Strandliv och fyra golfbanor inom kvartens körning
I nordöstra hörnet av Mallorca, mellan turistorterna Cala Millor i söder och Cala Ratjada i norr, hittar du fyra bra 18-hålare. Vi slog ner bopålarna i mysiga Canyamel och kunde kombinera after golf med after beach.
Cala Millor är en väletablerad sol & bad-destination med en två kilometer lång strand medan Cala Ratjada 20 minuter norrut säljs in som en fiskeby (nåja) med närhet till flera fina badvikar. Hotellen här uppe stänger mer eller mindre ner från 1 november och öppnar igen som regel tidigast till påsken – något att ha med i kalkylen när du bestämmer datum för golfresan.
Pula hål 11, kort par 4 med inspel över vatten. Längst upp: Son Servera med utsikt mot Cala Millor-bukten.
En fördel med att lira här under lågsäsongen är att det är färre golfare i farten på banorna. Golfen är som regel också billigare, antingen på klubbarnas initiativ eller på ditt. Via nätet kan du säkert hitta något lämpligt boende, tänk bara på att även restauranger kan vara stängda den här perioden, så lunchen på golfklubben är kanske det mål du äter på lokal och sedan får du självhushålla.
Utsikten från vår balkong i Canyamel.
Vi var dock här slutet av oktober och det var full rulle överallt, inte minst för att det var ovanligt varmt, med temperaturer upp mot 30 grader hela veckan. Vi checkade in för tre nätter på ett trevligt hotell i Canyamel, beläget mitt mellan Cala Millor och Cala Ratjada. Med badväder är det här ett toppenställe, med en mysig liten strand där vågorna hela tiden rullade in och skapade en fin ljudkuliss, inte minst på natten. Härifrån hade vi samtliga fyra banor inom kvartens körning. Från flygplatsen i Palma är det en timmes körning hit.
Ute som daggpatrull på Capdeperas första tee. Nedan: Canyamel hål 7, par 5.
Har du bara fått dispens för någon enstaka runda är det bra att veta att hyrseten på samtliga klubbar höll bra kvalitet. Själva hade vi lyckats förhandla oss till två golfdagar av medföljande icke-golfare, så vi valde att köra dubbla rundor dessa dagar. Ska du göra samma sak rekommenderar vi att du hänger på låset när klubben släpper på golfare på morgonen, så att du har bra med tid till andrarundan – eftermiddagsrundor tar som regel betydligt längre tid. I slutet av oktober går solen upp runt 08 och ner 19.
På samtliga fyra banor är det inga problem att med normalkondis ta sig fram till fots. Om du som oss kör dubbla rundor kan det dock vara anledning att hyra bil, åtminstone på en bana per dag. På tre av klubbarna har bilarna gps, men inte på Pula. På två av banorna kantas någon enstaka fairway av bebyggelse, i övrigt är det du och naturen.
Vi började på Capdepera, som ligger strax väster om Cala Ratjada och gränsar till naturparken och friluftsområdet ”Parc Natural de la Península de Llevant”. Klubbhuset (även ovan) är oerhört fint och rustikt, exteriört såväl som interiört. Det ser ut att ha byggts under romartiden, men stod klart i ungefär samma veva som banan öppnade, 1989.
Layoutens första tolv hål tar dig genom en plantering av mandelträd och inledningsvis ges du hyfsade chanser att rädda upp dåliga slag. På hål 6 krävs mer skärpa, ett kort par 4 dogleg höger med vatten framför tees. Med stigande ålder och tilltagande rigor mortis har vi kommit att uppskatta den här typen av hål allt mer, där tanke mer än kraft premieras.
Hål 6 från tee och vid inspel. Nedan: hål 10 från tee och bakifrån.
Hål 10 var vår favorit på första tolv, ett kort par 4 dogleg vänster med en ruin på fairway som ska navigeras – har klubborna vaknat på fel sida har du även ett snyggt pumphus att träffa innan dess.
Sista tredjedelen av banan tar dig upp mot sluttningen av Mallorquin Llevant-bergen. Här har naturen fått diktera villkoren på ett tydligare sätt och hålen ligger mer separerade från varandra – och är mer varierade.
Hål 13 (ovan) är en perfekt gillrad fälla för golfare med bristande självinsikt, ett kort par 4 där många säkert hamnar i problem för att de ”en bra dag” anser sig kunna driva trädridån som skyddar greenområdet. ”Bra dagar” inträffar som regel aldrig när man behöver dem, så det är sannolikt smartare att lägga upp med ett järn och ta ett längre inspel.
Hål 15 från två tees och bakifrån mot tees.
Korthålet 15 lär vanemässigt röstas fram som öns vackraste/bästa. Visst är det fint, men de som röstat har uppenbarligen inte stått på tee på Alcanadas hål 13. Dock är det här hålet betydligt svårare från bakre tees om du har sorkdödare som ditt standardslag.
Hål 16 från tee, från där du (förhoppningsvis) står för andraslaget och bakifrån.
Jaha, tänker du efter att ha klarat av 15 med hedern i behåll, nu är saken biff och det är bara att glida i mål. Du lär tänka om redan på nästa tee, för 16 är ett hål som verkligen kräver en banguide-konsultation. Det är inte värst långt men utan guiden är det svårt att avgöra färdriktning och hur långt det är till bunkrarna.
Avslutningshålet från två olika tees, på fairway och bakåt från green.
Avslutningshålet är det klart bästa på de fyra klubbarna här uppe, ett par fem där det händer saker hela vägen fram till green. Spelar du från de bakre tees är det återigen direkt olämpligt med sorkdödare.
Blandade foton från första tolv hålen, även fotona nedan.
Capdepera erbjuder som enda klubb i området 12-håls greenfee. Det normala är då att spela hål 1-12 men med lite trafik på banan ska det inte vara omöjligt att istället få spela 7-18, som skulle inkludera i princip alla de bästa hålen.
Allt sammantaget hade vi en riktigt fin dag på Capdepera. Banan, som har fyra tees och kan spelas från 4 773 upp till 5 847 meter, är riktigt trevlig och omväxlande och i kombination med den läckra klubbhusmiljön kände vi att vi lätt kunde ha blivit medlemmar här.
Blandade foton sista sex hålen, även nedan.
Som en extra bonus är klubbchefen en supertrevlig svensk i form av Mattias Amborn. Med rötterna i Kungsbacka pratar han glad göteborgska och det kommer att muntra upp dig om du skulle vara dyster efter att inte ha presterat i paritet med vad du vet är din potential.
Efter lunch var det dags för Canyamel, tio minuters körning från Capdepera och lika nära vårt boende vid stranden i Canyamel. Tees på hål 14 ligger faktiskt bara 400 meter från stranden, men du måste köra runt för att komma till klubbhuset.
Inspelet på öppningshålet samt två foton från hål 2.
Här var man igång 1988 och banan går att spela upp till 6 196 meter, par 73. Skulle du inte ha fått med dig en banguide finns det utmärkta strokesaver-skisser på tees.
Hål 3 fram och bakifrån. Nedan: hål 4 från tee, halvvägs och bakifrån.
Första nio är riktigt kul och varierade. Efter två uppvärmningshål blir det svårare, med ett kort par 4 dogleg där det från tee kan vara svårt att bedöma var det är lämpligast att landa utslaget. Även hål 4 är svårbemästrat, ett hyfsat långt par 5 med bunkrar precis där man vill landa utslaget och med ett dolt inspel mot green.
Signaturhålet 9 är udda, med ett svårflyttat hinder i form av ett stenhus mitt i fairway. Mattias på Capdepera berättade att han hört om en golfare som lyckats pricka det lilla fönstret. Skam den golfare som droppar utan att utforska alla alternativ och killen hade äntrat huset och – enligt egen uppgift – lyckats pitcha sig ut. En äkta ”HIOOIT” (Hole in one and out in two).
Hål 9 fram- och bakifrån.
Efter första nio passerar du klubbhuset och sedan har du en hyfsad promenad till fortsättningen på andra sidan vägen (den är mycket glest trafikerad och stör inte alls), där de tre första hålen ligger på snöre bort från klubbhuset och har lite transportkänsla över sig, inte minst med tanke på att första nio var så omväxlande.
Inspelet på 13 och bakåt från green. Nedan: hål 15 från tee och bakåt.
På 13 gäller det dock att ruska liv i skärpan, här har du en hel näve träd i vägen på utslaget och sedan ska du över ett krön (ha koll på framförvarande boll) för att avsluta med ett inspel över vatten.
Efter ett korthål på tvären vänder layouten tillbaka mot klubbhuset, med några fina golfhål. Även på 15 har du träd i vägen mitt i fairway, men nu på andraslaget. Nu är det bara ett, men det har gjort sitt bästa för att vara i vägen genom att böja sig och ge dig små marginaler att passera. Även här gäller det att ha koll på bollen framför.
Avslutningshålet från terrassen och klubbhuset interiört. Nedan: blandade foton från banan.
För att ta dig till avslutningshålet är det en hyfsad promenad som tar dig tillbaka över vägen. Det här hålet är ett ganska lamt par 4 uppför som nog avnjuts bäst från klubbhusterrassen med en kall öl i handen.
Nästa dag började vi på Son Servera, som ligger nära vattnet i norra ändan av Cala Millor-bukten. Klubben var igång med nio hål 1967 och är därmed Mallorcas näst äldsta klubb (efter Son Vida utanför Palma). Sedan 2011 finns här 18 hål, som kan spelas upp till 5 844 meter. Layouten är av parkkaraktär och en tredjedel av hålen har vatten i spel. Från några hål har du fina vyer mot Cala Millor-bukten.
Hål 3-7 anses särskilt svårnavigerade och går under samlingsnamnet ”The Pine Trap” (Tallfällan). Vi gissar att uttrycket har inspirerats av de tre hålen på PGA National i Florida som går under namnet ”The Bear Trap” (Björnfällan). ”Tall” låter ju inte lika skrämmande som ”björn”, men vi har spelat hålen i Florida och kan intyga att tallhålen är tuffare. Dessutom såg – och hörde – vi betydligt fler tallar här än björnar där.
Foton från tallfällan, även nedan.
Hål 3 utgör alltså ingången till tallfällan och kommer inte på något sätt att skrämma livet ur dig, ett korthål med vatten till vänster och lite snår till höger – slå bara rakt så är det inga problem. På nästföljande tre hål blir det betydligt bökigare, med massor av träd höger, vänster och ibland även i mitten. Som om det inte var nog har de på ett ställe även smugit in en telefonstolpe mitt i inspelslinjen.
Men grejen med träd är att de inte bara kan stjälpa hyfsade slag utan även hjälpa helkassa - flera gånger studsade våra snedskott ut på fairway efter en stamträff och vi kunde med denna välutvecklade skicklighet hävda oss ganska bra mot våra mer raktslående matchspels-kombattanter.
På hål 7 (två fotona ovan) ska du kolla på tv-skärmen som är uppmonterad vid tee, här ser du framförvarande boll på andra sidan krönet från utslaget. Texten vid skärmen gör gällande att det är 180 meter till vattnet, det gäller från där kameran är uppsatt – från tees har du betydligt längre.
Med tallfällan avklarad är det lätt att andas ut, men gör inte det förrän du klarat av korthålet 8 (fotona ovan), som har vatten till höger och en elak bunker på vänstersidan av green.
Efter det lugnar det ner sig rejält och du har goda möjligheter att få upp brallorna som tallfällan sannolikt drog ner på dig. Faktiskt är det ofrånkomligt att hålen som kommer efter fällan-hålen känns lite tama i jämförelse och det är först på 17 (ovan) vi vaknar till rejält, ett långt par 4 med inspel över vatten – står matchen och väger här vill du inte vara först att slå andraslaget.
Avslutningshålet fram- och bakifrån. Nedan: blandade foton från hål 9-16.
Avslutningshålet ligger lite off-side på andra sidan rangen, ett korthål med plurr-plurr framför green och med klubbhuset i bakgrunden. Klubbhusområdet är precis som på Capdepera mycket trevligt.
Pula ligger knappt tio minuters körning från Son Servera, inåt landet längs vägen mot Cala Ratjada. Banan var igång 1995 och uppgraderades rejält till 2006 av tidigare storstjärnan José María Olazábal. Sedan dess har klubben stått värd för flera stora tävlingar, åtta gånger inom ramen för Europatouren. Banan kan spelas från 5 107 upp till 6 297 meter, med fyra tees.
Hål 9 och 10.
Layouten är av parkkaraktär och på flera ställen har man jobbat med onduleringar mellan hålen så att de ska få lite av sitt egna rum. Vägen hörs på de inledande och avslutande hålen men i övrigt är rundan ostörd.
De fyra inledande hålen ger dig en bra chans att värma upp svingen, sedan blir det tuffare på hål 5 (ovan), ett kort par 4 med vatten höger och vegetation vänster. Du kommer inte tillbaka till klubbhuset efter nio hål utan är hänvisad till en kiosk ute på banan, där det är obligatoriskt att stanna tio minuter.
Flera hål hade vatten att navigera på inspelen.
Styrkta av en kiosk-öl var det dags att ta sig an in-9, som är mer kuperade och dessutom har några greener som vaktas av vatten på ett nästan infernaliskt sätt. Några hål har krön där du ska vara försiktig så att du inte prickar framförvarande boll, skicka gärna fram en spejare.
Hål 16 fram- och bakifrån. Nedan: hål 17. Längst ner: blandade foton från vår runda på Pula.
Hål 16, ett dogleg vänster med vatten längs större delen av vänstersidan hela vägen fram till green, var nog vår favorit – med fina vyer mot bergen som bonus. På 17 kändes bunkrarna extra djupa, så undvik dem. Avslutningshålet kändes väl lamt, mest där för att ta dig tillbaka till klubbhuset, som är det största i området.
För att summera hade vi några riktigt fina dagar här uppe. Pula följd av Son Servera är de två mest namnkunniga banorna av de fyra, så det var kul att vi faktiskt uppskattade den för oss minst kända – Capdepera – mest. Första nio på Canyamel överraskade också rejält, riktigt kul och varierad golf. Det bästa är dock att banorna ligger så nära varandra och så nära stränderna – resten av sällskapet kommer knappt att märka när du avviker för att beta av alla fyra medan de ligger och fläskpressar på stranden.
