The Bobmen report: 15 oktober 2013

Njut av hösten!

Det här nyhetsbrevet är ovanligt tunt. Orsaken är att det varit så fint här hemma senaste månaden att vi mest lirat på våra hemmabanor (bilden ovanför tog vi på Viksberg utanför Södertälje i förrgår). Men vi laddar storbössan och går allt som planerat kommer vi under senhösten och vintern att testa ett antal long stay-destinationer, allt från förutsägbarheter som Spanien och Florida till mindre förutsägbara som malaysiska Langkawi, ganska oförutsägbara som Indonesien och Singapore och några helt oförutsägbara. Så håll ut!

Golf på Solsidan av Stockholm

Första gången vi skulle lira Saltsjöbaden hade vi farhågor om en snobbklubb där vår Åsa-Nisse-stil inte alls skulle gå hem – vi är ju i ”Solsidan”-land. När vi efter promenaden från parkeringen får syn på klubbhuset släpper dessa farhågor: en anspråkslös men trivsam byggnad med stor uteplats mot 18:e green och med vad som ser ut som hyreshus som överblickar från en bergskant längre upp.

Saltsjöbaden är en av banorna i Stockholm som det fungerar utmärkt att ta sig till med kommunala färdmedel. Från Slussen är det järnvägen nästan hela vägen fram. Det här fungerar utmärkt för att ta sig förbi eftermiddags-rusningarna i trafiken men har också fördelen att du kan dränka dåliga rundor i öl.

Banan var en av få i riktigt fint skick i Stockholm i början av säsongen och under våra återbesök – det senaste i början av oktober – har den hållit formen. Layouten är omväxlande och varierande. För att vara en skogsbana är det gott om plats. Första fem hålen ligger riktigt mysigt och stillsamt, sedan hör man av och till lite brus från vägen. Många hål kan upplevas lite småtrixiga första varvet, men det ökar bara suget att spela igen. Andra och tredje hålets greener ligger extra vackert med samma fina vy över vattnet som du har på promenaden från klubbhuset till första tee (din starttid gäller från klubbhusområdet, inte från första tee). Kiosken ligger efter 10:an, ett fint korthål över vatten.

Sammantaget är Saltsjöbaden en av huvudstadens trivsammaste anläggningar och vi grämer oss lite att vi upptäckt det så sent. Maten ska dessutom vara utmärkt enligt medlemmar vi träffat, även om vi själva inte hunnit testa. Det fina skicket genom hela årets säsong hoppas vi upprepar sig nästa år. När det gäller speltips är vårt främsta att kanske lämna storbulan hemma och öva med järnen – banan är bara 5471/4571 (par 71) från gul/röd.

Arkitekternas topp-100

Några av världens bästa golfarkitekter har sammanställt sin ranking av världens bästa banor i en snyggt illustrerad pdf. Du hittar den som digitalt blädderex/nerladdningsbar pdf här.

Bodevik: om golflektioner

Under årens lopp har jag provat att ta lektioner  i golf hos  ett antal olika golf  professionals. Alltid lär man sig något och man förundras också över hur många sätt det finns att lära ut golf.

I början var det nästan alltid engelsmän som på härlig svengelska lärde ut hur man svingar klubban med mycket handleder. Det gav känsla och när det fungerade var det härligt men inte särskilt stabilt. Man fick väl i princip försöka lära sig den sving pron använde i sitt egna spel.

Så småningom kom fler svenska tränare och med dem en mer handfast pedagogisk approach. Svingen bröts ner i sina beståndsdelar och ibland blev det så mycket pedagogik  så att man knappt hann slå några bollar under lektionen.  Tränarens ambitioner översteg ofta med råge den stackars elev som bara ville ha ett enkelt tips för att bota sin slice.

Nästa skede var kamerornas intåg som krossade alla mina föreställningar  om att ha en sving som liknade Sam Sneads. Det finns nog ändå en poäng i att få vara sig själv även om det är smärtsamt.

Nu är det svingstudios som ger mätvärden på alla håll och kanter men jag är ändå en smula tveksam om jag som gammal hund kan lära mig att sitta.

Jag tar ändå en lektion varje år hos min gamle tränare. Vi har väldigt trevligt och han ber nästan om ursäkt för att han tar betalt för att ge samma råd och tips varje år.

Till sist: En tränare jag känner berömmer sig, med fog, att kunna lära alla att spela golf. Dock har han givit upp en gång.  Det var på gröna kortets tid och eleven, som hyste en helt obesvarad kärlek till golf, fick bl.a. i uppgift att träna puttar på egen hand från ett avstånd utmärkt med en peg. När tränaren kom tillbaka efter ett tag beklagade sig eleven över hur svårt det var. ”Visa mig hur du gör” bad tränaren och eleven  lade bollen på peggen inför sin putt.  Det blev inget grönt kort.

På sista raden: En lösning på gonggong

De där klockorna man ska slå i på dolda hål, för att ge bollen bakom klartecken att spela fram, brukar nästan undantagslöst sitta i öronhöjd. Efter att vi slagit i dem brukar vi vara alldeles vimmelkantiga i minst två hål. På Viksberg har någon tröttnat och hängt upp hörselkåpor. Vi vågade inte testa kåporna av rädsla för att det var ett practical joke med skokräm inblandat (vi växte upp i en destruktiv miljö).