The Bobmen report: 1 oktober 2019
Skottland del 3: Carnoustie-upplevelsen utan att det kostar skjortan
För er som vill uppleva åttafaldiga Open-banan (senast förra året) på Carnoustie utan att pantsätta barn och farmor är ett budgetalternativ att bo på hotellet vid banan – med förstklassig utsikt mot första tee och det berömda avslutningshålet (bilden ovan) – och gå banan utan klubbor och istället spela två andra betydligt billigare (och roligare) klassiska linksbanor i närheten. Läs reportaget längre ner.
Kort rapport från Danmark
Per Holm på Ågesta, som tipsade oss om Montrose och Monfieth som vi har med i Skottland-reportaget, hörde av sig i mitten av september efter att ha varit nere en sväng i Danmark och lirat. Mest imponerades han (så klart) av nya toppbanan Great Northern.
Vallö. Längst upp: Great Northern. Nedan: Ishöj. Per har fotat.
För den som inte vill öppna bankfacket gillade Per verkligen också H.C. Andersson på Fyn (vi var där för flera år sedan och kul att höra att den hittat tillbaka till formen efter problem och namnändring) samt Ishöj och Vallö söder om Köpenhamn. Dessa tre är med i Golfhäftet.
I can’t hear you – Daniela Kang uppmuntrar publiken att vara högljudd när hon ska slå ut på första tee.
5 reflektioner kring Solheim Cup
1. Stämningen. Golf kan vara folkligt, festligt och högljutt, inte minst på första tee.
2. Lagkänslan. Det är roligare vara del av ett lag och ha någon att dela framgångarna med – även för publiken.
3. Spelhastigheten. Trots nya direktiv gick det oftast bedrövligt långsamt. Carlota Cigandas alla ritualer kring sitt puttande gjorde att linjen nästan hann växa igen.
4. Vädret. Med allt från kortbrallor till vadderade grytvantar i bild undrar förstagångsresenären till Skottland hur hon/han ska packa. Ta med allt!
5. Kommentatorerna. Vi såg sändningen i kanal 9. Gunnar Brink och Catrin Nilsmark kommenterade. Att Nilsmark har ett förflutet som spelare och kapten i Solheim Cup märktes inte – vi bjöds inte på några som helst insikter utan duon berättade bara det vi själva såg på tv:n. Golfen förtjänar bättre.
Väderradarn visar hur regnet rör sig och var det var för så nära inpå som tio minuter sedan.
Bättre koll på vädret
I nyhetsbrevet augusti var vi lite uppgivna över alla osäkra väderprognoser. Istället har vi börjat titta på radarbilder över hur regnet rör sig. Det här har gett oss ett bättre verktyg för när vi ska kliva på och av banan för att slippa bli blöta.
Lättare att få upp klubborna från marken med magnet
Vi gillar att slippa hantera flaggan när vi puttar. Nackdelar finns, inte minst att många ännu inte lärt sig att vara extra försiktiga med hålkanterna när det nu är tajtare att få upp bollen. Det är också lättare att glömma klubbor när vi inte längre har en flagga att lägga dem på. För oss med stelopererade knän har det också blivit svårare att fiska upp en klubba med puttern, nu när den ligger platt på marken. Vill du inte sätta foten på bladet för att få tag i skaftet kan en magnet vara lösningen. Se filmen. Samtidigt hoppas vi att klubbarna så småningom kommer att börja använda samma typ av bottenplattor som i hålen på övningsgreenen, så att man får upp bollarna bara genom att lyfta flaggorna. Enligt rykten ska R&A av någon anledning sagt nej till det här, något vi försökte googla men då gick vi i vanlig ordning vilse i golfens regeldjungel.
Should I stay or should I go? (The Clash 1982)
Beslut fattat angående vår provanställde
I juni månads nyhetsbrev introducerade vi vår nya caddie. I augusti månads konstaterade vi att hans ”modus operandi” bjöd på både för- och nackdelar. Klart är att han på intet sätt gjort oss till bättre golfare, vi är inte ens överens om definitionen av ett bra slag (han gillar att leta boll i ruffen). Men han har gjort oss än mindre fokuserade på att prestera något vettigt spelmässigt och ännu mer insiktsfulla om att det viktiga med golfen för oss vanliga hackare är att ha kul och trevligt under rundan, att poängen med golf på amatörnivå inte handlar om den förhatliga poängbogeyn. Så killen får jobbet – och de sedvanliga tio procenten på allt vi spelar in.
I politiken blir klassens svagaste elev ordningsman.
På sista radens himmel & helvete
EU-kommissionen har tilldelat Sverige kommissionsportföljen migration och inre säkerhet. En italienare får ansvar för ekonomiportföljen. Med tanke på att Sverige lyckats stöka till det på hemmaplan med icke fungerande integration och regelbundna skjutningar och sprängningar och att Italiens ekonomi sedan flera år går på knäna kan det tyckas som märkliga val. Vi påminner oss gravhumorn när EU var på ritbordet: ”I ett europeiskt paradis hälsar en engelsman välkommen, en fransman lagar maten, en italienare står för stämningen och allt är organiserat av en tysk. I helvetes-versionen är det fransmannen som hälsar välkommen, engelsmannen som lagar maten, tysken som står för stämningen och italienaren som organiserat allt.”
Pupillstorleken avslöjar att fuffens är i görningen. Obeväpnade kossor med normala pupiller. Nya varningsskyltarna.
På sista radens nya kon-spiration
Som det inte var nog med alla galningar som spränger och skjuter överallt i Sverige, nu varnar New York Times för att IS nya strategi är att använda sig av ”självmordskor”. ”Självet” består i att terroristerna tvingar på de oförargliga kossorna självmordsvästar och sedan skickar iväg dem mot något sprängbart. I vanlig ordning tar svenska myndigheter höjd för alla mikroskopiska eventualiteter och 432 miljoner kommer att tas från biståndsbudgeten för att finansiera varningsskyltar vid alla svenska kohagar. Tills dessa är på plats tipsar vi om att se upp för kossor med väst och stressad blick.
Mångmiljonären Gunnar Axén tar ut mer än dubbelt så mycket i riksdagspension som heltidsarbetande undersköterskan Helen Schönbäck får i lön, trots att han jobbar som högavlönad konsult (kommunikationskonsult, om någon till äventyrs skulle våga sig på att använda hans tondövstalanger inom området).
På sista radens tondöva tonläge
Att maktens människor inte alltid är finlirare när det gäller tonläget i den offentliga debatten visar Donald Trump oss ständigt. Här på hemmaplan har vi nu fått vår egen twittrande världsfrånvände tokstolle. Gunnar Axén, som under fem års tid tagit ut 54 540:- i månaden i riksdagspension utan att lyfta ett finger, gick till hårt angrepp mot en undersköterska som i Expressen tyckte att den slopade värnskatten slog orättvist, att de som tjänar mer kan betala mer i skatt. Undersköterskan Helen Schönbäcks supercoola svar på tokstollens twitter?
– "Jag har alltid haft stor respekt för framgångsrika människor och har alltid tänkt att de är begåvade. Så verkar det inte vara i det här fallet.”
Vi får vara tacksamma att det är Helen med knappt 25 000:- i månadslön och inte Axén som tar hand om oss när vi blir gamla och skiter i byxan.
Genom att vår utsände tänkte till kunde han få boendet på Carnoustie och spel på två bra gamla linksbanor betydligt billigare än vad bara greenfeen hade kostat honom på Carnoustie. Det här gjorde det möjligt för honom att investera i en rejäl greenlagare inför rundan på Monifieth.
Carnoustie on the cheap
Carnoustie Golf Links ligger 90 minuter norrut från Edinburgh. Här hittar du tre banor (som används av sju golfklubbar). Huvudbanan – Championship Course – omnämns av självaste Tiger Woods som en av världens bästa banor. Den anses också av proffsen som den klart svåraste av The Open-banorna (de får chansen att omvärdera detta när tävlingen nästa år återigen avgörs på oberäkneliga Royal St. George's). Många av oss minns Jean Van de Velde med uppkavlade byxben i vattnet på sista hålet. Istället för att defilera i mål gjorde han en trippelbogey och tvingades till ett särspel som han förlorade.
För oss vanliga hackare är banan en rejäl utmaning – som hotellgäst fick man förr en medalj i brons om man gick på sitt hcp eller bättre (vi var lika nära att vinna den medaljen som att få ett wildcard till The Open). Tyvärr har de slutat med detta, sannolikt på grund av det moraliska förfallet hos många golfare.
Förväntar du dig estetiska inslag under rundan kommer du att bli besviken, såvida du inte har en fetischism för elakt höga bunkerkanter. Trots närheten till havet ser du det inte alls. För att inte känna dig rånad på £210 för greenfeen (går ner till £150 från 21 oktober och till £105 2 nov-31 mars) ska du kunna uppskatta de strategiska elementen i golfen. Det går att lira någon av Carnousties andra två banor (Burnside och Buddon Links) för £75 men det känns ganska poänglöst då det är Open-statusen som utgör en stor del av lockelsen här. Du kan få bättre golf för £75 på andra håll än på Carnousties andrabanor.
Det berömda 18:e, där Jean Van de Velde stod för golfens kanske största genomklappning. Ovanför: första tee.
Vinden kommer mer än något annat avgöra hur du presterar. När vi spelade Championship Course för ett bra antal år sedan var det styv monsun och svinkallt. Bara golfare betalar dyrt för att plåga sig under sådana förhållanden och skönaste känslan på banan var att få håla ut på 18 för att slinka in baren för varma drycker och ett försök att få blodet att flyta i ådrorna igen.
18:e green och hotellet.
För dig som vill uppleva banan är ett budgetalternativ att bo på hotellet med förstklassig utsikt mot första och sista hålet och istället spela Montrose (30 min körning) eller Monifieth (10 min). Två personer kunde under vårt besök bo en natt i uppgraderat dubbelrum med frukost och vy mot golfbanan för 1 135 SEK. Lite överraskande hittade vi bättre priser på Carnoustie-hotellet än på samtliga B&B i närheten. Vill du sedan få närkontakt med Carnoustie är det fritt fram att ta en promenad runt banan, förslagsvis tidig morgon eller sen eftermiddag när det är färre golfare i omlopp. Vi gjorde så den här gången och samtliga bilder är tagna under vår morgonpromenad. Utöver en liten armé av banarbetare hade vi i vanlig morgonordning sällskap av ett antal hundägare med vovvarna lösspringande.
Från vår balkong hade vi förstklassig utsikt mot första och sista hålet.
Hotellet är fortfarande ett av de trivsammaste ställena vi bott på i Skottland, alltid mycket folk i omlopp och trevlig kontakt med banan från alla utrymmen. Matsalen ligger precis bakom första tee och vi satt ganska länge med frukosten för att se morgonpigga golfare slå ut. Rummen är väl tilltagna och en stor parkeringsplats är gratis att använda.
Vårt rum lär kosta betydligt mer när The Open spelas på Carnoustie. Nedan: middagen på hotellet.
Proshopen har numera flyttat från hotellet till en egen stor golfbyggnad som uppfördes inför The Open 2018. Här finns allt du som golfare kan behöva, inklusive flera simulatorer. I hotellet har ett spa med pool tagit över golfutrymmena.
För den som vill ha en linksupplevelse med mer estetiska inslag än på Carnoustie – och spara en hel del pengar – är huvudbanan på Montrose halvtimmen norrut ett utmärkt alternativ. Den går under namnet 1562 (Medal) Course och är världens 5:e äldsta golfbana. I högsäsong kan du hitta anständiga starttider för £60. Den är dessutom med i Golfhäftet vilket halverar greenfeen.
Är det inte Open-historiken du är ute efter är vi övertygade om att du kommer att ha roligare här än på Carnoustie, för att det är en klassisk links med betydligt häftigare inramning. Ut-9 är klart bäst, med flera hål som är kuperade och går längs vattnet. Djupa potbunkrar ligger strategiskt utplacerade och för den som inte planerar sina slag straffar det sig direkt.
Sista nio är betydligt tamare, men ger samtidigt chansen att putsa till scoren. Banan var under vårt besök i mycket bra skick. Andrabanan på Montrose heter Broomfield Course och är par 67. Du har den på höger sidan när du spelar sista fem hålen på huvudbanan.
Vi hann inte med att besöka klubbhuset, men noterade att det låg ytterligare ett klubbhus bredvid, det är ju som nämnts inte ovanligt att en bana används av flera klubbar i Skottland. Var ölen är billigast och maten bäst ser du i regel på hur trafikerat klubbhuset är.
Ännu närmare Carnoustie, bara tio minuter bort, strax öster om Dundee, hittar du Monifieth. Klubben var igång 1858 och klubbhuset ser inte ut att haft besök av några hantverkare sedan dess. Ytterligare två klubbhus ligger på vänstersidan, ett ser riktigt fräscht ut. Proshopen hittar du i en villa höger om klubbhuset. Det gick att hitta anständiga starttider i högsäsong för £50. Även här gäller Golfhäftet.
Huvudbanan heter Medal Course och håller tillräcklig kvalitet för att ha haft finalkvalet till The Open 2007. Även här rör det sig om en klassisk links, dock inte lika spektakulär som första nio på Montrose (och havet varken syns eller hörs under rundan), men roligare än de sista nio där. Flera hål går längs järnvägen, det var ju så golfarna tog sig till banan förr i tiden.
Är du inte en hejare på att hålla dig på fairway så är de goda nyheterna att banan nog får betecknas som ganska förlåtande, du hittar ofta snedslagen i ruffen, som under vårt besök var betydligt glesare än på många andra håll i Skottland. Bunkrarna är inte heller så djupa som de kan vara på många andra banor och även om det straffar sig att hamna i dem så kommer du att ta dig ur, så småningom.
Tom Watson lirade sin första linksgolfrunda här 1975, i förberedelse för The Open på Carnoustie det året, en tävling som han vann. Han vann sedan tävlingen ytterligare fyra gånger, så helt klart verkar Monfieth vara ett vettigt ställe att lära sig bemästra linksgolf. Det finns ytterligare en bana här, med par 68. Du ser flera hål från huvudbanan. Den ser precis lika fin ut och det bekräftades av proshopen.
