destinationsreportage

Sök i vårt arkiv

våra nyhetsbrev

Visst finns det hopp om golfresor som inte kostar skjortan – vi visar hur vi fick ihop våra, med lite resvana och mycket nyfikenhet.

vår hemsida

Vi bygger en foto-wikipedia över så många av världens golfdestinationer som möjligt innan vi drar på oss långvårdsblöjorna. Hur många rundor vill du själv hinna med innan du dör?

 

Om obesvarad kärlek och jakten på en anständig bollträff

 

Första gången jag träffade henne var i Calcutta på 1980-talet. Hon var ett exotiskt inslag i den miljön; liten, rund och vit. Utan vare sig känsla eller tajming skickade jag henne rakt ut i morgontrafiken, där det blev tvärstopp i en motoriserad rickshaw. Sedan dess har jag träffat henne tusentals gånger och sedan länge tröttnat på hennes nyckfulla böjelser.

 

Hon väger bara 46 gram och är 42 mm i diameter. Den punkt på klubbhuvudet som jag förväntas träffa henne med är marginellt större. Manövern underlättas inte av att klubban färdas i 150 km/tim och att jag på golfbanan alltid har med mig en cocktail av övermod, dålig självinsikt och minimal bollkänsla. Sedan debuten i Calcutta har jag fortsatt att slå ut bollar i trafiken på olika platser runtom i världen. Turistbussar, exklusiva sportbilar och en och annan polisbil – jag har träffat det mesta. Klubbhus och tillhörande restaurang har självfallet också fått ta emot en del bollar. Glas i form av rutor och dryckeskärl har rykt, likaså porslin. Någon människa har jag ännu inte träffat, men en del djur. Giraff i Sydafrika, flodhäst i Zimbabwe, kor i Indien. Mina sorkdödare har också rensat en och annan fairway på allt från apor och vildsvin till andra golfare. Trots alla motgångar fortsätter jag att spela golf, kanske för att hoppet om en anständig bollträff alltid finns där även om oddsen med stigande ålder och begynnande rigor mortis blir allt sämre.

 

En träff med Idi Amin
Min kärlek till golfen är alltså inte besvarad. Av och till har jag fått till det, men de rundorna tillhör undantagen. Ju större klubba, desto större problem. ”Kompisarna” kallar min driver för ”Idi Amin”, för att den är ”stor, svart och opålitlig”. Det är orättvist då Amin numera är ganska konstant i sin leverans av en kraftig slice. Vid klubbhuset inför en runda utomlands föreslog min caddy att jag skulle betala honom 50 pengar varje gång han hjälpte mig att göra en birdie. Efter att ha sett Amin på första tee höjde han sin taxa till 200 pengar. Här hemma spelar jag ofta med en kompis som också han tokslicar. Eftersom han är vänsterspelare brukar vi skiljas på tee och återses på green. På vägen framåt i terrängen brukar vi allt som oftast stöta på skyltar med det humoristiska budskapet ”Hamnar du ofta här – kanske hög tid att boka en golflektion?”. Vi har aldrig hörsammat rådet, utan räknar kallt med att materialutvecklingen kommer att lösa våra problem, någon gång.

 

Kosläpp för golfare
Vad är det då som driver sådana som mig att spela golf – vi som sällan får till en anständig bollträff och har så svårt att läsa en puttlinje att vi i det närmaste är att betrakta som greendyslektiker? Svaret är enkelt, för den som förmår att titta bortom sina egna prestationer. Golf erbjuder fantastiska möjligheter att träffa nya människor (även med bollen) i natursköna omgivningar och med chansen till nyttig motion. Ännu roligare blir det på golfresor. Att under några timmar få lira golf med helt nya bekantskaper på nya orter ger inte bara nya insikter och perspektiv, utan också många gånger nya vänner. Med våren för dörren spritter det i kroppen och snart kommer jag att få rusa ut på banan som kreaturen under det traditionsenliga kosläppet, när lantbrukarna släpper ut sina kor efter att de stått inne hela vintern. Frågan är om Amin får hänga på.

select your language

daenfifrdeitnoptes

TBR:s frågepanel

Varför finns det egentligen birdiewhisky men inte dubbelbogeywhisky, när man verkligen behöver en stänkare? Vi besvarar golfens förbisedda frågor.

Varför är det bättre med matchspel i OS-golfen?

Hur riskfyllt är det att spela golf utanför den egna kommungränsen? Själva har vi varit med om en del, t.ex. krockisen ovan, men de finns de som haft det betydligt svettigare.

Varför är inte TBR med på sociala medier? Vår långnäsa ger svaret.