ok under vårt besök utan att vara i toppskick. Utan vyerna mot havet och ”A Still No Ken” hade Eyemouth upplevts betydligt mer slätstruken.