Kulturupplevelser och billigare golf i spanska inlandet

 

Extremadura är en landlåst provins stor som Schweiz belägen sydväst om Madrid och med gräns mot Portugal. Namnet betyder ”extrem och besvärlig” och levnadsvillkoren har alltid varit tuffare här än längs landets bördiga kuster.

 

Historiskt har jordbruket varit ryggraden i den regionala ekonomin, men sedan ett antal år marknadsför man alltmer sitt kulturarv – och golfen. Om kulturen kan sägas att regionen är ett av Spaniens intressantaste områden, med flera pittoreska städer där det går att förnimma historiens vingslag.

 

Don Tello. Längs upp: Talayuela. Nedan: Norba.

 

När det gäller satsningen på golfen görs den till viss del i samarbete mellan privata entreprenörer och lokala politiker. Väl medvetna om att regionen ska hävda sig mot övriga spanska golfdestinationer – som har några decenniers försprång i medvetandet hos europeiska golfare – har man valt att lägga sig lägre när det gäller greenfeen. Vi upplevde överhuvudtaget att kostnadsläget var lägre än på många andra håll i landet. Eftersom det är få lokalinvånare som golfar är det ingen trängsel på banorna. Det är också en mycket avslappnad stämning till golfen här, vi var flera gånger med om att spanska ensam-golfare släppte igenom vår fyrboll.

 

 

För att ta dig till Extremadura finns det olika alternativ. Ska du till östra delen av provinsen funkar det med bil från Madrids Barajas-flygplats, räkna med tre timmar. De västliga delarna når du med bil från Lissabon på ca två timmar. I dagsläget är det framförallt inhemska turister som hittar till Extremadura, vilket innebär att du ofta behöver lite spanska i bagaget, inte minst på restaurangerna.

 

Guadiana.

 

Golfen är i dagsläget inte det primära skälet för att åka till Extremadura, men har du bestämt dig för att ta dig hit för att uppleva kulturarvet och en bit av det genuina Spanien finns det ett antal banor där du kan svinga loss. Den första banan vi testade var Talayuela i nordöstra delen av provinsen, en Seve Ballesteros-ritad skapelse och ett samarbetsprojekt mellan spanska golfförbundet och kommunen. Banan ligger enskilt, men det låg ett trevligt hotell i närheten vars hemsida numera slocknat (det har sannolikt bytt namn/ägare). 

 

 

Banlayouten är trevlig, dock stör trafiken på de inledande hålen. Under vårt besök var greenerna jämna och snabba, men fairways av dålig kvalitet. Detta berodde enligt uppgift på sommarens extrema väder i kombination med mycket regn tidig höst. Sista nio var av bättre kvalitet. Hör gärna av dig om du haft vägarna förbi Talayuela, så att vi kan uppdatera vår information.

 

 

Timmen söderut, utanför den kulturhistoriska och pittoreska staden Cáceres, ligger Norba, en mycket trevlig anläggning som vi helt klart upplevde som den bästa av de banor vi lirade i Extremadura. Layouten är mycket trevlig, de första nio relativt platta och de sista nio mer kuperade. Några hål har en trixig layout som kräver att du spelar ett varv först för att få grepp om den bästa spellinjen för dina slaglängder. Inspelet till hål 14 känns dock lite Kalle Anka, greenen är så gömd bland träden att det var på vippen att vi upptäckte den först efter att vi börjat putta. Hål 16 är ett häftigt par 5 med högt belägna tees och två dogleg – slår du långt ska du hålla rejält höger. Greenerna var inte lika fina här som på Talayuela vilket drog ner helhetsintrycket.

 

 

Själva klubbhuset ligger fint och från uteserveringen har du bra utsikt mot banan. Maten var mycket bra och till den billiga ölen erbjuds du tapas. Anläggningens hotell ligger några minuters promenad uppför backen, också det med fin utsikt över banan. Rummen kändes något kala och toalettpappershållaren är monterad i höjd med ditt vänstra öra – för oss som knappt kan vrida upp stående var det en omöjlig manöver sittande med kalsingarna runt smalbenen.

 

Staden Cáceres i närheten är med sina historiska kvarter upptagen på UNESCO:s världsarvlista. 

 

Ytterligare en timme söderut, utanför provinshuvudstaden Mérida, ligger Don Tello, en niohålare fullängd (över 6000 meter från gul tee om du lirar två varv). Även om greenerna här och var hade sina skönhetsfläckar var banan under vårt besök i bäst skick av de vi testade. Layouten är omväxlande och även om det finns en hel del svårigheter/utmaningar är det oftast tillräckligt brett för att även ovana golfare ska ha kul. På hål 6 är det så brett från tee att det lätt går att landa en jumbojet på fairway. I vanlig ordning placerade vi våra utslag i ruffen.

 

Mérida är en trevlig bekantskap och här finns en av världens två längsta bevarade romerska broar.

 

En bit västerut, mot gränsen till Portugal och utanför Extremaduras största stad, Badajoz (flygplats med förbindelse till Madrid och Barcelona), ligger Guadiana. Banan stod värd för Europatouren 1993 och för Challangetouren några år senare. Detta till trots gjorde den inget outplånligt intryck på oss och var också den i vårt tycke sämsta av de fyra banor vi hann med att testa (och som i dagsläget utgör de realistiska golfalternativen i regionen). Extremadura är känd för sina storkar och på Guadiana såg vi flera par som häckade i träd och stolpar runt banan. Vi hann inte med att besöka Badajoz, men skulle inte förvånas om staden var lika trevlig som de två andra vi hann med.